En lördag på stan

En gång bodde jag i en trea på tredje våningen, på 75 kvadrat. Jag stortrivdes. Dörren mellan hall och kök hade en glasspegel, som jag klätt med favoritvykort från mina resor. Ett kort föreställde ett par som satt vid flodstranden, med fötterna behagligt nedstuckna i vattnet. Det var sommar. Vid deras fötter kunde man se en förtöjd guppade vinflaska. På stranden stod deras pick-nickkorg. De strålade av nöjdhet.

Genom åren har jag otaliga gånger associerat till denna teckning, när jag haft det gott och förnöjsamt. Jag har kallat motivet Konsten att tillbringa en söndageftermiddag en sommardag vid Seine. Tyvärr kom jag inte ihåg tecknaren/ målaren, men jag har trott det var Daumier. Kortet har förkommit, och ett sökande på Google efter detta motiv har hittills varit resultatlöst. Det gör ingenting. Jag älskar fortfarande att frammana den ljuvliga känslan som kortet förmedlade. Lugn, behaglighet och somrig lättja.

Min söndagar har under snart ett år
ofta handlat om finska-studier.
Se menee hyvin-ish.
Inte alltid så behagligt :)
Däremot är tiden med frun en glädje.

Som pensionär har man söndagskänsla hela veckan! Lös och ledig. Känslorna varierar förstås efter vad som händer och sker - ömsom behag och tillförsikt, ömsom nyfikenhet och överraskning, ömsom bestörtning och obehag. Som tur är drar jag mig rätt ofta till minnes bilden från glasdörren. Vips, så fylls jag av härliga känslor.

I lördags hade vi en sådan där behaglig flanerarstund på stan. Vi hade varit på Konstmuseet, och var  på väg hem. Vi gick den bekanta vägen efter ån, Fyrisån. Så hände det; den dörr som hittills alltid varit stängd stod nu öppen. Sedan 1972, då jag kom till Uppsala, har jag aldrig sett porten öppen. Efter en stunds tvekan, övervann mig min nyfikenhet, så jag stegade försiktigt in. Min fru hakade till min glädje på. Det brukar hon inte alltid göra, när jag plötsligt vill se en innergård i någon stad.

Jag har gått här oräkneliga gånger,
men först nu öppnade sig världen innanför.
Hur kan det se ut?!?

Där fanns en hel värld av låga träbyggnader - en del slammade - från 1800-talet. En hel innergård att begapa. Fantastiskt. Raskt överkom jag min blygsel, och stegade piggt, storögt och nyfiket runt bland alla småhus och hörn. Jag räknade med att kunna bli bortjagad, så det gällde att ta vara på det unika tillfället. Av olika skäl behöver inte mer sägas än att det var spännande och häpnadsväckande att se allt. Tänk, utanför på gatan susade bilarna fram, medan ron omgav oss härinne. I en annan del av Uppsala! En annan tid. Bara några kvarter från Stora Torget.

Husgavlarna bildar vinklar åt alla håll.
Om man tänker bort bilen, växer känslan av gammaltid fram.
Snart kommer nässelstånden, grästuvorna och maskrosorna åter, och ger liv.

En ny del - eller egentligen en gammal genuin del - av Uppsala trädde fram inför våra överraskade ögon. Äldre än universitetsbyggnaden från 1880-talet. Hellre jämngammal med Carolina Rediviva. Tänk så många fler innergårdar det finns, avskilda från den brusande nutiden. Skönt att tänka på. Fast jag får erkänna att jag bra gärna skulle vilja se fler. Men nyfikenheten får ge vika för respekten för folks integritet.

Så har huset vid Fyrisån fått en ny innebörd. Även om porten för resen av mitt liv skulle komma att vara stängd, så glömmer jag aldrig känslan av glad överraskning. Jag behöver inte ens grunna över hur jag skulle kunna återvända till innergården, för att glädjas åt vinklarnas hipp som happ. Jag behöver inte återvända. Blotta vetskapen räcker. Doften från blommande nässlor räcker, eller ett gistet syrenträd. Det känns som att jag nu äger en ny hemlighet. Glädjen att veta - att det finns något mer, bakom den gamla dubbelporten.

I alla tider har staden haft gränsdragningar mellan innanför och utanför.
Det är inte allom givet att överskrida alla gränser.
Somligt ska vara hemligt för andras ögon.
Det är nog med att man kan glo med hjälp av nätet!
Bild: Internet

Men tänk ändå, att lilla Fyrisån kan liknas vid Seine!!! Bara en så'n sak förgyller livet. Eller att gatan där jag hittade den öppna porten går under beteckningen Uppsalas Strandvägen. Fast Strandvägen i Stockholm uppfördes under 1800-talets sista decennier...