Ögonblick av bråddjup.

Överallt finns det gömda budskap om livets ofantlighet, dess skönhet och oskattbara skörhet. Dess tillfällighet och undflyende NU.

I denna blogg hittar du mängder av flagor, om du stannar till och letar.
Flagor av liv - och ur ett liv. Kanske även ett och annat mirakel. Välkommen!

23 jan. 2020

Visst kan man bli kär på gamla dar!!

Jag har blivit kär. Igen, får jag säga. Detta underbara och vådliga tillstånd. Blixtar och dunder, magiska under. Allt leker, alla är vackra. Jag kan ALLT! Min partner betyder ALLT!

Guldbröllop?
Gunnar och Marie-Louise Didrichsen.
www.didrichsenmuseum.fi 
Den bara kom. Kärleken. Som en tjuv om natten. Jag var slocknande och oförberedd. Kastades handlöst in i det nya. Överraskad och blixtrande förtjust. Överrumplad och moget förförd. Drabbad och fallen. Som en fura.

Tänk att få denna gåva. Allt skimrar. Själva livets mysterium känns blottat. Kosmos är gott. Allt - och alla - får guldkant. Alla skuggor skingras.

Vi delar allt! Det är så härligt. Allt mitt är ditt!  Då och då får jag en dask i rumpan - och det var inte igår! Kärligt och kärvänligt. Förhoppningsfullt och förväntansfullt. Det händer rätt ofta att min hand smyger sig innanför de yttre tyglagren. Oh la la! Min nya partnerns hemligheter ger höjden av lycka.

Jodå, vi delar ekonomi också redan. Här går det undan. Och så delar vi axel! Inte det lättaste eftersom mina sluttar - såsom på en flaska. Vi går på stan, axel mot axel. Gör vi.

Vad säger min fru då om allt detta?!?  Hon gillar sakernas tillstånd. Uppmuntrar mig, driver lätt med mig. Som vanligt alltså. Hon är tålmodig - även om hon knappast kan kallas bibliskt saktmodig. Van med Vinterkriget.

Jag vet inte hur vanligt detta är. Men jag är tacksam. Detta kan väl verkligen kallas för en flaga av mirakel?!? Särskilt som allt händer i den mörkaste av tider i Helsingforsvintern. Julens fröjder är över. Långt före ljuset återvänder. Regnet stjäl vinterkänslan från den uteblivna snön. Isvindarna pinar ens väsen. Kroppen hukar - som inför ytterligare ett piskrapp.

Litteraturen vet att trösta!

Nåja! Allt handlar om en julklapp! Jag fick en axelväska av min svägerska. Och jag föll handlöst. Eller försvarslöst, eftersom den är gjord av armétyg. Finska försvaret. Den är i gråblått. Rymlig och generös! Detta är den andra väskan i vuxenlivet som jag äger - alldeles själv. Den första köpte jag så sent som senaste mars. En liten skinnhård sak. Bra att ha när man behöver ta med sig bara lite saker.

Snygg - eller snyggt - va'?
Frun tog kortet vid en fikapaus nära havet.
En räv som reflex.
Senare kom fler pigga finskas reflexer.

Det är väl ingen glamourväska. Mer som något som en enkel soldat kan bära. Min bror kallade den för hipsterväska, så fort han såg den vid nyåret. Berghäll, där vi bor, är Helsingfors' värsta hipsterstadsdel, så jag får väl acceptera brorsans beskrivning. Väskan påminner mig om -70-talets radikala våg - vilket värmer extra över rygg och rumpa.

Se det finska lejonet!
Klöser fint i vinterkylan.
Väskan kallas Sisu - det fattar väl alla!

Jag är inte van att ha väska. Men arméväskan vänjer mig snabbt. Lite paradoxalt, eftersom jag såg till att få frisedel :) Skinnväskan är liten, men DENNA rymmer en hel värld. Min världsbild expanderar. Jag kan till och med fuffla ned några liter yoghurt, när så behövs. Ja, häromdagen fick jag prova på att bära en riktig damväska, för att underlätta för ägarinnan.  Hon fick instruera mig hur man knixade till med axelbandet, så at väskan skulle falla fint!

