Vem struntar väl i säkerhetsbältet?!?

 - Face mask down!

Så kommenderade polisen mig innan jag i juli fick lämna Viking Line-färjan för att stiga iland i Helsingfors. Detta vid den tredje kontrollen innan avstigningen. 

Inget krus, inga skämt. Granitansikten hela vägen. Tänker på ansiktena på Helsingfors' Järnvägsstation.

Stenansiktena på Helsingfors station. 
De hade ansiktsmask i juli när vi var där.
Finska funktionärer är inget att skämta med.
Även om jag försökte...lönlöst!
Bild från internet

Nu har vi fått känna på den finska corona-politiken! Tydlig, allvarlig, omsorgsfull! Nitisk.

När vi dagen före steg på färjan i Stockholm, för att anträda vår första utlandsresa efter pandemin, gjordes inga särskilda kontroller. Vi hade duktigt laddat ned våra vaccinationspass, beredda att visa upp dem. Kivra-appen i högsta hugg, med E-hälsomyndighetens besked utan wifi-läge. Inte heller i avgångshallen gjordes någon kontroll, till vår förvåning. Visserligen hade rätt många ansiktsmask, men de flesta av dessa var finnar eller turister. Av de svenska resenärerna var det, som vanligt, väldigt få som hade ansiktsmask. Vi hade de specialskyddande israeliska kopparmaskerna, som skyddade mot både utgående (eventuell egen smitta) och inkommande andras eventuella smitta) virus.

Under båtresan var det glest med resenärer, så svenskarnas slapphet att bära mask störde oss knappt. 

Mest av nyfikenhet hade jag laddat ned den finska
 coronablinkern, den app som varnar ifall man
exponerats för virus. 
Miljontals finnar har denna app, nu även lilla jag.

Det var underbart att resa igen. Vi var verkligen glada, på väg som vi var till en vigsel i självaste Domkyrkan, med efterföljande fest i Officerskasinot på Skatudden. När vi i vårvintras fick inbjudan var det totalt osäkert om vi alls skulle kunna resa, eller om vi skulle kunna komma in i kyrkan. Men allteftersom lättade regleringarna. Finland har ju haft Europas strängaste praxis kring coronan, så det var stundom gastkramande att följa händelseutvecklingen. 

När vi äntligen fick beskedet om tiden för den första sprutan så kastade jag mig på paddan för att boka plats på Viking Line. Vi ville riktigt känna och uppleva hur det var att resa igen, så vi struntade i flyget. Därefter gjorde vi allt för att förbereda oss på bästa sätt. Jag hade sett till att vi skulle få vår andra spruta så pass tidigt att det skulle vara tillräcklig tid till avresan - och eventuella vaccinationsföljder.

Baren levererar!
Ljuuuvlig Gin & Tonic, med rosmarin, österbottniskt gin
och TRANBÄR.

När vi så skulle kliva av färjan var vi spända på hur myndigheterna skulle ta emot oss. Vi visste redan att man skulle vara strängare än i Sverige. Med alla våra förberedelser så tyckte vi tyckte det såg ljust ut.

Redan på båten förstod vi att kontrollerna var omständliga. Via högtalaren uppmanades vi att stanna kvar på båten, trots att den redan lagt till i Helsingfors. Det är stopp i röret!, ropade man. Orsaken var  alltså att det uppstått stopp i den kulvertgång man måste passera för att nå mark. Så vi stannade snällt och lydigt kvar i hytten. I Finland ska man lyda order, det visste vi allt. Inget resonerande, inga försök att slingra sig fram. Inga jamen, alltså, men jag... Pang bara, följ det som gäller! Gör som man säger! 

Ta order!

