Ögonblick av bråddjup.

Överallt finns det gömda budskap om livets ofantlighet, dess skönhet och oskattbara skörhet. Dess tillfällighet och undflyende NU.

I denna blogg hittar du mängder av flagor, om du stannar till och letar.
Flagor av liv - och ur ett liv. Kanske även ett och annat mirakel. Välkommen!

30 juni 2020

Familjefriden hänger på en sur skorpa!

Så hände det, det som inte får hända: Våra finska surskorpor, som vi brukar äta till frukost, tog slut! I Uppsala finns inte Oululainens skorpor i någon affär. (OBS de är så frånvarande att till och med datorns rättstavningsprogram vill ändra ordet till sårskorpa, jordskorpa, saltskorpa!). Sverigefinnarnas behov skyfflas undan. Surt sa' räven...

Inget annat gäller: Oululainens surskorpor! Konkurrenterna kan skämmas

Inte ens de affärer som anser sig ha "finska produkter" saluför dessa magiska skorpor. De dyker inte ens upp på Lidls Finska veckor. Där kan man annars få sig en ost- och korvbit så man håller sig ett tag. 

Förr i livet var det bröd som gällde, när barnen var små. När de flyttat hemifrån utvecklade vi vanan att äta Fazers Finn Crisp (OBS här vill rättstavaren (!?) ha rispris i stället!). Billiga och lätthanterliga vid frukoststöket - som faller på min livslott. Men egentligen tämligen smaklösa.

Sedan vi bott i Finland under en längre tid har våra smaklökar tagit oss till en annan level: Vi har vant oss vid Oululainens smakrika, hårda och extrasura skorpor. Därför har vi de senare åren hamstrat dessa vid våra Finlandsresor. En gång hade jag sex stora paket i bagaget. Laddningen från den senaste hemresan i februari, höll oss vid liv i nästan fyra månader. Men nu gapade alltså skålen tom  - mitt i reseförbudets coronapandemi. Eländes elände.

Härligt rågbröd, havrebröd i en finsk matbutik. Detta saknar alla sverigefinnar
Svenskt bröd är för sött, i regel.
Tycker jag också, som letade mig förbi Skogaholm redan i studentkorridoren

Kära frun skrev ett desperat upprop på Facebook. VAR hittar man surskorporna?  Det blev ett magert resultat, tyvärr. Folk föreslår givetvis Finska butiken i Stockholm, men den har ju slagit igen. Tyvärr. Jag kollade om det gick att beställa på deras nätbutik, men de var slut på lagret.

Det är väldigt så magen styr! Vi vet alla hur lätt det är att skaffa nya mat- och dryckesvanor efter att ha rest någonstans. Detta är i sig ett kul uppslag till en egen bloggtext. Men just nu ska vi jaga surskorporna. För några år sedan försökte jag få vårt duktiga COOP att skaffa skorporna, men de fastnade i byråkrati. 

Efter en olidlig väntan fick jag detta glädjesvar!
Men då hade jag redan löst det akuta behovet.
Kanske jag beställer något annat framöver

Det enda konstruktiva svaret på Facebook var att det fanns en ICA-butik i Uppsala med surskorpor i sitt sortiment. Därför ringde jag snabbt till ICA samköp vid Heidenstams Torg. Detta var faktiskt min första kvartersbutik när jag flyttade till Uppsala som student, så jag har ett gott öga till butiken. Genom åren har jag gärna beställt julskinka i deras utmärkta chark.

Tyvärr visade det sig att Facebookförslaget var falskt alarm, hyllorna var fyllda med Finn Crisp. ICA-handlaren beklagade sig. Däremot erbjöd han att skaffa fram ”våra” skorpor. Efter kort tid fick jag telefonbeskedet att skorporna nu radats upp på hyllorna. Vi tog bilen dit i ilfart.

Stoppa pressarna; frukosten är räddad!
Mångdubbelt dyrare än Finn Crisp - kolla kilopriset!
Fazers egna surskorpor är petade utanför bilden, de får bara synas lite!

