Ögonblick av bråddjup.

Överallt finns det gömda budskap om livets ofantlighet, dess skönhet och oskattbara skörhet. Dess tillfällighet och undflyende NU.

I denna blogg hittar du mängder av flagor, om du stannar till och letar.
Flagor av liv - och ur ett liv. Kanske även ett och annat mirakel. Välkommen!

26 apr. 2021

Tyst vatten - Hur gör man konst av identiteten?

Att leva i ett mellanland, utan att helt känna sig hemma där man bor.


Jag bor i Uppsala, men hör ändå till Målsta och Tuna i Medelpad.
Aldrig förenas de två halvorna. Ändå består jag av fler än två skärvor.
Finns läkekraft i att min (?) hembygdsförening har i emblemet ett hus
från vår förfaders tomt?  Vad botar väl en rumpnorrlänning?

Frågor om identitet är evigt giltiga i vår familj, liksom i så många andra. De har fördjupats av att två av barnen flyttat väldigt långt hemifrån. 

Mitt intryck är att inte alla människor på djupet förstår de emotionella krafter som aktiveras av att man har flera tillhörigheter - men som inte går att levas ut i samma andetag. Min hemstad Uppsala myllrar av dessa människor, där identitetskasten är mer dramatiska än mina. Inte minst blir dessa identiteter intressanta när de tar sig kollektivt och kulturellt uttryck. Kanske på teatern, musikscenen, eller i klädkoderna i gatuvimlet. För att inte tala om alla läckerheter på restauranger, caféer och krogar. Tyvärr huserar denna energi även i negativ form - i förvirring, destruktivitet och i stadens kriminalitet.

Fem nationella, historiska minoriteter räknar det officiella Sverige med.
Identitet är mer komplext än att ha två halvor i sig.
Ett steg är dock erkännandet att man finns. 
Detta satt mycket hårt inne - EU fick pressa på. Och minoriteterna själva!

Jag gillar när staden uttrycker respekt och uppskattning för allt myller som finns. När jag flyttade hit för snart femtio år sedan, fanns knappast någon medvetenhet om de individuella och kollektiva minoriteter som befolkade Sveriges fjärde stad. Det har blivit bättre, men mycket finns fortfarande att önska. T.ex. är det skralt med flaggning på de fem minoriteternas egna högtidsdagar. Inte att undra på, när majoriteten knappt flaggar på de "egna" dagarna, religiösa som nationella. 

Svenskar kan knappast sägas odla någon medveten kollektiv identitet, heller ingen historisk eller språklig självrespekt. Att inte akta om egen identitet går ut över respekten för alla former av minoriteter. Men som tur är så kompenserar sig Sverige med att hylla HBTQI. Detta duger dock inte, egentligen. Då spelar det ingen roll att man pratar om språkliga och kulturella krav för medborgarskap. Sådant blir lätt till hån.

Ingivelsen gav mig att se efter om begreppet
identitet ens fanns med i min gamla uppslagsbok
från 1910. Nejdå! Sverige vad då på dagordningen
- nationen, folket, äran.

Det är inte så lätt att hitta tecken på att staden bebos av fem nationella minoriteter. Visserligen har Upplandsmuseet piggnat till rejält, med en rad program de senaste åren. Det är dock gott att Uppsala satsat på att synliggöra kvinnohistorien, bl.a. med hjälp av de nya gatunamnen. Man försöker även infoga tecken på att staden präglats av invandring, etnisk och kulturell mångfald. Men det är lite hittills. Fadimes plats finns, vilket kan ses som ett oturligt urval av illustration. 

Tur vi har en moské och en katolsk kyrka, vid sidan av alla s.k. frikyrkor. Synagogan för tyvärr en tynande tillvaro, även om staden satt upp ett minnesmärke över det judiska pojkhemmet från krigstiden. Jag väntar på en plats/ manifestation för samer och romer.

Uppsalas judar har inte haft det lätt. 
Några föräldralösa pojkar fick dock en fristad i en karg tid.
Jag uppskattar kommunens minnesmärke.

Området runt stadens centralstation är helt förvandlat. Gamla industrimärken är bortsopade, till fördel för dagens kommers och högteknologi. Läckra bostadshus pryder stationsområdet, där det en gång var rätt kusliga gångar. Otroligt fina parker finns nu runt stationen. Till och med har min favorit, Gunnar Leche, fått ett litet torg nämnt efter sig. Äntligen.

Uppsnofsningen har gjort Uppsala till den stora småstad som den är. Det finns många roliga detaljer att upptäcka. Områdets sista (?) byggnad håller på att färdigställas, tidstypiskt nog i trä. Därefter tar omstruktureringen av Boländerna vid.

