Ögonblick av bråddjup.

Överallt finns det gömda budskap om livets ofantlighet, dess skönhet och oskattbara skörhet. Dess tillfällighet och undflyende NU.

I denna blogg hittar du mängder av flagor, om du stannar till och letar.
Flagor av liv - och ur ett liv. Kanske även ett och annat mirakel. Välkommen!

7 apr. 2020

Dyster månad i Coronas grepp

Pang!

Flagor av fara, droppsmittan. Pandemin kom över världen. Det räckte inte med Kina och Östasien.

I skogen slipper vi corona-oron. Men håller avstånden.
Naturen har givit mycket elände, men ger även tröst och hälsa

Under senaste veckor har hotet från Corona/ covid-19 sjunkit in i vars och ens verklighet. I början kunde många skämta vilt, men allteftersom har saker och ting blivit kusligare. Alla säger att man aldrig kunnat ana vad som nu skett. Och så snabbt allt förändrats. Vi häpnar över vad som sipprar in i vår sociala distansering från den alltmer skrämmande yttervärlden.

 Min morgontidnings bild på påven som
totalt ensam på Petersplatsen visade på pandemins skräcksida.
Det här är en annan bild från internet.

När, och var, ska allt sluta? Hur ser världen ut om ett, tre, fem år - Hur många kommer att förlora sina liv - Vad gör alla politiska ingrepp med oss som individer, familjer och samhälle - Vad kommer det att finnas att återgå till - Varifrån kommer de första strimmorna av hopp?

I Helsingfors firade vi det kinesiska nyåret med tusentals kineser.
Vi var lite fundersamma, men anade inte vad som skulle komma.

Vi kan lätt drunknar i all information, som vi inte sällan tvångsmässigt själva söker upp. Folk söker strategier att överleva - och hantera alla överväldigande känslor. En del återvänder till de välkända böckerna om pest och isolering. Andra söker sig till musiken, konsten, poesin. De flesta av oss försöker orientera oss inomhus, med oroliga känselspröt för det som sker utomhus.

Många kliver ut i civilsamhället och gör efterlängtade insatser för människor i nöd, medan alltfler blir själva sjuka. Färre och färre verkar fortsätta med att trotsigt sätta sig emot rekommendationer och varningar. Vi förfasar oss över hur de som särskilt skulle skyddas inte kom undan.

Sedan början har jag bestämt mig att ty mig till auktoriteterna.
Fler och fler börjar ge den svenska linjen ett erkännande.

Nya auktoriteter seglar upp. Mitt i all fasa vaknar eftertanken. Varför skrotades beredskapslagren? Varför hälls astronomiska summor över kapitalet, medan knappt något når städare, taxichaufförer och all servicepersonal? Tack gode gud att vårdfolket hyllas.

Den yttersta frågan handlar om hur och var välfärd och trygghet skapas. Det är ruskigt sent, men ändå tacksamt, att alltfler upptäcker det offentligas betydelse. Den starka staten som garant för de grundläggande behoven. Historien har aldrig visat att marknaden på egen hand vurmar för jämbördighet och samhällsfred. Nu rycker dock banker och företagare i fållarna på Moder Svea.

2020 blir april en ödesmånad. 

En av corona-epidemins stora konsekvens blir helt säkert att fler ser nyttan av att samlas kring den gemensamma sektorn. Just nu kippar människor efter andan under tyngden av vånda, frustration och otillräcklighet. Den offentliga sektorns barskrapade funktioner gör hjälteinsatser, men räcker knappt till. Redan före corona hade alla nedskärningar, privatiseringar och upphandlingar gjort Sverige mycket mer ojämlikt. Covid-19 ökar klyftorna.

Naturkatastrofer är sällan neutrala - oavsett vad som sägs av de mer burgna. Inte ens själva Döden är särskilt noggrann med att värna allas värdighet. Det är just därför människan - mest nordborna - skapat ett stabilt omsorgssystem utanför familjen.

Humorn frodas i kristider.
Bilden visar en konditor som driver med toa-hamstrandet.
Från Hufvudstadsbladet

Statsepidemiologen har talat!  Därför präglas även mitt corona-liv av den statspålagda isoleringen. Det tog ett tag att per automatik ställa sig längre ifrån varandra än vanligt. Men våra vanor ändras och anpassas. Livet på stan är inställt. Stockholm finns inte för oss.