Gränsdragning! Mobilisering och uppslutning.
Tänker på Mannerheims dagorder under krigstiden,
de som spikades upp i alla kyrkor och offentliga platser

Efter 45 minuters väntan tog vi vårt digra bagage ut ur hytten. Vi hade ju dubbla kläduppsättningar, eftersom vi skulle på en riktigt fin bröllopsfest. Och alla presenter. När vi tagit oss igenom kulvertgången stötte vi på en välbemannad kontroll; myndigheterna ville se våra resehandlingar och våra pass. Puh, det gick ju bra. Myndigheterna såg behov att skilja åt dem som kom direkt från Mariehamn från oss som kom från Stockholm. Vi vinkades vidare.

Efter en hundra meter vad det dags för en andra kontrollstation; nu skulle vaccinationsbevisen fram, tillsammans med identitetshandlingarna. Vi passerade nålsögat, så allt slit att få ordning på sprutorna lönade sig. Vi var lättade. Massor av "underkända" resenärer hamnade i andra/ nya köer.

Här var det inte slut på prövningarna. Efter ytterligare hundra meter kom en tredje kontroll, med poliser och allt. Nu ville man åter se våra identitetshandlingar. Dessutom jämförde man passfotografiet ytterst noggrant med den verkliga versionen. Det var alltså därför man raskt kommenderade - för en gångs skull - Face mask down!  

Vem där?!?
Inte undra på att man vill se om passet gäller samma person!

Det var nu jag gjorde den svenska fadäsen; skojade med personalen: Jag hävdade, så där lite humoristiskt, att verkligheten såg bättre ut än versionen på fotografiet! För det var verkligen så - på mitt pass. Ingen reaktion hos gränspolisen. Stenansikte! Tur jag inte blev skuffad till någon undanskymd kö.

Puh. Väl ute på Helsingfors gator bar folk mask. I alla fall 9 av 10. Överallt skyltades det om detta. Ingen kom in i affärer, apotek, museer utan mask. Ingen pardon. Ganska snabbt blev det till en automatik att trä på masken när man skulle ut på stan. Det kändes även väldigt tryggt. Alla vet vad som gäller. Alla för alla! Skönt, en lättnad jämfört med den frustration vi känt i Sverige.

Det officiella Helsingfors är minst trespråkigt.
Även ryskan förekommer, t.ex. kring tågen.
Härligt!

När vi besökte Ateneum, för att titta på en fantastisk utställning över den ryska konstnärens Ilja Repins konst, så skulle, vid ett tillfälle, min fru läsa åt mig på en informationsskylt. Därför drog hon lite med sin ansiktsmask, för att kunna kommunicera bättre med låg röst. Omedelbart, reptilsnabbt, dök en tjänsteman upp och bad frun att åter ta på sig masken på korrekt sätt.

Det var bara att lyda!

Visst kan man tycka att man är lite väl sträng i Finland. Men sammantaget blev effekten tydlighet och avslappning. Alla vet ju vad som gäller, så att man inte behöver hemfalla åt individuellt grubbel. Vem vill väl ha corona. Vem vill väl självförvållat sprida deltaviruset?!?

Ja, det är just frågan. Vid hemkomsten till Sverige syntes ingen tull eller gränspolis, inga kontroller alls! I Sverige verkar det som att pandemin stoppats med två sprutor i den egna armen. Man tycks ha tappat den kollektiva medvetenheten om att bekämpningen av corona är en gemensam handling. Detta har man inte i Finland, vilket jag uppskattar.

Vi var kort över till Åbo i början av augusti. Då hade det börjat vända med alla restriktioner. I takt med nivån på vaccinationsgraden så faller restriktionerna. Helt begripligt.

När vi åkte hem med färjan från Åbo sade personalen till att alla skulle bära mask. Turister, finnar och vi bar redan mask, men inte de svenska sällskapen.. De rörde inte en fena. Strax därefter bad man även alla ungdomar, över 12, år att ta på sig en mansk. Heller ingen reaktion, trots att det var enkelt att köpa på båten. Pinsamt.

Nu, senare i augusti, bär färre mask, men ändå majoriteten. Just nu handlar mycket i Finland om hur man ska krångla sig ur de sista regleringarna. Såsom i Sverige är det kultursektorn som lider mest.