En omsusad byggnad; Juvelen.
I dagsljus lyser den guldgult.
Corona har gjort att detta kontorskomplex inte riktigt
blivit del av stadens puls, men det kommer
Bild från instagramflödet

Mitt i detta nya kommunikationscentrum har det nyligen uppförts ett konstverk för att synliggöra kopplingen mellan Sverige och Finland; Tyst vatten. En finsk konstnär, Laura Könönen, fick i uppdrag av kommunen att skapa ett konstverk till minne av Finlands självständighet 100 år, 2017. Det bor över 13000 personer med finsk anknytning i Uppsala, som även är ett finskt förvaltningsområde, med särskild plikt att gynna sverigefinsk kultur och språk.

Laura Könönens verk är en koloss på 6x2,5 meter, och väger cirka 40 ton. Det transporterades per båt från Finland - som så många sverigefinnar. Finlandsbåten över Östersjön är en identitetsmarkör. Båtens gungningar har blivit en metafor för den skakiga identitetsresan genom livet.

Som en vattenmassa mellan Juvelen och järnvägen.
Konstnären ville frammana känslan av lugn och ro,
samtidigt som det kokar i djupet.
Tystnad är kanske det enda språk som finns för något
 så omfattande som identitet

Jag tycker om att ta mig förbi denna massiva blå skapelse, nära det guldgula megahuset. Visserligen har jag hört att byggherren ville använda ett än mer glänsande material till ytterväggarna, för att riktigt skapa känslan av en glimmande juvel. Men det blev för dyrt. Nåja, färgerna är som en tanke; blått och gult. Sverigefinnarnas flagga har även vitt, liksom den finska. Molnen får utgöra detta luftiga vita, ett himmelskt längtansmål att en gång bli hel - i alla fall fullt ut erkänd i sitt myller.

Mitt i Helsingfors har man alldeles nyss invigt ett konstverk
tillägnat de flerhundraåriga banden mellan Sverige och Finland.
Det heter Tro, hopp och kärlek.
En manifestation av hopp - den mänskliga identitetens adelsmärke.
Bild från Hufvudstadsbladet

En dag hoppas jag att man ska kunna klättra upp på en piedestal eller något, för att få närkontakt med den dramatiska vattenytan. Som det nu är sköljer de enorma måtten lätt över de mer subtila existentiella och etiska budskapen. 

Vattnet blir mer dubbeltydigt på finska, då hiljaa kan betyda 
både lugnt och tyst.
När vilar man i identiteten? När stormar allt upp till ytan?
Hur får man ihop alla stränder runt ett vågigt hav?
Youtube-film, slutvinjett


17 apr. 2021

Måste man vara ingenjör för all vardagsteknik?!?

Jag säger då det. Aldrig blir man klar med de tekniska finesserna. Hela tiden måste man vara på tå, och vackert lära sig nya saker, nya villkor, och nya uppkopplingar. Apparna blir bara fler och fler. Lösenorden löper risk att blandas ihop, försnillas, eller helt enkelt glömmas bort.

Ungarna är utflugna - tur för dem.
Vi vimsar runt. Nu börjar vi attackera grannarna i stället :)

Pandemin har påtvingat oss flera förändringar, inte minst eftersom man är så begränsad i att besöka staden, och att alla vanliga evenemang och lockelser inte längre finns. Även de tekniska utvecklingar som pandemin orsakat sipprar in i ens liv. Dessutom har vi använt våra besparingar (inga resor...) på att upprusta köket och köpa nya trädgårdsprylar. Ny teknik alltså, puh.

Alldeles nyss blev jag tvungen att rådfråga två manualer för att klara av sysslorna i köket: Dels behövde jag återskapa en försvunnen klocka på mikrovågsugnen. Tjoho, inte helt enkelt. Därefter behövde jag låsa upp en induktionshäll som plötsligt fått för sig att vara barnsäker! Det tog ett tag innan jag fick rätta snitsen att låsa upp. Hoppas man håller hjärnan lite yngre än annars. Eller så går jag tillbaka till kastrull och vedspis.

Oj så många zoom-möten det blivit!

En av de roligaste nyheterna i pandemitider har varit möjligheten att följa evenemang på zoom. I stället för att gå på museerna kan man ändå kika in och se vad som finns. Jag har t.ex. njutit av flera inslag som svenska kyrkan skapat. 