Visserligen tillhör vi båda riskgruppen i två bemärkelser, men vi har hittills handlat maten själva. Nu tänker vi dock beställa hemkörning. Senaste besöket på stormarknaden var lite för kusligt för att vi ska tillåta oss att utsättas fler gånger. Vi får helt sonika avvakta. Under påskveckan kommer vi till och med att beställa restaurangmat - till alla parters fördel.


Avvaktan och betänketiden är slut. Gränserna är stängda.
Resan till kursen om Helsingfors måste avbokas.
Som jag längtat. 

Kära frun har tagit upp sitt broderande, som fick vila under vår Helsingforstid. Jag läser böcker, som tillägg till vardagsrutinerna. Vi båda har börjat baka. Jag har gjort matbröd, frun har bakat bullar. Livet är mer stilla än någonsin. Inte ens grannarna kan man ha "naturligt" samtal med. Har vi tur stöter vi på dem under våra skogsvandringar.

Vi tar itu med saker som fösts åt sidan, eller som väntat på oss efter vår njutbara tid i Helsingfors. Allra först ägnade vi tid åt att städa undan julsakerna. Vi lämnade ju hemmet på Annandagen. Tidigt gav vi oss på våra kokböcker och receptsamlingar. Smygande har jag börjat rensa i nya hyllor i arbetsrummet. Ett sisyfosarbete.

Klappgröt är min nya dessert.
Har aldrig gjort detta förut, men
minns mammas gogröt. Som hennes
köksdräng fick jag vakta assistenten.
Vår egen står mycket stadigt!

Nöden är ju uppfinningarnas moder. Vi ser därmed otaliga exempel på nya idéer och lösningar. Jag blir glad av alla dessa goda historier. Inte minst alla nya digitala lösningar - och kulturutbud. Här kommer en streamad konsert den 4 april från ett publiktomt Berwaldhallen i Stockholm. Den inleds med Kung Liljekonvalje, detta otroliga sångstycke i svensk körlyrik. Njut sedan av violinduon! Förklädd gud är huvudnumret.

Som det stod i dagens tidning; det finns mer i människan att beundra än att förakta. Så sant så. Redan i sitt musicerande uppvisas människans förmåga att gestalta innerlighet och hopp. Om man så bara består av 51 procent godhet så duger detta. Nödläge brukar dock frammana mer godhet ur var och en. Men i corona-virusets kölvatten visas även prov på onda handlingar och vidrig egoism.

Landet behövde en kris för att skaka fram lite klokhet.
Sverige har varit för ängsligt och anpassligt.
Nu behövs mobilisering av vision, stridslystnad och uthållighet

Hoppas all denna kreativitet överlever krisen, så den även kan bidra till att forma det samhälle som tar vid efter pandemin. Sverige är till för att överleva. Framtiden är till för att driva fram det bästa ur oss. Historiens vedermödor och nutidens längtansmål får vägleda oss.

Människans hoppfullhet kommer att skapa många nya sociala experiment, bokkapitel och kulturella toppar.

En av mina läsfrukter dessa tider.
Efter branden 1888 växte en ny stad fram - vacker
och stolt, med sikte mot en blomstrande framtid.





23 mars 2020

Helsingfors är mer än Stockmann - kom och upptäck! Det 2


Vi fortsätter vår vandring i centrala Helsingfors.


Kungsporten, Sveaborg.
På vänster sida vid inloppet till Helsingfors

I vår första vandring tog vi oss in i staden, bland annat genom att glida förbi Sveaborg och flanera på Salutorget. Kronohagen och Hagnäs dök upp - kvarter som de flesta och  förstagångsbesökare missar.

I höjd med Unionsgatan finns fontänstatyn Havis amanda, av
Ville Vallgren (1906). Förebilden är en parisiska,
vilket inte alls tilltalade den kultur-konservativa eliten.
De ville ha en staty i nationalromantisk stil - med mycket tyg.
Studenterna tog dock henne till sin famn, och.
idag är statyn en kär symbol för Helsingfors.
Vallgren tänkte att den skulle symbolisera hur staden stiger upp
ur havet. Nu funderas över hur statyn skall skyddas från folkets
kärlek: Folk klättrar, och damen börjar ju bli till åren.
Bild från internet
Först en åthutning: Man korsar ALDRIG en gata innan trafikljuset visar grönt! Då utgår kraftiga böter - i alla fall principiellt. När jag promenerat i Helsingfors, även i rusningstider, har det varit svenskar som trotsat rött. Trafiken i Helsingfors är trygg för en fotgängare. Man vet att bilarna släpper fram en vid övergångsställena - som heter skyddsväg på finlandssvenska.