Nu kan jag ta ut svängarna!
En lillkasse för elektronik! En lillkasse för hälsokitet!


Ja, huga då. När djävulen blir gammal... Undrar hur länge förtjustheten sitter i. Det ryms till och med en frihetskänsla i att bära väskan. Ja, hur ska detta sluta?!? Så mycket kan jag säga, att jag inte kommer att bära väska hela tiden. Varken på gatan eller i sömnen. Kvinnor verkar aldrig kunna skiljas från sin väska - och inte kan det väl alltid handla om att slå vakt m egendomen. Nä, det kan nog ha med frihetskänslan att göra. Bra att veta, vettigt att fatta!

Boken i väskan...
...och de vintriga vantarna.
Behändigt

Jag drar mig till minnes att dottern som liten var kär i lampa. Den hade eget namn, och de skulle gifta sig. Tror till och med att storebror, eller någon annan, fick viga dem samman. Tänk att krama en gänglig golvlampa. Fantasin leker verkligen med människan. Brorsan fick senare genomföra en skilsmässa. Vuxenpoäng redan då?

Eller den yngste sonen, som var kär i sin TV, när han var liten nog för alla barnprogram. Hans betygelser hördes över hela huset.

Fler har tydligen blivit kär i sin TV.
Fler än jag har utmanat sin relation med extra kärlek!
Jag gör bilden extra stor, så texten syns, mea culpa!

Tur det finns tusende varianter av kärlek. Levandets mångformighet ryms däri. Svartsjukan får mindre utrymme. Människans underbarhet och underlighet kan breda ut sig. För fred.

Igår gav mig frun ett täcke till min kaffemugg.
Hon vet att jag vill dricka hett kaffe och te.
Denna värmande livshöjare stoppar jag härmed ned i min väska för våra cafébesök!
Omtanke! Inte kan en vinterfling konkurrera ut henne?!?
Eller så vill hon slippa dessa sladdriga servetter som jag hittills envisats med.
Estet som hon är...

17 jan. 2020

Man får leka med språket!

Sitter i Helsingfors denna vinter. Omgiven av finskan. Jag gör mina försök att lära mig. När vi bodde här under våren 2018 sade jag att jag tänkte bekantgöra mig med det finska språket. Så kan jag nog inte säga längre. Sommaren 2018 följde jag en veckas intensivkurs vid det svensk-finska kulturcentret Hanaholmen utanför Helsingfors. Tillbaka i Uppsala har jag under två terminer gått på Vuxenskolans kurs i finska. Genom åren har jag givetvis snappat upp från vardagsliv och resor.

De olika biblioteken har skiftande nivåer på sina
språkcaféer. 2018 besökte jag en grundkurs.
Nu är vi inne på konversation - hm, ja...
Inte är det lätt, inte! Denna vecka har jag varit på fyra språkcaféer för nyanlända. Alla säger samma sak: Finska är väääääldigt svårt. Irakier, kineser, lankeser, iranier, bengaler, turkar, somalier... och jag. Flera av oss greps av varm ömhet för den förtvivlade filippinierns försök att hänga med. Han fick tröst av en flitig korean, som bott fyra år i landet. Själv rådfrågar jag hela tiden ett språklexikon på min mobil. Jag har ju bara bott här i tre månader sammanlagt, så jag har lite handikapp. Mitt uttal är dock ett av de bästa, visar det sig hela tiden. Alltid något. Får tacka frun...

Under mitt tredje café denna vecka anade jag en ny känsla: Det kanske kommer att gå ändå! Det kändes som en tröst, och kom som en oändlig lättnad.  Nog har jag långan väg att gå, innan jag ens vågar tala. Men känslan fanns där ändå!

Så här beskriver jag mitt språkliga nuläge: Jag talar som en treåring; jag förstår som en tonåring; men, ta mig fanken, jag tänker som en VUXEN!!!

