Om mig

Tänk att jag sitter med en blogg - till slut! Med titeln Flagor av mirakel!!
Vad ska detta betyda, vad ska denna blogg innehålla, och vad ska detta vara bra för?

Föds man till att blogga?!?

Ett svar är att jag, särskilt i vuxenlivet, alltid förundrats över att jag faktiskt finns till. Detta var inte meningen. Utan att gå in på de svåra detaljerna kan konstateras att jag överlevde trots att jag föddes nästan tre månader för tidigt, i december 1952 i stället för mars 1953. Enligt rykte ska jag vara det första barnet i Sverige som föddes så tidigt och som överlevde. I panik utvecklades lungornas alveoler i sista stund, så att jag kunde klara livet i kuvösen. Litteratur kring neonatalitet säger att den värsta tiden att födas för tidigt undre var just 1940- och 1950-talen. Alla erfarenheter att knyta barnet till kroppsvärme släpptes, till förmån (?) för en klinisk kuvös.  

Alla syskon satt inte alltid lugnt i båten, men det var bra gulligt ibland.
Stor nytta av att födas in i en flock. Sex av oss tolv barn - jag är inte med 

Arvet efter den långa kuvöstiden blev bl.a. ett synhandikapp. Jag har ibland sagt att jag likt Oden fick offra ena ögat för att fortsätta leva. Under småbarnsåren snubblade jag väl mest omkring i byn. Jag minns klart att jag bar runt på en lila handväska och ville bli bagare. Först i skolan upptäcktes mitt handikapp, och jag fick glasögon - förödande i den miljö där jag befann mig. Som tur var skyddades jag av mina storasyskan, en snygg syster och en sportstark bror. Handikappet omöjliggjorde att jag utvecklades till den man som för omgivningen var naturlig, med moped, sport och jakt. När du blir stor får du skala potatis i lumpen tillsammans med tanterna! Så löd grannpojkarnas triumferande prognos. 

Bylivet var de glada 50- och 60-talen. Min egen glädje var mestadels förborgad.
Eget foto från nostalgibyn i Hosta

Måste man lida för att blogga - eller slita ihjäl sig?

Gener och kompensation gjorde att jag flydde till universitetet. Umeå hade varit självklart i den tidsandan, men där kunde man inte läsa religionshistoria. Det blev Uppsala, med ambitionen att utbilda mig till ämneslärare i Historia och Religionskunskap. Men mina lärare ville annat. I båda ämnen erbjöds jag  de högre studierna. Det blev Religionshistoria, med ett ståtligt stipendium till Strasbourg. Jag kom att stanna i Uppsala för undervisning vid universitetet. Det blev aldrig någon avhandling - pga en kombination av klassresenärens överambition och självkritik. I stället slungades jag ut i universitetets tredje uppdrag; förmedling av aktuell forskning ut i samhället. Mycket förmedling blev det!

Här står mina medarbetare uppställda. På tårna, alltid redo, bredvid datorn;
Ganesha, Buddha, St Antonio, med (växande) följe 

Egentligen har jag grubblat rätt mycket över vad jag ska göra med allt material från arbetslivet. Det har varit fantastiskt att få gå människors skiftande behov till mötes - det som nu mest samlar damm i arbetsrummet. Det värdefullaste med mitt yrkesliv har just varit denna skapande dimension, att lyhört (så gott det går) leta sig fram i både egna och andras erfarenheter, metodologiska landvinningar och existentiella vindlingar. Mycket borde ju föras vidare, även om jag själv nu går in i pensionsåldern. Eller kanske just därför!? Jag har funderat över olika alternativ, och stannat för att skapa en egen blogg. På en annan plats förklarar jag lite utförligare varför jag börjat skapa en blogg.

Våndan - och vådan - att döpa

Varför heter då bloggen som den nu gör? Ja, namnet är nog den vettigaste sammanfattningen jag kan åstadkomma över vad jag försökt förmedla i alla år. Trots allt är det oerhört värdefullt att leva. Som för så många andra har hela mitt liv har varit en prövning, men jag får nog säga att jag haft egentligen alltför tuffa saker att ta mig igenom. Synhandikappet var en av dessa prövningar, liksom en tragisk familjehistoria. Klassresan blev rätt traumatisk för mig.

Tidigt behövde jag uppfinna knep för att ta mig fram i det som blev min vardag. Jag kom att odla jag en inre värld av reflektioner, såsom tillägg till det som var runtom. Humor fanns där som avlastare. Att sjunga blev en viktig kanal för något utanför min egen belägenhet. Längtan efter skönhet kom in tidigt. Ett annat knep var att se bortom det futtigt och fattigt vardagliga, och lita på att det fanns något mer, något utöver. Långt senare i livet fann jag en formulering som täckte denna livsstrategi; flagor av mirakel. Med dessa strategier tog jag mig an den utsatthet som blev en av mina livslotter att hantera. 

Liksom Nemi är jag barnsligt förtjust i att hoppa i pölar och att krasa isskorpor.

I yrkeslivet har jag haft stor nytta av att leta sig förbi - och igenom - känslor av hopplöshet. Mycket har handlat om att ge andra tröst och tåga - en smekning över kinden för att hålla ihop. Jag kommer aldrig att glömma den kvinna som dröjde sig kvar efter en föreläsning. Hon bara stod där, och sade Jag har inget hopp! Det blir nog framöver ett inlägg kring hur jag svarade henne. I sådana stunder kunde jag lita till de egna existentiella vinglingarna genom livet.