Av olika skäl har jag följt ett stort antal av Livrustkammarens program om svenska kungligheter och slott. Senast handlade det om mordet på Gustav III. En fantastisk sak är att jag som synhandikappad kan komma alldeles inpå det som ställts ut i montrarna. Det skulle inte gå i verkligheten. Se där, en vinst som heter duga. Kung Eriks kröningsregalier, Drottning Kristinas kröningsdräkt, osv. 

Nyss hade matlaget ett zoommöte, med frodiga samtal och snabba skämt. Vi har inte setts sedan sommaren 2020, då vi satt utomhus på corona-säkert sätt. Nu skålade och skrålade vi med skärm mellan oss, men humöret och intensiteten var som vanligt. Vi satt, i vårt gemyt, i 105 minuter, vi fem i Sverige och Sydtyskland. Som om vi satt i samma rum. Nästan två glas rosé gick åt.

Samtalet kom in på att pandemin ökat de virtuella
begravningarna. Två gubbar skulle i veckan vara med på en sådan 

Eftersom jag vill gynna de lokala butikerna undviker jag näthandel. Men coronan har fått mig att mer än tidigare pröva på detta smidiga sätt. Idag beställde jag en kompostkvarn, eftersom den jag ville ha inte fanns i Uppsala. Mestadels inväntar jag vaccineringen, så jag åter kan röra mig fritt inne i sta'n. Efter att i några månader beställt mat via nätet handlar vi numer direkt i butik. Jag minns hur lycklig jag var när jag, efter två månaders fjärrhandel,  äntligen kunde se på morötterna igen - och själv välja påse. 

Inte har det blivit särskilt mycket näthandel. Oftast har infallen berott på att jag sett något fiffigt i instagramflödet. Tidigt föll jag för gulliga kattsockor, som jag tyckte skulle bli bra julklappar till ungarna. Men jag förskräcktes över kvaliteten når jag väl öppnade paketet. Alla gillade dem oerhört dock. Tur var väl det, de kom ända från Kina.

Ja, vad ska man tro? Äkta eller lurendrejeri? Nu är jag mer luttrad,
och vet att staten belagt importen med extra avgifter- Helt ok!
Mest på skoj beställde jag rengöringsmedel. Jag erkänner att detta var tokigt, men jag blev nyfiken av reklamen. Verkligheten var annan än det som utlovades. Så man lär sig.

Vad jag inte förstår är alla människor som helt sonika skickar tillbaka varor de ratat, kanske främst kläder. Det kallar jag för oansvarigt. Hellre då att se vad som finns i de fysiska butikerna hemmavid. Hur bevarar vi annars en levande stad?!?

Det ska bli intressant att se hur de lokala butikerna agerar för att konkurrera med näthandeln. Själv är jag - nästan - inne på att betala för en privat inköpsguide när det väl blir dags för nya kläder. Vi får väl se. 

Vi längtar efter vaccineringen. Då får man fräscha upp tekniken att beställa resa och boende över nätet. Först gäller resor till ett bröllop i Finland, och till yngste sonen i Nederländerna. Vi har ännu inte kunnat se hans och sambons nyköpta lilla hus. Undrar vilken teknik de använder i Nederländerna när man ska betala för bussar osv...

Usch då! Kroniskt dålig på att motionera.
Inga teknik ökar motivationen! Promenader räcker fint.

Instagram har nästan ersatt Facebook för mig. Jag följer, förutom en del vänner, diverse flöden om t.ex. arkitektur, kultur och design. I dessa flöden smyger sig reklam in, något som kan löna sig. Det blev till ett äventyr att ta ställning till en israelisk reklam om säkra munskydd. Detta kopparskydd skulle döda virus både utifrån och (eventuellt) från mig. Kändes bättre än de vanliga. 

Den text jag stötte på var på engelska, men de dokument jag senare fick i samband med leveransen var endast  på hebreiska. Då räcker inte mina knappa bibelkunskaper om den rättfärdige Noak. 

Se sådana gullosar!
Skydden kan användas mänga gånger. De behöver bara vila efter
3 timmars bruk. Vi gillar dem! Lite varma bara.

Inför påsken skulle jag beställa Lakritsrotens välmatade påskägg till ungarna. Detta slutade med att jag fick fler ägg än nödvändigt. Orsaken var att jag fick meddelandet att ett tekniskt fel uppstått vid beställningen. Därför beställde jag en andra gång, med samma resultat. I slutändan landade två paket med ägg till mig, sammanlagt sex. Tala om försäljningstrick (nejdå). Löftet att jag skulle få gratis hemleverans (bra för en handikappad) gick upp i intet. Nåja, äggen gick åt, och det var roligt att kunna ge bort. 