När det gäller vårt vackra bröllop i mitten av juli, så slapp brudpar och gäster precis undan de nya restriktioner som kom i slutet av juli. Alla kunde vara med i både domkyrkan och festlokalen. Ingen bar mask under middagen. Ingen blev smittad. Inga blipp på corona-appen! Det blev ett perfekt bröllop! 

Vi hann med en fin retrospektiv fotoutställning över
 Tony Vaccaro över temat Livet är ljuvt.
Han har bl.a. fotat underbara motiv med Marimekko-mönstren
 i fokus. Stockholms Kulturhus har i september en
jubileumsutställning (70 år) på privatinitiativ.
Mer info @Maria Jernkvist på Instagram. Gå dit!

Nå, var kommer säkerhetsbältet in, nu då? Jo, Finlands motsvarighet till Anders Tegnell sade i en intervju i juli att han inte kunde förstå varför man i Sverige inte kunde föreskriva munskydd: Det är som att inte ta på sig säkerhetsbältet och i stället köra lite långsammare. Jag tror inte på den försiktighetsåtgärden!!

Han har all min sympati. När hösten nu kommer, så tänker jag fortsätta med mitt munskydd, särskilt när det blir trångt.

Att resa lär om livet! Resa kan vara tärande på hälsan! Resande kan vara närande!

Sommartid i Helsingfors:
Sockerärtor från salutorgen!

Är det fult at (!) stava fel?

Man lär sig så länge man lever, så sant så. Men ibland blir jag riktigt paff. Som skrivande och föreläsande i yrket fick det inte bli fel. Som gymnasist lärde jag mig dyrt att kommitté stavas med två t och inte med ett. I mitt specialarbete hade jag rätt igenom den digra uppsatsen stavat med ett t. Min noggranne historielärare, som tillika var min svensklärare, korrigerade med röd penna flera tiotal gånger. Jag skämdes. Trösten var att arbetets innehåll dög till högsta betyg. Puh - klassresenären kunde slappna av.

Jag har nog aldrig suttit i någon vettig kommitté

En dag satt jag och tittade på ett klipp om hur man renoverar fasaden på Stockholms slott. Plötsligt dyker de kvinnostoder upp som ibland smyckar väggar eller bär upp balkonger och dylikt på våningen ovanför. Denna arkitektoniska detalj har jag trott kallades kariatyder. Så har jag alltså sagt hela mitt liv. Men ujuj så fel jag haft. De kallas karyatider! 

Jag gillar arkitektur, så jag tyckte det var lite pinigt att dittills sagt fel. Inte för att jag använt ordet särskilt många gånger, men känslan var ändå lite generande, eftersom jag i det tysta uttalat ordet fler gånger - och då på fel sätt.

Här syns karyatiderna tydligt på Stockholms slott!

Då är det väl värre med felaktiga uttal på utländska språk. Det har förstås hänt, i olika sammanhang. Jag kommer t.ex. ihåg hur vår manskör i Sundsvall på sjuttiotalet övade in och sjöng på finska i Wasa. Utan skyddsnät. När jag väl började studera finska 40 år senare begrep jag hur vi hade misshandlat språket. Men ingen blev arg för det.

Värre var det då jag vid ett symposium på tidigt åttiotal sade fel i ett latinskt citat; Utanför kyrkan inget salt (salis) - i stället för frälsning (salus). Jag hörde felet, men tidspressen var så hård att jag inte korrigerade mig. Minns att jag uppfattade några fniss i församlingen. Jag var den yngste talaren - kan sägas till klen tröst. Skammen fick jag bita i inombords. Salt i såren.