Så står de där! Vackert uppställda! Härlig syn. Nu kan vi äntligen skaffa denna dyrgrip - både till pris men mest till kvalitet, smak och affektion - i Uppsala! Inga fler omvägar i Stockholm. Jag tackade personligen den som jag haft kontakt med. Han blev glad, men sade att han riktigt skämdes över det dyra priset.

När vi med egna ögon sett att surskorporna hädanefter faktiskt finns i sinnevärlden, beredda att bli slukade av alla fantaster i Uppland, så lade frun ut de glada nyheterna på sidor som sverigefinnar följer. Hoppas Heidenstams ICA får många besökare! 

Fruns vädjan på Facebook fick faktiskt fler resultat. Dels spexade jag med några vänliga vänner, som erbjöd sig att skicka över några paket, att de väl på var sitt håll kunde fylla en Silja Line respektive en Viking Line - båtarna skulle ju i alla fall vara snudd på tomma under dessa karantäntider. Dels erbjöd sig en trogen vän att skicka några paket genom en besöksvän som kurir, och som skulle ta sig till Uppland via Haparanda. Denna leverans, som vi ännu väntar på, kommer att förgylla våra liv igen. Livet är en skorpsmula! Inte bara en räkmacka.
 
Tur skorpäventyret slutade gott!
Hur ofta har inte Finlandsbåtarna blivit kurirer? 

I alla tider har människor byggt gemenskap kring mat. Traditionellt har alla religioner knutit sina budskap till kost av olika slag - och skäl. Det ideala livet, liksom föreställningarna om det eviga livet, gestaltas ofta med hjälp av vad man äter och dricker. Gästabudet är en härlig symbol för evigheten. Högtiderna kopplas gärna ihop med särskild mat och dryck. Så vi skulle lätt kunna ösa på här - kanske i en annan text. 

Nattvarden av Lucas Cranach, 1547.
Symbol för den himmelska måltiden.
Ser du vem som är Judas?

Dessutom finns hur mycket som helst att säga om att varje familj har sina egna mathistorier och recept. Även vår - som synes ;). Typiskt är att vi blivit alltmer vegetariska. Vår grill står och undrar vad ont den gjort... 

Jag glömmer aldrig min mammas konster i köket. Hon var väldigt duktig på mycket. Det var en högtidsstund när hon bakade, för då kunde det hända att man fick en liten go degklick. Alla ingifta häpnade över hennes mat - och såser. Synd att min egen fru inte hann vara med om detta. Vi barn är helt ok i köket, inte minst flera döttrar/ systrar. Även jag klarar mig, men hamnar långt efter min mamma. Skorpor har jag dock bakat, om än inga sura.

Mat väcker starka känslor. Även hur man benämner dem.
Just nu pågår en hektisk process som svar på de världsvida antirasistiska
protesterna. I dagarna blåser det rensluft i det finska mejeriet Valio.
Namn ska bytas. Fezen ska bort!

Så klart att mat även handlat om tvist och konkurrens, besvikelse och svek. I religionerna, liksom i sekulär historia, finns det många mustiga berättelser om hur människor - mäktiga som vanmäktiga - listigt  gillrat fällor genom att bjuda till samvaro, måltid och dryck. Gästabudet har gjorts till en giftig fälla.

Jag iddes sällan ta mig igenom dessa berättelser, t.ex. den om Håtunaleken och Nyköpings gästabud i början av 1300-talet. Det räckte - och räcker - för mig att se händelserna som ett led i alla strider om kungamakten. Alla detaljer stannade inte i mitt minne. Däremot har jag dragits till religionernas ambitioner att göra något uppbyggligt kring vad och hur man äter. Det finns t.ex. en fin och tänkvärd textsamling om hunger i den mycket läsvärda tidskriften Pilgrim: 2011:2 (årgång 18, tyvärr har jag inte klurat ut hur man i det nya systemet klistrar in länkar, så det blir bara en referens - t.ex. till ett besök på biblioteket).

Vi har precis passerat midsommar, en mytisk högtid för mat- och dryck. En vän i exil beklagade sig över att den obligatoriska nubben höll på att ta slut. Yngste sonen gnydde från Nederländerna att han saknade sill (men hans flickvän kom till klok undsättning med hjälp av LIDL och deras ”Skandinaviska matvecka”). Så vill man vara på den säkra sidan så ska man stanna hemma. Annars kan det uppstå kaos runt matbordet. Hemmafirande passar ju bra i coronatider.