När det gäller att beställa mat över nätet så är jag hittills mest glad över Feskarns fredagsleverans av en flerrätters middag. Detta tänker jag fortsätta med att beställa - direkt hem - efter coronan. Underbar lyxkänsla. Utan ingenjörskonst :).

Soeren??? Ibland undrar man!!!
För att inte tala om alla euron
som flyter in på kontot från alla mystiska håll!
Åtminstone enligt all skräppost.


27 mars 2021

Vad lär oss påsken/ pesach? - att undvika den enkla sanningens trygghet

Snart är det påsk. En dramatisk högtid om liv-död-liv. Omvandlingen från trygghet till förfäran, från förfäran till omladdning och förnyad livstro.

Ja, så kunde man säga, och nu gör jag det. Det är nog därför jag uppskattar påsken, även om de flesta nog inte tänker så. Men om man tittar på de symboler man omger sig med runt denna högtid så framgår grundtemat med räddningen från döden i centrum.

Underbara påskägg från Fabergé.
Symbol för nytt liv - inte bara ny vår

Att livet inte är självklart lär man sig allteftersom. Ingenting, eller väldigt lite, är tryggt av sig självt. Trygghet är främst en dimension man erövrat själv. Ett förhållningssätt - oavsett hur sakernas tillstånd är runtom en. Nu när jag är närmare sjuttio så är fortfarande en av mina livsutmaningar att hantera bristen på den grundtrygghet jag inte riktigt vann under mina första år. Men jag har ändå försökt skapa en livshållning där trygghet finns. Trots allt.

Trygghet handlar alltså inte om att vara säker, utan är mer ett beslut att grunda livet på någon slags tillit, En tillförsikt att ständigt återvända till. 

För mig handlar påsken om detta. Det finns något mer än eländets välde. Så klart att de flesta knippar påsk till vår och alltings återväxt. Inte illa som parallellfenomen, men den inre tillväxten är minst lika viktig. Detta år är knappast något undantag - snarare tvärtom.

En växande tomatplanta i april.
Det gäller att vila i sin tillit - och vattna!
En gåva aven vän

Inte heller sanningen är något självklart. Vår kultur har alldeles för mycket tillbett förnuftet som säkerheten själv. Att saker är entydiga och glasklara. Jag har aldrig trott på detta. Det finns ingenting så oklart som självklarheter. Därför litar jag mer på tvetydigheter, ungefärligheter och sanningar för stunden. Evigt beredd till omprövning, men förvissad om att det jag just nu erövrat av sanningens ofantlighet duger som vägledning. 

Kanske beror min livshållning på att jag föddes nästan tre månader för tidigt, utan säker biljett till liv och tillväxt. Nog tror jag det. I mitt vuxna liv har jag alltid sökt mig till sammanhang där livets sköra underbarhet tillåts kombineras med en porös hållning till tvärsäkerhet, sanning och vetenskap. 

Inte undra på att jag blev pedagog. Tampas med livsfrågorna i en anda av nyfikenhet och sökande. En av de roligare paroller jag hittade på som yrkesaktiv var den här. Att vara pedagog är ljuga sanningsenligt! Smaka på den... Och, naturligtvis, parollen i inläggets rubrik.

Leendet på läpparna.
Ibland var jag förlägen över fasonen att ofta le i yrket,
något som många anser vara tecken på bristande seriositet.
För mig handlade det om njutningen av resonerandet,
konsten att vända och vrida, att öppna nya portar, 
lusten att peka på nya vägar...

Det finns ett sammanhang dit jag rätt ofta söker mig; det judiska. Där odlas en inte sällan fräck lekfullhet kring vad som är sant, rätt och riktigt. En favoritillustration till detta är uttrycket Där det finns två judar finns tre åsikter! Det berättas flitigt om hur människor munhugger med självaste guden, och att alltings skapare skrattar åt att människan vinner argumentationen.

Det var en gång en jude som hamnade på en öde ö. Han byggde sig så småningom en synagoga, för att kunna upprätthålla ett judiskt liv. Men han byggde sig även en andra synagoga. När en förbipasserande frågade honom varför han byggt TVÅ synagogor svarade han uppbragt: Jag kan inte vara i synagogan närmast på ön eftersom man är så kättersk där. Jag måste ha en annan synagoga att gå till!

Den nya synagogan i Tallinn.
Vägen in i ett myller av frågor, mer än svar
Välkommen om du vågar släppa taget!
Å, så jag älskar dessa tokigheter!

I mars lyssnade jag på ett internetsamtal från den judiska församlingen i Stockholm över ämnet Judisk praktik och judiskt tänkande. Det är redan typiskt att själva den religiösa praktiken kommer före tänkandet. Judendomen är ju en görandets religion (ortopraxi) i främsta rummet, inte lärans religion (ortodoxi). Det är just detta jag högaktar.