Genom åren har jag som synhandikappad känt mig mest trygg i Kairo och Tokyo. Visst låter detta paradoxalt? Kairo med sitt kaos och Tokyo med sina 13 miljoner. Men det handlar om ordning mitt i kollektiviteten. Nu får jag lägga till en stad; Helsingfors.

Nu går vi frejdigt in i Esplanadsystemet.

Esplanadsystemet
En sak som jag uppskattar med Helsingfors är att staden har ett riktigt centrum. Stockholm är en överjordiskt vacker stad, med sitt vatten och sina malmar. Men, medan vattnet i mitt tycke sprider ut staden, så snarare omfamnar vattnet Helsingfors. När man kommer med båt känns det som att de två esplanaderna är centrum. Parken däremellan blir ett tillhåll där man kan följa stadens och årets - och kommersens - rytm.

Norra Esplanaden med långbord på Helsingforsdagen 12 juni.
Den dagen grundade Gustav Vasas staden år 1550 

Missa inte statyerna, med Johan Ludvig Runeberg i spetsen; nationalskalden. Det finns en rolig text jag stött på i antologin Adress Helsingfors (1994), som handlar om hur herr Runeberg får tråkigt på sin parksockel. Han söker efter Havis Amanda längre ned i parken, vars bara bak han tilltalas av. Flickan sätter sprätt på kulturgubben. Plötsligt tilltalar han Havis Amanda, och de börjar samspråka. Allt slutar med att de dansar tillsammans i den vårliga parken.

 
Runebergsdagen, 5 februari. Allmän flaggdag.
Då samlas främst finlandssvenskar i parken
och hedrar skalden med sång och krans.
Runebergstårta är ett måste.

Njut av Svenska Teaterns vackra byggnad i slutet av parken. När den finska nationalismen svämmade över i vurm för det finska språket kände sig den svenskspråkiga minoriteten något hotad. Zacharias Topelius, en konkurrent till Runeberg, bidrog till att det 1860 tillkom en byggnad för svensk teaterkonst. Tyvärr brann den strax ned, men byggdes upp igen.         

Bakom teaterbyggnaden stimmar den breda Mannerheimvägen. Norra Esplanaden mynnar ut i det omtalade varuhuset Stockmann. Om man tar till höger/ öster på Mannerheimvägen kommer man så småningom till ett pärlband av kulturinstitutioner - Kiasma, Musikhuset, Centrumbiblioteket Ode / Oodi, Finlandiahuset och längre bort Nationalmuseet och Operan. Än längre bort finns Olympiastadion och Sibeliusmonumentet. 


Mannerheimvägen i juletid.
Här tronar Hufvudstadsbladet med sin anrika redaktion.
Jag älskar spårvagnarnas gnissel, pålitlighet och charm.

Redan Alvar Aalto hade visioner om ett liknande kulturstråk. Idag är detta förverkligat, särskilt sedan Ode/Oodi invigdes 2018.

Ett berömt fikaställe är Café Strindberg på Norra Esplanaden, men vi gillar bättre Café Esplanad i närheten. Där är det billigare, med samma kvalitet. Annars gäller Kappeli eller Fazer.

Senatstorget med Domkyrkan
Nästa etappmål är Senatstorget. Man kan ta vilken tvärgata som helst som utgår från den livligt trafikerade Norra Esplanaden. Håll utkik efter det blå huset, som är Helsingfors' stadshus. Svenska ambassaden ser ut som Stockholms slott. Vid gathörnet längst ned ligger Presidentpalatset. 


Så här såg Norra Esplanaden ut vid firandet av Finland 100 år 6/12 2017.
Hundra svajande flaggor, dagen till ära.

När man tagit sig fram till Senatstorget så kan man inget annat än häpna. Vilket torg! Vilken skådeplats för ceremonier och högtidligheter. Med magnifik trappa i fonden, som leder upp till den vitskimrande katedralen. Jag har flera gånger nuddat vid platsens historia och symbolvärde, t.ex. i en text om Helsingfors. Ett tecken på platsens betydelse.

Helhetsintrycket av detta storslagna torg får man sedan man klättrat uppför alla trappsteg. Engel visste vad han gjorde, när han skapade denna enhetliga kärna i klassicistisk stil. Tsaren slösade med pengar för att få finnarna på gott humör - och glömma Sverige. Under nationalisttiden på 1800-talet demoniserades Sverigetiden onödigt mycket, men det är ändå så att Finland upplevde en helt ny blomstring under ryske tsaren. Det öppnades möjligheter till karriär och internationella erfarenheter.