Vår midsommar klarade sig. Snapsen var dock Mannerheims favorit.
Hans finska Marski klarar jag mig inte utan

Den 24 juni är Johannes Döparens dag. Han var en ivrig väckelsepredikant, som skarpt kritiserade överhetens levnads-, fest- och matvanor. Hans väg till ett bättre liv var askes, som för så många andra predikanter runt om i Romarriket. Jesus - kusinen - valde en annan väg, men ingick på andra sätt samma tradition av protest mot överhetens överdåd. Båda dödades av maktens män. Johannes' död blev upphov till en högtid - Midsommar. Jesu död inträffade vid en annan matig högtid - påsken/pesach. 

Undra just om någon av kusinerna skulle ha gillat supersura skorpor, gjorda på råg. Fast, råg har ju varit symbol för rikedom. Tur att råg också kopplats till styrka och tålamod. Det behövde de allt...

 "Det man älskar sätter man på bordet".
Johannes Döparens huvud lurades dit inte av
kärlek utan av Herodes' avund. Den grinige kungen
ogillade Johannes' budskap om bättring. Genom sin 
dotters lydnad lurades profeten in i döden,
vid en födelsedagsbankett.
Läs kapitel 14 Matteus' evangelium. Gruvsamt.
Tavlan är av den holländske renässansmålaren
Aelbrecht Bouts
lll

22 juni 2020

Man ska sätta fyr på sitt språk - och aldrig neka sig klurorden!

Idag är det högsommarvarmt. Syrenerna har blommat ut sedan länge, och jag har klippt bort blomställningarna. När vi hade barnen hos oss var det den yngste sonens uppgift att klippa. Men han är utflugen sedan flera år. Då faller klippandet på min lott. En junisyssla. Men jag har sparat syrenens topp, då jag behöver stege. Värmen gör att jag går in - till bloggen.

SvD gillar ordförrådstest.
Oftast klarar jag mig
Jag blir alltid så glad när jag ser något nytt ord i tidningar och böcker. Det händer sällan. Sedan barnsben har jag gillat att lära mig nya ord. Min pappa var lite likadan. 

I skolan var det alltid jag som kunde svara på lärarens frågor om ord. Det kunde ibland kännas pinsamt att sitta där med sin uppräckta hand. 

Även om barndomshemmet inte var så intellektuellt så uppmuntrades kultur och läsning. Kanske mer passivt än aktivt, men ändå. Vi yngsta syskon kunde lättare ta oss vidare eftersom de generella sociala reformerna hunnit ikapp oss. Studier behövde inte längre belasta föräldrarnas - eller släktens - ekonomi. 

De högre studierna gynnades givetvis av ett stort ordförråd. Även min lärargärning, liksom mitt föreläsande. Jag fick ofta kommentarer kring mitt modulerade och precisa språk. Detta glade mig mycket. Men de kommentarer jag uppskattade mest var när man tyckte jag förklarade svåra saker så man förstod: Tänk att du kan prata om så svåra saker och det verkar så enkelt! Då var klassresenären nöjd.

Hufvudstadsbladet värnar om svenskan i ett allt kargare klimat
Detta ord har jag själv aldrig använt, men ofta gjort slag i saken!

Nyligen stötte jag på ett nytt ord vid frukostens tidningsläsning - i pluralform. Ordet var båkar. Först undrade jag om det smugit sig in ett retligt tryckfel. Men raskt kom jag på att ordet var en just pluralform - av fyrbåk. Jag stötte på ordet i lokaltidningens tips för dagen, på sista sidan, i det tredje tipset. Kolla själva!
 
Dagens tidning
Aha, åhå; månadens nyhet blir ordet båkar.
Uppsala Nya Tidning, 16 juni 2020

 
Redan ordet fyrbåk är ovanligt. Men jag har faktiskt aldrig sett ordet fyrbåk i pluralform!  Eller så har jag glömt bort det, vilket alltså ändå gav mig en angenäm morgonöverraskning. Fyrbåkar. Underbart! 