Stommen i samtalet var att församlingens kantor, Meynard Geber, skulle svara på frågor, både från samtalsledaren på plats och från den grupp som anmält sig till denna internetkväll. Evenemanget var främst till för lärare, och jag ville främst lyssna till Gebers utläggning.

Han betonade det centrala i all ställa frågor. Därför uppmuntras judar att studera texterna i par, eftersom fyra ögon ser mer än två. 

Det blev rätt snart tydligt att Geber ville ha frågor - lika tydligt som att de majoritetssvenska lärarna var ovana att fråga. De förväntade sig en föreläsning. Jag känner igen denna skillnad i förväntan från både muslimskt och buddhistiskt pedagogiskt håll. Man vill tampas tillsammans, inte ensidigt leverera. Den lutherska ortodoxin har reducerat det religiösa samtalet till att en auktoritet vet svaret före/ bättre än andra. 

Hur tolka Mose stentavlor? Som tvärtydliga eller som 
böljande som havet? Som en växt att bevattna med frågor?
Traditionell judendom vill inte att religion reduceras till
teologi, doktrin
- hellre till människans ständiga frågande

Till slut tröttnade nog Geber över att få så få och futtiga frågor, så ha sade rakt ut Det är väldigt få frågor från den här gruppen, för ni är inte judar!

En kort stund tidigare berättade han en anekdot - så typiskt denna pedagogik: En judisk nobelpristagare hade en son som kom hem från skolan. Mamma frågade Har du ställt en bra fråga i skolan idag? 

Anekdotens andemening var att mamman inte frågade om sonen lärt sig något nytt i skolan. Det viktiga var själva förmågan att formulera frågor, att ha ett frågande sinne.

Ingenting ska tas för givet. Man ska alltid själv undersöka, undersöka, undersöka.

Allt börjar med att människan får förtroendet
att förvalta kunskapen. På gott och ont.
Paradiset och kunskapen hör ihop - men på vilket
sätt? Ljusstaken är ett paradisträd - på gott.
Från synagogan i Tallinn

Påsken handlar om förberedelse inför något oerhört. Därför fastar vissa kristna i 40 dagar. I väntan på att påsken ska få sin befriande upplösning tar man gärna in fastlags-/ påskris som symbol för tillväxt, plåga, omladdning. Jesu öde är grunden, han som genomlevde förnedring, pina och död.

Den judiska förhistorien är de umbäranden folket fick genomgå under de 40 åren i ökenvandringen ut ur Egypten. Bort från slaveriet, ut i ovissheten. Detta drama är grunden för den judiska påsken (pesach). Typiskt för påskmåltiden (sedermåltiden) är att sonen frågar kring det dukade bordet. Varför firar vi, varför ställer vi fram sakerna, varför äter vi detta? Med hjälp av frågandet skapas en judisk identitet. Utan frågor ingen judiskhet.

Det senaste jag hörde från rabbinen i Stockholm, den kloka Ute Steyer, var att hon uppmuntrade alla judar till att ha en härligt frågvis pesach. 

En minoritet kan inte ta någonting för givet, eftersom man själv är ifrågasatt!

För en minoritet gäller det att maximalt utnyttja alla media
för att säkra nästa generation. Hur lockar man
barnen att attraheras av det man själv håller för heligt?

I år, när kyrkan sänder sina gudstjänster digitalt, har det varit extra viktigt att pynta kyrkorummet inför sändningarna. Därför ville domkyrkoförsamlingen i Uppsala ha slånbärsris vid altaret, som skulle påminna om fastlagens och påskens dubbelsidiga drama; död, pina, livet åter. Frun känner huvudvaktmästaren som frågade oss om var man bäst kunde hitta slånbärsbuskar. Det visste vi. 

Vi levererade två gånger ett lass till lämplig plats, för att vaktmästaren sedan skulle kunna klippa till grenar att pynta med. Under 40 dagar hinner ju knopparna lätt börja slå ut i förtid i jämförelse med det liturgiska dramat. Så vi fick äran att fylla på med kvistar.

Här står jag med frälsningsdramat i famnen!
Frun klippte med sekatören
- med handväskan lätt på axeln.
Jordägaren hade givit sin tillåtelse att medverka
i kyrkodekorationen

Till slut blev allt effektfullt: Fastlagens och påskens budskap fick en synlig form längst fram i kyrkan.

Högaltaret, med kors och ris.
Löften som inte sviker
Hur bär vi vår eget kors genom livet?