Solgass i vårligt Helsingfors.
Undrar vad Alexander II tänker om
skinnpjatten från Sverige.

Från att ha varit en rätt förbisedd provins i kungariket Sverige svingade sig Finland upp till europeisk nivå när det gäller kultur och självkänsla. Nationalismen, efter Napoleonkrigen, fick starkt fäste från första början. På få decennier skapades en kollektiv identitet, som håller än idag. Eget nationalepos, Kalevala (1835/49), egna institutioner, egna sedlar, egen musik (Sibelius), egen arkitektur, egna lärosäten. Som blixt från klar himmel uppstod en identitetsskapande litteratur, på svenska först, men finskan exploderade som litterärt språk, med Aleksis Kivis Sju bröder (1870) som första roman.

Senatstorget alldeles färdigbyggt. Engel dog mitt i kyrkbygget, och det är
efterträdaren som satt dit alla småkupoler och statyer.
Gå in i huset med kupoltak, bredvid kyrkan; Nationalbiblioteket!

Uppe på domkyrkokrönet behöver man länge låta sin blick svepa ut över torget. Man ser Empirestaden breda ut sig. Engel ville få människorna att tänka på det antika Athen, med sitt tempelberg Parthenon. Fiskebyn hade förvandlats till ett kulturcentrum. Till vänster ser man statens byggnader. I fonden syns Viking Line. Till höger radar universitetets byggnader upp sig. Framför torget sträcker sig Alexanderssgaatn som ett fredligt svärdsstreck genom staden.

Tre centra knyts till torget. Kyrkan i ryggen representerar den religiösa dimensionen i bygget av det nya Storfurstendömet. Till vänster på torget breder byggnaderna med den politiska funktionen ut sig, Stadsrådsborgen. I skrivande stund har jag sett otaliga presskonferenser där byggnadens silhuett bildat fond till statsminister Sanna Marin. Till höger bildar universitetets byggnader furstendömets kulturella och vetenskapliga center.

Kyrkan, med sitt tvärskepp, är inspirerad av 1800-talets fromhetsriktningar. Rummet är avskalat, och blir trevligt, med sin betoning av församlingen mer än det liturgiska offret vid altaret. Helt i protestantismens och pietismens anda. Där skeppen möts står Melanchton vid ena pelaren. Vid den andra står Luther - även detta en markering av humanism i renässansens och upplysningens anda.

Vacker byst över Mikael Agricola,
Åbo domkyrka. Han ordnade
det finska skriftspråket, så att det kunde
rymma bibelns komplexitet. För detta
behövde han skapa tusentals nya ord.
 Den tredje pelaren bildas av Mikael Agricola, den finska reformationens centralfigur. Han skrev det svenska rikets första alfabetsbok 1543 (egentligen en mini-katekes) - på finska! Det var han som i hög grad skapade det språk som jag, såsom finskläsare idag, bråkar på honom för! Fjärde pelaren är själva predikstolen, varifrån prästen tänktes fungera som kulturmagnet, språkbildare och spridare av den senaste vetenskapen, både praktisk och teoretisk.

Se nu till höger och skrid nedför trappan till byggnaden med kupol. Detta är Nationalbiblioteket. Helt gratis att besöka denna kulturboning. Man kan leta upp sitt favoritämne och åka upp med hissen. Företrädesvis bör man  nedför trapporna. En häftig upplevelse. Vindlande, svindlande - som en bildningsresa bör vara.

Vy vrån högsta våningen.
Detta var ursprungligen Universitetsbibliotek,
men kallas nu för Nationalbiblioteket.
Här finns både bokskatterna och alla nytryck.
Man får  högstämt klart för sig vad
Engel ville med "sin" huvudstad.
Tsaren ville få ut finnarna ur skuggan av Åbo,
Sverigesfären. Detta har Åbo-borna aldrig förlåtit.
Åbo brinner 1827, så att det faktiskt behövdes en
ny stad och ett nytt universitet.
Finlands första universitet grundades i Åbo 1640,
som ett led i att skapa ordning efter Klubbekriget 
se mitt inlägg om detta.
Salt i såren är att samme Engel får uppdraget
att rita det nya rutiga gatusystemet.
Trösten är Åbo Akademi, ett svenskspråkigt
vetenskapligt centrum
- skapat 1918 för att skydda svenska språket.