Jag minns att jag i unga år trodde att ordet i singular skrevs fyrpåk! Det var ju tur att jag inte hann använda detta sällsamma ord i skrift. Då skulle jag ha fått en rättelse av redaktören - långt innan man skrev på dator och det fanns ett autokorrigerande rättstavningsprogram (som i mångspråkighetens era kan ta fel! Själv skriver jag på fem språk). 

Alltså, nu har jag avancerat i svenska språket. Men jag kommer nog inte att tala om fyrbåk i pluralform. Jag har tidigare använt ordet om personer som fungerat som hängiven upplysare, eller som en väckarklocka/ visselblåsare i kontroversiella frågor. Fast jag har mestadels pratat om dem en och en.  

Se så det lyser! Bild från internet, CanStock.
Många vackra ord. För mig handlar båken dock mest om moralisk integritet.
T.ex. stark budbärare kring humanism, människovärde och mänskliga rättigheter

I min värld har fyrbåk alltså mest funnits med i överförd betydelse, och inte som det fysiska redskapet som hjälper sjöfarare att navigera nära våra kuster. Jag har nu lärt mig att den historiskt korrekta beteckningen bör vara båk, och inte fyrbåk: Båken var ett fast sjömärke. Som sådan var den föregångare till fyren, som hör ihop med elektriciteten - tänk bara på AGA-fyren, Sveriges stolthet!). 

Titta en så'n vacker båk!
Runt Upplandskusten byggdes båkar mot ryssen!
Denna finns på Arholma

Före 1800-talet gjorde man en (trä-) konstruktion på en hög eller synlig plats. Vid en del båkar kunde man tända en eld, bl.a. då konstruktionen var tjärad. I min barndom talade man om vårdkase, då man tände signaleld på bergstoppar och näs. Men båken behövde ingen eld. Senare, när båkarna elektrifierades, förvandlades de till fyrbåk. Voilà!  

Jag är en fan av Gina Dirawi.
Från Sundsvall, även hon!
2016 ledde hon, på ett befriande sätt, Schlagerfestivalen.
Det fick hon skit för, som för så mycket annat.
Så kan det vara att vara en fyrbåk

Jag kanske skulle ta och besöka en riktig båk någon gång. Men fortsättningsvis lever ordet mestadels i överförd betydelse, som så ofta med dubbeltydiga ord. Därför är det ofta svårt att kommunicera över språkgränserna, då man inte hittar den exakta motsvarigheten till ens kära metaforer. Men det är en annan historia!

Här har fyrbåken blivit en förskoleavdelning!
Men mina finskakunskaper får ordet Ruuhi till stockbåt eller eka.
Fast vatten kan ju vara bra mot eld!
I mitt yrkesliv försökte jag förvandla pedagogerna till fyrbåkar,
men jag befarar att det mesta av mina ords glöd har falnat sedan länge 

27 maj 2020

Var hittar vi igen oss i framtiden/ efter coronan?

Inte bara det vackra växer.
Klippte mig i februari, i Helsingfors
Det är vår igen, även detta corona-år. Det är underbart att våren kan trösta och inge hopp och energi. Jag fasar över hur det blivit om pandemin skulle ha infallit under den mörknande årstiden. Som det nu blivit har vi gjort våra dagliga promenader i skogen. Tittat på blåsippor och vitsippor. Eftersom det blev kallt i maj kunde vi njuta av en långsammare lövsprickning och äppelblomning.

Men nog prövar pandemin även oss, som inte personligen drabbats av själva sjukdomen. Äldste sonen fick en släng, som var seg och efterhängsen. Men han bor i Malmö, långt från oss ändå. Yngste sonen bor i Nederländerna,  och vår resa till hans nya bostad fick vi ställa in. Våra två barn som bor i Uppland har vi kunnat se, om än mycket sparsamt.

Än så länge är vi förskonade, alltså. Det värsta hittills är fruns utrop; Jag är så jäkla TRÖ TT på vitsipporna! Ge mig en shoppingrunda!!