Det gäller att sitta stilla i båten när man gör bort sig,
låtsas som ingenting.
Bild på Kristus som för de felfria (?) till frälsning

Idag har språket utvecklats så långt att det man lärde sig i rättstavning knappt gäller längre. Säger man i dag eller idag? Jag säger då idag! Hur avstavar man ord idag? Ja, inte på det sätt vi lärde oss i den gamla skolan. Inget ska anses vara rätt eller fel - bara variationer. Jojo. jag tycker visst att denna utveckling mestadels är vettig och välgörande. Fast jag gillar inte när accenterna hamnar fel. Eller när getosten (chèvre) förvandlas till chevré. Men vill man kan man ju ursäkta med att greven blivit till grevé, och inte gått i strejk (grève)! Ost som ost.

Ett kul fel jag gjort, och många med mig, är att säga hårddra i stället för hårdra. Hår och hård har  blandats ihop. Hårlöss ska man nog inte dra alltför hårt, då kanske de inte kommer med på luskammen. Tja, vad vet jag - mer än att det aldrig är för sent att ändra sig. Och att man inte ska mästra. 

Mitt dilemma bakåt i livet har varit klassresenärens osäkerhet och nitiska vilja att kompensera mitt bildningsglapp hemifrån med en överkompensation i vuxenlivet. Håhå jaja. Nu är det bortslipat!

Att byta klass medför lätt en social osäkerhet. Inget är gratis!
Allt måste läras in. Tur man haft humor och slagfärdighet!

Det som tydligast märks idag i mitt språkbruk, och som innebär ett brott mot det inövade, är att jag lätt stryker att. Detta är ju populärt nu, och ofta rätt praktiskt. Språk ska ju vara praktiskt. Men jag kommer fortsätta gilla (!) språkets utmaningar och labyrinbtigheter. Språk ska vara kul!

För kort tid sedan kom jag på mig att uttala en arkitekts efternamn fel: Jag har uttalat Scholander som Skolander i stället för Sjolander. Ingen stor sak kanske, men rätt ska vara rätt. Men jag hade aldrig hört namnet uttalas, så jag fick skapa mig en egen uppfattning. Först denna månad hörde jag hur hans namn skulle uttalas. Månadens åhå!

Fredrik Wilhelm Scholander ritade bl.a. Katedralskolan i
Uppsala, och den vackra synagogan i Stockholm.
Bild från internet.

Vad är pingst egentligen?

Vad är pingst egentligen?

Frågan överraskar mig. Jag har sonen på tråden, där han bor i Nederländerna. Vi utbyter nyheter och lägesrapporter. Vi puttrar på om familj, hälsa, händelser och planer. Pandemin gör ju att planerna mestadels skjuts på en diffus framtid. Vi har t.ex. ännu inte besökt honom, med sitt nya hus.

Pojken, alldeles nyss fyllda 30, har genom åren inte visat något särskilt intresse för religion. Han är naturvetare ut i fingerspetsarna. Rationell. Men han har ett lager av kulturintresse, som han nog har fått av livet med mig. Rätt nyfiken på historia och arkitektur. I vårt hem blev han tack och lov aldrig överexponerad för religion, så religionshistoriker jag är. Hur det var med mammans prästliv låter jag vara osagt, men jag kommer ihåg att han i späd ålder sade till mig Jag är trött på gud!

Se så duktiga de är att montera, och samarbeta!
Sonen och bonuskusinen skruvar ihop en grill.
Inte undra på att han blev ingenjör

I det sekulariserade Sverige kopplas väl pingsten snarast till försommaraning och bröllop. Inget fel i detta. All blomning är helt enkelt underbar. Man kan bli hänförd för mindre. 

Vi själva firar inte denna högtid, men vi håller gärna de mer existentiella frågorna vid liv när någon högtid inträffar, kristen eller icke. I år kom både judiska och muslimska högtider att tvinnas ihop med pingsten. Härligt - och stoff till eftertanke. Saken blev än mer komplicerad av kriget i Israel.

Som pensionärer är man inte lika hänförd över den ledighet som högtiderna bringar. I år skrämdes vi mest av den kyla som svepte över landet. Dessutom hade vi ett elände med att återställa växthuset efter råttornas attacker under vinter och förvår. Så vi visste vad vi skulle göra. Plus att ställa iordning trädgårdsmöblerna. Och hissa flaggan, inte minst.