Nationalbibliotekets kupol.
Klassisk europeisk stil.
En del kallar Engels stadskärna
för mer europeisk än finsk:
Det enda finska 
i Helsingfors 
är folket och maten!
Idag har både mat och folk
internationell prägel.





14 mars 2020

Vem flaggar man för idag - behövs det nya flaggdagar?

Vi sitter på Uppsalabussen, jag och min fru. Kungsgatan ut, mot hemmet utanför centrum. Plötsligt ser jag på väggflaggstången till Lindvalls kaffefabrik en flagga.
 - Oj, titta! Vad är det där för flagga!
 - Vet inte?
 - Jag googlar... kan det vara Colombia?
 - Eller Venezuela?

Inte varje dag man ser en flagga på Kaffefabriken!
Nyfikenheten väcks, liksom kaffesuget...

Vår stolta kaffefabrik flaggar! Men för vad? Tankarna och känslorna rusar till. Medan jag letar på mobilen funderar jag inte minst över vad man faktiskt får flagga för, vilka flagor man får använda i det offentliga rummet - och när? Min fru menar att det nog är fritt fram att göra som man vill. I mitt minne finns reglementet att man ska prioritera en svensk flagga när man har en flaggstång. Som vår samfällighet...

 - Dom kanske har någon kaffeleverantör som gäst, funderar jag vidare.
                                                                           
Jag dricker gärna Lindvalls kaffe!
Men under studenttiden sades att deras kaffe endast dög
på sjukhusen. Detta är faktiskt inte alls sant!
Själv drack jag Gevalia - som patriotisk  norrlänning!
Till slut ger googlandet napp: Flaggan som svischade förbi bussfönstret är Colombias flagga. Jag undrar över vilken kaffesort man nu experimenterat fram.

Väl hemma satt nyfikenheten kvar i mig - liksom den kvardröjande kaffedoften från Kungsgatan. Därför letade jag upp en kontakt till Lindvalls kaffe och skickade iväg ett mejl. Jag ville veta om vi gissat rätt, och vad det fanns för särskilt anledning att hissa just Colombias flagga.
Det blev en fin korrespondens. Uppsalas eget kafferosteri har nu en egen kaffeplantage i Colombia. Efter sex års möda kunde Lindvalls göra ett nytt produktionssläpp i slutet av januari.

Denna stora händelse hade jag gått miste om, eftersom jag bodde i Helsingfors under den tiden. Alla annonser hade gått mig totalt förbi, huga då. Jag som är en så glad supporter till Lindvalls.  

Som hjälp i kunskapsmörkret hittade jag en artikel på nätet, som gav mig lite kompenserande info. Lindvalls har ambitionen att ha koll på hela kedjan hur man gör det perfekta kaffet.  

Så här ser det nya kaffet ut!
Vid första vändan till affären köpte jag
ett paket. Högtidsstund därefter!
En ljuvlig orsak till att jag gillar Lindvalls är just att det doftar så otroligt gott i närheten av rosteriet. Det är ett så härligt inslag i boendemiljön att plötsligt känna doften av nyrostat kaffe. Jag har alltid förundrats och glatt mig över att vår stad härbärgerar ett eget rosteri. 

När jag bodde i Helsingfors under två längre perioder 2018 och 2020 så hade vi ett rosteri i närheten. Ååhhh, så jag njöt av dofterna som fördes ut över kvarteren. Redan detta faktum är - nästan - tillräckligt för att få mig att flytta till Helsingfors.

Men de finska sederna att ljusrosta bönorna tilltalar mig ICKE! Det blir så svagt kaffe av det hela - i alla fall i mitt tycke. Min finska fru håller med, tack och lov. Därför brukar vi ta med oss en burk kaffepulver när vi ger oss ut på Helsingfors' caféer. Värst är Ateneums kaffe, där vi annars så gärna stannar till i samband med våra besök på deras utställningar. Då kommer burken fram! Däremot bjuder de på gratis påtår - vilket hör till ovanligheterna i Finland. Men till vilken glädje?!

En gång klagade vi på Ateneums kaffe, och fick svaret: Men ni får gratis påtår (på finska santsikuppi), så ni kan dricka hur mycket ni vill! Men kära nå'n; kaffe skall drickas som njutning, inte som kvantitet! Så tänkte vi, men sade inget av det slaget. Kaffestunden ska aldrig skadas av ordgemäng. Så vi bugade och drog oss tillbaka till våra platser.