Det ska bli kul att blogga. Under lång tid fantiserade jag om att ha en egen kolumn. Nu blir det så, ungefär. Det roligaste jag gjorde under min tid som pedagog i Kista var nog att föra in en schemaruta med namnet Torget. Där kunde man kåsera över angelägna saker i när och fjärran. Bloggen blir en ny ruta. I min fantasi kommer bloggandet i stor utsträckning att få liknande form som jag gav åt mitt bidrag i Sveriges Radios Tankar för dagen (fem morgnar i mars 2005).

Förnöjsamhet är något att erövra,. Det är värt allt!

Mini-CV

Här kommer en kortkort livshistoria: 
Född i Sundsvall 1952, nästan tre månader för tidigt. Tolfte barnet, uppvuxen i en by längs Ljungans dalgång i Medelpad. Gift. Föräldraansvar för fyra nu vuxna barn. Bor i utkanten av Uppsala. Stolt ägare till ett växthus i en liten stadsträdgård. Klassresenär, med studier i Uppsala och Strasbourg. Doktorandstudier i Religionshistoria, med specialisering på antik judendom och nutida islam.

Nybliven pensionär, med siktet inställt på livets tredje fas. Har arbetat som lärare i Religionshistoria vid Uppsala universitet mellan åren 1977 och 2007, varav ett läsår vid Högskolan Dalarna. Tjänsteman i Uppsala kommun mellan 1982 och 2013, som sakkunnig i integrations-, utbildnings- och mångfaldsfrågor. Frilansande mellan 1980 och 2017, som föreläsare, metodutvecklare och handledare. Lärare, samordnare och biträdande rektor vid Kista Folkhögskola - Nordens första folkhögskola med muslimsk profil - mellan 2011 och 2014. Är sedan 2014 knuten till Teologiska Högskolan Stockholm som timlärare i Religionshistoria. Puh! Men nu handlar livet mer om att skära purjolök...

På väg in i livets tredje ålder - livsperspektiven staplar sig

Mitt frilansande var väldigt omfattande, och innebar mycket skiftande uppdrag och uppgifter. Uppdragsgivare var främst aktörer inom kommun, landsting och statlig förvaltning. Även den ideella sektorn och näringslivet anlitade mig. En rad minoritetsgrupper har använt mig i deras eget mobiliseringsarbete.

Det hela började en septemberdag 1980. Då hade jag undervisat vid Uppsala universitet några år. På eftermiddagen skulle jag beskriva Islam som politisk kraft i Mellanöstern för gymnasieungdomar. På kvällen talade jag över Den iranska revolutionen och kvinnan på Birkagården i Stockholm. Vilken debut! 

Mycket har hänt och gjorts sedan dess. En av de största förändringarna tills idag är att det nu finns några generationer muslimer som kan tala om Islam. Jag behöver inte längre på samma sätt vara en introduktör eller kommentator. Rätt skönt, och naturenligt.  

I maj 2017 medverkade jag i en konferens, i Köpenhamn,
om hot mot shia-muslimer

Genom åren har jag skrivit alltför litet för publikation. Jag kom att ge förtur åt den muntliga pedagogiken. Så småningom kommer jag att foga in en lista över sådant som ändå finns. Det kanske roligaste uppdragen var dels att skriva i Ungdomsstyrelsens årsböcker, dels att tillsammans med Liber medverka i en serie läromedel för små barn om religion och om de tre abrahamitiska religionerna.

Under alla år var jag väldigt glad över de professionella journalister som intervjuare mig och klädde mina svar i en smidig språkdräkt. Tack vare dessa tillkom textflagor förutan eget gnetande. Det var dock inte lika uthärdligt att möta de otaliga journalister man först blev tvungen att "socialisera" innan det kunde bli möjligt för ett vettigt samtal, därför nobbade jag under alla år Rapport och liknande nyhetsdirektsändningar med ögonblicksvar. Annars gillade jag direktsändningar.

Helledudanemej, här på min första längre resa:
Klassresa 1966 till huvudstaden.
Rikast i klassen med Pennies from Heaven

Försona sig med den lilla världen - ge sig tid att skära purjolök

Idag är det lugnt omkring mig. Inga ringlande faxormar av förfrågningar om det och det. Inga framträdanden en masse. Vardagssysslorna får - och kan - breda ut sig, och jag har all tid i det lilla. Ljuvligt! Kropp och själ kan läka. Koka kaffe åt lilla frun. Miniatyrisering av horisonten, Mellanöstern klarar sig utan mig! Nya pigga generationer får upprepa de upptäckter man själv ställdes inför. Skönt! En vinst är inte minst att jag har tid att upptäcka mitt Uppsala. Kanske gnolar jag rentav på en glunt jag sjöng för länge sedan.

Fyrisån än kanske inte mycket för världen idag. Men en gång räckte havsviken
ända upp till dagens Uppsala. Årtusendens landhöjning har ändrat det sjösystem
vikingarna använde sig av när de begav sig ut i världen.
När jag promenerade en morgon såg jag denna pyntade urtida farkost