Det blev ett inköp; en induktionsspis! och tre kastruller - plus fyra nya läckra sommardäck till gullebilen! Inga vårkläder, ingen lyx. Men det kändes så HÄRLIGT. Frihetshandlingar - uppdämda.

Vi tillbringar mycket tid i vårt vardagsrum, i var sin stol. Staden har vi inte sett på riktigt sedan november, dvs före vår vintervistelse i Helsingfors. Dagarna går sin stilla gång. Det har blivit till en ritual att lyssna på Radion, och till Folkhälsoinstitutets presskonferens klockan två. Frun är mer skeptisk till herr Tegnell än vad jag är.

Titta noga! Vad ser du?
Visst ser det ut som mitt bakhuvud på bilden ovan?
Men det är en gullhöna som kryper nära mina fötter.
Vår första riktiga utflykt blev i slutet av maj, till vänner
utanför Sala, då jag tog fotot.

Jag läser regelbundet. Frun broderar nya häpnadsväckande och tålamodskrävande alster. Min senaste bok är Hemma i heliga rum. Den är skriven av Mikael Mogren, biskop i Västerås. Mitt under ett läspass ljuder radion extra frenetiskt. Inslaget handlar om polisens arbete mot sexhandal.  Det råkar nu sammanfalla med att jag tar del av Mogrens finstämda genomgång av altarets symbolik. Så det blev en rejäl informationskrock där.

 
Frun tog en bild för sitt FB-inlägg om Radions inslag om sexhandel
och min kamp att koncentrera mig på altarets symbolik. Puh!

Så här inleder Mogren sin bok: För att skapa mening och centrum i världen fridlyser människor mittpunkter. Platser där det gudomliga närvarar på ett särskilt sätt brukar människor freda som sina mittpunkter. Kyrkans miljöer är sådana fredade mittpunkter.

Aha; Mogren får religionshistorikern i mig att vakna: Ett slående inslag i religionernas historia är just detta behov att skapa åt sig ett centrum, en världens mitt. Mitt där man själv befinner sig. En plats dit man vill gå, där man vill vara och växa. Dit man längtar och kan vallfärda till. Egentligen känner vi igen detta behov långt utanför religionernas symbolvärldar, men det är där som behovet tagits om hand allra mest.

Många traditioner har världsträdet som alltings centrum. Norden har t.ex.
Yggdrasil. Gårdens vårdträd kopplades i äldre tid till idéerna om centrum.
Jag minns min barndoms björk, norrlänning som jag är. Annars brukar
ädelträd, som ek och ask, få denna roll. 

Mitt i coronatiderna slungar min läsning mig rakt in i religionernas centrum. På sitt eget sätt är det kristna altaret ett världscentrum, skådeplats för frälsningsdramat och Guds plan med skapelsen. Det är detta som Mogren förklarar i sin bok.

I ett vidare perspektiv är det Jerusalem som är världens mittpunkt i den kristna traditionen. Allting kretsar kring den heliga staden. Där speglar sig Det Himmelska Jerusalem och det jordiska Jerusalem i varandra. Där finns tecknen på att Gud steg ned på jorden och blev människa - födelsegrottan och Gravkyrkan. Varje gudstjänst är som en återspegling av den himmelska ordningen. Paradiset skymtar i kyrkorummet. Människornas gudstjänst är i samklang med änglarnas eviga himmelska hyllning.

Medeltidens världsbild.
Jerusalem i mitten, kontinenterna som en treklöver.
När den lilla ordningen (människornas liv och gudstjänst) och
den stora (änglarnas sjungande och kretsande runt Guds tron)
sammanfaller, så roterar alltet som en propeller.
Guds plan sätts i verket. 

Inom judendomen är det synagogan som ersätter Jerusalem, men som ändå är jordens navel. När templet - på Tempelberget - fanns ansågs detta vara jordens centrum. Efter det att romarna förstörde templet i Jerusalem år 70 så utvecklades judendomen till att kretsa kring två centra; hemmet och synagogan. Kosthållningen och skriftstudiet är det centrala i respektive sfär. Så småningom identifierade sig judarna med vandrandet, ett folk i ständig exil - utan något fysiskt centrum. Sedan Israel skapades 1948 fungerar denna jordplätt för många idag idag som ersättning för ett saknat centrum.