Det var trevligt att kontakta kafferosteriet.
De var så vänliga.
Jag kommer att undersöka om det går för sig med ett besök!

Det är kul med flaggor och flaggning. Men vad flaggar man för? Och varför? Det är många som inte heller vet när man ska hissa flaggan, alltså vilka flaggdagar vi har i Sverige - eller att det även finns ett strikt reglemente hur man hanterar flaggan. Allt detta går jag förbi, och ägnar mig i stället åt en  kort reflektion kring flaggning och svenskhet.

Av alla mina resor och möten har jag förstått att flaggning inte är något självklart. Som svensk är jag uppfödd med att flaggan jämförelsevis ofta vajar för vinden. Det är kanske därför som jag gillar att se flaggor över stad och nejd. Jag har ofta tänkt på att min mamma ville ha en flagga på tunet, men att detta aldrig blev av. När jag nu har informellt ansvar över flaggningen på vår gemensamma gård, så väcks vid varje flagghissning i mitt sinne en hyllning till min mammas önskan.

Vår flagga på tunet!

För mig handlar flaggan om högtid och sammanhållning. Jag kan inte säga att jag efterföljer de officiella flaggdagarna (de kungliga namnsdagarna). Men jag vet i alla fall varför vi har våra dem. De kretsar å ena sidan kring kungahuset, dvs vår konstitutionella monarki. Å andra sidan har vi ett spann flaggdagar som hyllning till kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Flera av dessa delar vi med andra länder. 

Ibland undrar jag om vi inte borde ha lite nya skäl att hissa flaggan. Just därför att de etablerade flaggdagarna verkar vara så ointressanta för de flesta svenskar, vilket bekymrar mig. Hur kan man vara ointresserad av den historiska process som lett fram till vår eget välbefinnande?!?

Inte undra på att t.ex. Sverigedemokraterna kunnat bli tongivande kring debatten om svenskhet! Jag har ju i andra inlägg skrivit om min syn på svenskhet - t.ex. i denna text.


Vad är flaggskepp i mitt liv? Vad är jag beredd att dö för?
Vad ska flaggan stå för idag, när vi inte vill krig och hat?
Bild: Internet

Flaggan har blivit till en exkluderande symbol. Detta tycker jag är vidrigt. Man kan givetvis kombinera nationell stolthet med en hyllning till kosmopolitism och kulturell mångfald. Tyvärr blir saker och ting alldeles för ofta till antingen eller i Sverige. Själv är jag både patriot och internationalist - utan omsvep.

Identitet är aldrig en individuell sak!

Ha, det var väl som att svära i individualismens tidevarv! Men jag menar allvar. För mig handlar identitet om en kompletterande spänning mellan kollektiv och individuell identitet. Att flaggan väcker starka känslor i mig handlar inte minst om detta. I vilka sammanhang tillåts jag vara fri? I vilka sammanhang behöver/ tvingas jag stå upp för min värdighet - och varför? Slaget om allas icke-förhandlingsbara värdighet är ju icke slut. Inte heller kampen om min egen. Inget är skrivet i sten, när det gäller humanism och medmänsklighet. Inget är så skört - och lätt att solka ned.


Finland har beslutat att hissa flaggan på en ny dag;
Tove Jansson-dagen, den  9 augusti, på hennes födelsedag (1914).
Man ska fira den finländska konsten denna nya flaggdag!


Finnarna flaggar inte bara för sin kollektiva kamp för nationell frihet. Jag skriver denna text på dagen till åminne av slutet av det finska Vinterkriget. Runt det finska flaggåret flaggar man även för poeter och författare. Detta gillar jag. På Kalevaladagen, som exempel, den 28 februari när man åminner nationaleposet Kalevala, så firar man även den finländska kulturens dag. En festlig sak är att 28/2 även är Rågbrödets dag i Finland!


Från Kaserntorget i Helsingfors, där den moderna staden föddes efter 1809.
Alltså med kriget i fokus. Idag behöver vi försvara frihet med kulturella vapen.
Som inkluderar allas individualitet, brokighet och föränderlighet.
Försvaret huserar fortfarande vid torget, byggt efter separationen från Sverige

Undrar när vi ska hissa flaggan för den svenska kulturens dag. Eller det svenska språket. Skulle vi ens kunna komma fram till något gemenskapande datum? Tur vi åtminstone har Kanelbullens dag (4/10). Med eller utan tår - och påtår.

Punsch till kaffet?