Äppelblom och den första rosen.
Återställt växthus, med nymålade möbler.
Bara att vänta in värmen!

Sonens fråga om pingst gladde mig. Det är inte varje dag man får grunna på sådana saker. Så jag tog sats, och delade upp mitt svar i två delar. Dels, mer historiskt, handlade det om att den kristna församlingen föddes i det ögonblicket. Femtio dagar efter döden på korset skapades av de första Jesustroende en kristen gemenskap i Jerusalem. Dels, mer teologiskt, så sänkte sig anden ned över de församlade så att de kunde förstå alla språk. När lärjungarna "fick anden" kunde de plötsligt förstå alla främmande språk, så att de kunde börja missionera om sin övertygelse. Pingsten öppnade för tillväxt.

. 

Se så gullig bild på lärjungarna jag hittade på nätet!
Inte undra på att pingstvän kommer härifrån - de döpta i anden,
och som anser sig rikligt fått andens gåvor. Bild från internet

När jag skulle berätta för min fru om sonens fråga så kom det som en klar blixt; De tre senaste kristna högtiderna handlar om treenigheten, detta svåraste i kristendomen: Påsk handlar om gud som människa, hur gud är med om alla mänskliga erfarenheter och upplevelser, ända in i den smärtsamma döden. Kristi himmelsfärd visar på hur människan Jesus är gud, att han genom himlaresan manifesterar sig som gud, vid sin faders sida. Pingsten handlar om att guds ande kommer över den lilla skaran av Jesusfolk. Jesus som gud är alltså med sin grupp, från himlen. Från evighet till evighet.

Så klart har jag pratat på alla de sätt om det kristna budskapet, men det blev plötsligt så "rent" i språket vad allt handlar om. Inga konstigheter.

Babels torn, om än i ruiner.
Symbol för mänsklighetens splittring

Nåja. Treenighetsläran är snudd på obegriplig. Redan i antiken uppfattades det kristna budskapet som absurt: En gud kan inte vara en människa mitt bland oss!, sade de lärda runt Medelhavet. En människa kan inte vara gud innan slutet har kommit!, sade de kringspridda judarna. 

Innerst i kristendomen är treenigheten ett mysterium, bortom teologi och filosofi. Allt handlar om förvandling, som i alla mysteriereligioner som var i svang den tiden. Liv, glädje och ljus, i stället för död, pina och mörker. Det gäller att öppna sig, att invigas.

Rätt tidigt kom de kristna att använda sig av solen som symbol för det komplicerade budskapet: Gud/ Fadern är solkällan; Jesus/ sonen är solstrålen från evigheten ned till jordetillvaron; Anden är den värme människan känner i solens närhet, trots det hisnande avståndet mellan oskapat och skapat, odödligt och dödligt.

Kanske tog de till sig solsymboliken, som så mycket annat, från stoicismens solspekulationer. Hursomhelst blev Stoas etik viktig för de första kristna filosoferna - långt efter Jesu vandring här på jorden. I försöket att mejsla fram något begripligt och sofistikerat om/ ur händelserna i Jerusalem.

Pingst handlar om häpnad, förundran, hänryckning.
Och att komma över all språkförbistring.
Ur ett kåseri från Hufvudstadsbladet
över det häpnadsväckande 
att barn - och vuxna - kan lära sig språk!

Ja, det är inte lätt att skapa förståelse för de heliga tingen. De kanske helt enkelt (?) ligger bortom den mer rationella dimensionen av förståelse. Bara att förundras - såsom vi så gärna tillåter oss i pingsttidens naturljuvlighet. Vi får hejda oss med vår iver att helt förstå. Bara konstatera att vi är med om något som är oss givet. Livet, livskrafterna, livslusten.

Hur förstå himmelsfärden från människa till gud?!?
Här ett konkret försök från svensk medeltid.
Titta noga! Fötter mellan jordiskhet och himmelskhet