Denna symbolik förklarar Jerusalems betydelse. Historiens verkliga tempel, den traditionella längtan tillbaka till centrumplatsen, och nutidens statsbildning som ett tecken på att någonting omvälvande håller på att hända.

Den heliga ljusstaken är som ett världsträd, kunskapens och skaparljusets.
Detalj från tabernaklet i synagogan i Helsingfors.
Bokens plats inom judendom och islam motsvaras av Guds son i kristendomen:
Guds närvaro för människornas bästa. Därav dess helighet.

I islams symbolvärld är kaban - den fyrkantiga byggnaden i Mecka - världens högsta punkt. Där kom Gud och människa som allra närmast varandra - i skepnad av profeten Muhammeds liv och leverne. Egentligen byggdes kaba av Adam, den första människan. Vid varje bönetillfälle förenas alla muslimer i att de vänder sig mot Mecka. De formligen ställer sig i ledet för den himmelska ordningen. Mänskligheten samlas i cirklar kring sitt centrum. Bönestundens helighet sipprar ut i samhällket, så att alla verksamheter skiner upp av en gudomlig vägledning. Därför är det typiskt för traditionella städer att moskén och marknadsplatsen (souken) ligger bredvid varandra i stadens mitt. Symboliken går ut på att alla priser, mått och utväxlingar ska gå rätt och rättfärdigt till.

Islams världsgeografi.
Mecka som gravitationscentrum och böneriktning.
I allra första början fungerade Jerusalem som symbolcentrum.
Muhammed gjorde sin himlaresa därifrån.
Så blir Jerusalem helig stad för tre religioner

Redan de gamla grekerna identifierade en världsnavel, alltets centrum. Zeus hade tagit reda på att världens axel låg i Delfi. Inte undra på att den gudainspirerade sierskan Pythia befann sig just där - i händelsernas centrum. Andra civilisationer förlade förstås världsnaveln inom sitt eget rike. Kinakejsarnas Mittens Rike är ett exempel. Ur-indianska riken gjorde samma sak, ibland genom att placera pyramidliknande byggnader där. Ofta markerade man platsen med en himlasträvande byggnad, t.ex. i Egypten, Sumer och Babylon. Eller så kunde ett berg vara alltings centrum, såsom Fuji i Japan eller Adams Topp på Sri Lanka.

Så här tänkte de antika grekerna om världsnaveln.
 Ser mest ut som en bikupa, men det handlar om att
Moder Jord/Rhea, med hjälp av en sten och ett
täckande tyg, räddar Zeus från att bli uppäten av
sin far Kronos.
En jobbig start på historien, får man säga.
Detta är ett gammalt vykort i mina lådor,
från Museet i Delfi

Man kan förstå att naturens manifestationer, som berg och höga paltåer, ärvs mellan religionerna genom historiens vindlingar. På Sri Lanka finns ett extra spännande exempel. På toppen av ett högt koniskt berg finns en naturformation som liknats vid ett fotavtryck, kallat Det heliga fotavtrycket (Sri pada). Kristna ser där steget efter Adam, den första människan. Buddhister ser Buddhas fotasteg, han som satte igång Lärans hjul. Muslimerna ser Muhammeds steg, han som blev alla profeters insegel. Platsen är alltså knuten till världsviktiga händelser i tre religioner.

Adams topp, 2243 meter högt. Pilgrimsmål för många
Bild från internet

Under den moderna eran har sambandet mellan individen och de stora sammanhangen trasats sönder. Sedan länge har jaget setts som alltings centrum - What's in it for me? Individualism har förminskat och smalnat av synfältet. Symboltänkandet går på sparlåga. Människan har blivit ett fragment i universum, där självständighet och det egna livsprojektet står i centrum.

Denna tandens att individen isolerats från de stora sammanhangen har löpt amok i och med konsumismen och marknadens ständigt ökande makt. Alla människans behov har spjälkats upp och förvandlats till produkter på självförverkligandets arena.

Kvar blir jag. Alltmer energi läggs på att försvara det man har - inte det man är; medmänniska. Jag gör och äger mig till min rätt att existera. Kosta vad det kosta vill. Marknadens hjul snurrar allt snabbare, och det blir ett sjå att hinna med i modesvängningarna. Revirplättar och prestigetrappor isolerar människor från varandra. Försvarsbehoven ökar, Rädslorna att förlora växer och jakten att hitta lugnet blir svårare.


Individualismen har banat väg för meditation.
Yoga handlar om att hitta sitt sammanhang.
Bilden gör individen sammanväxt med Alltet.
Navelskådandet väcker kosmisk energi.

Ett huvudtema i globalismens era är att det inte längre finns något centrum. Ingen kan göra anspråk på något sådant. Världen är snarare polycentrisk, där alla lever i sitt eget lilla centrum och befinner sig i andras stora periferi. Det finns ingen fast punkt - inget Hylands Hörna som kan gälla som allas referenspunkt. Vi liknas vid att hela tiden vara på resa. Alla behöver anpassa sig, rotera i sina sanningar. Ingenting är fast och välgrundat.

Vår tid av pest och kris gör att livsfrågorna radar upp sig.
Modernismens tendens att se saker som antingen eller
kommer på skam.
Det finns något djupare bortom motsättningarna.
SvD:s ledarsida i maj 2020
Så kommer covid19. Coronan har slagit sönder mycket av senare tids negativa tendenser, som fragmenterat både samhällskropp och individens livssammanhang. Pandemin ställer obönhörligt folk inför de stora sammanhangen om liv och död. Perspektiven vidgas och man ser hur beroende man som individ är av andra. Krisen gör att man funderar över sambanden, samhörigheten och behovet av samverkan. Ingen klarar sig på egen hand. Ingen är sin lyckas smed - möjligen sin olyckas, om man inte ser upp. 

Det är  just min önskan att se de historiska linjerna som ger mig tröst. Människan har varit med om dramatiska omvälvningar rätt genom historien. Var gång har hon lärt sig att bero på andra och påmints om att man aldrig kan bygga framtiden på så eländig grund som egot. Civilisation handlar om sammanhang. Individualism leder till barbari.

Kanske coronan kan skynda på bygget av en identitet där hyllandet av individens genuinitet kombineras med djup respekt för det gemensamma. Vi lever i varandras periferi, men ihop formar vi ett kalejdoskop av sanningar och verkligheter. Vi behöver öppna oss inför varandras sanningar, öva oss att bli pilgrimer i andras självklarheter. Ingen är objektiv. Alla är subjektiva experter på sin egen sanning. Den stora sanningen, som omsluter oss alla, överskrider vår formuleringsförmåga.

Min småskolesparbössa.
Eken, världsträdet, som symbol för bankens pålitlighet - jojo.
Dagens civilisationskritik handlar inte minst om att vi tillåtit bankerna
att löpa amok. Profitens girighet hotar både skog och människa

Om pandemikrisen håller i sig tillräckligt länge kanske vi kan bryta oss loss från vår tids värsta smolk. Kanske kan framtiden handla om att återskapa balanser, i stället för att hetsa fram polariseringar? Vilka blir våra nya samlingspunkter? Hur bryter vi upphandlingsekonomins elaka bojor och återskapar vettig kontroll, överblick och ansvarstagande? Är det sjukvården som blir test för framtida humanism?  För idag hotas den ju, det ser vi alla.

Min framtidsvision är att vi tagit oss ur ett antal av modernitetens fällor. Paradoxalt nog kommer mycket av framtidens resonemang att likna de djupare skikten i religionernas värld. Inte så kanske att folk kommer att bli mer religiösa, men att lösningarna kommer att likna det människan hittills skapat inom religionernas symbolsystem. Människans längtan efter att skapa åt sig ett centrum visar att historien i hög grad handlar om människans kamp att överleva i en kaotisk värld.

Titta, bikupan igen!
Fast bilden ska symbolisera världens navel, alltings centrum.
Marknaden har redan tagit fram symbolen för framtiden.
Min tekopp kopplar ihop mig med alla andras sammanhang!
Bilden är från en internetbutik,
där  muggens färger givetvis väljs efter individuell smak