När det känns som svårast tar jag tröst svenskan, Jag talar svenska med min fru. Självklart får hon fungera som ett vandrande lexikon. Men jag gör mitt allra bästa i att undvika att hon ska behöva konversera en treåring! Jag vill helst visa henne att jag faktiskt fortfarande fungerar som en vuxen - bortom all språklig pinsamhet.


Finnar vill gärna ha egna versioner av de engelska
lånorden. Är man stolt, så...

Inte minst finlandssvenskan tröstar mig. Under senare decennier har finlandssvenskan trängts undan här i Södra Finland. Men på senaste tid har den svenskspråkiga minoriteten hostat upp sig, och undviker inte lika mycket sitt modersmål i det offentliga. Eftersom Finland äger två officiella språk borde man kunna förvänta sig service på svenska. Men det sviktar rejält på denna punkt. Vilket även jag förlorar på. Senast vid gårdagens apoteksbesök.

Även om de med finska som modersmål skulle kunna tala svenska, så blir de ofta paralyserade av Sverigesvenskan. Uttalen och satsmelodierna skiljer sig ju åtskilligt åt. Alldeles blir alldéles - som ett litet exempel. Konsonanter och vokalen liknar ofta mer de finska, så man har egentligen inga slutna vokaler. Så jag får allt träna mig i att hitta ett annat sätt att tala svenska på.

Välkommen till språkcafét!
Finskan är så annorlunda än de allra flesta europeiska språk.
Uttal och stavning känns ofta som en ren käftsmäll!

Alltså: Tsempiä/Kämpa med två språk.

Det finns fler sätt att kämpa: Under gårdagens lite annorlunda språkcafé på Nordisk kulturpunkt fick en finsk-tyska översätta till mig en krönika från Helsingin Sanomat till tyska, eftersom, som hon förklarade sig, hennes engelska blir helt blockerad när hon kommer i kontakt med finsk text. Så kan det bli. Tur min tyska sitter kvar, sedan terminen 1978 vid ett studieförbund i Uppsala. Däremot kunde hon utan problem tala engelska med sin albanska väninna - som i sin tur läste bättre den finska texten än den tvåspråkiga finlandstyskan! Min egen läsning tillhörde de sämre denna kväll, eftersom flera var födda i Finland, och alla bott i landet i minst fyra år.

På gårdagens språkcafé på Ode kom vi kort in på att skämta på främmande språk. I regel ska man ha kommit rätt långt innan man kan röra sig så fritt i språkets alla vindlingar, och ge utlopp för ens mer eller humoristiska associationsslingrigheter. Jag gillar att leka med språk. Under min tid i Frankrike utvecklade jag denna förmåga att skämta på franska. Kände mig hel, först efter denna förmåga.


Brukar inte gå på Facebooks lekar,
men jag ville veta vilket djur mitt
anskite liknade. Oj, så långa tänder
du har, sa' FB!


I en kommentar skrev jag att jag inte har någon
anledning att skämmas över mina tänder
- de är allt i framkant!
Jag har inte långa tänder!
-
vilket är ett finskt uttryck för att
man inte gör något ofrivilligt!
Tja, lite lek med språk alltså! Fattaru'?!?


Mina förmågor att skämta på finska är minimala. En av de första ordlekarna var kivikiva, som jag hemmavid lärde mig av barnens lattjande med sin mamma. Kiva betyder kul kivi betyder sten. Stenkul alltså. Begåvat avancerat, haah. På en treårings nivå, typ...

När jag ska presentera mig kan jag säga att jag talar piccolissimo vähä suomea; pyttelitet finska. Inte heller det särskilt avancerat. Så lär det bli in i framtiden.

Fliten rinner ibland till, liksom öl, vatten och kaffe - och vin

Däremot kan jag leka lite med finlandssvenskan. Int blir det så mycket, int, men det kan nog ske! Just betydelsen i ordet nog såsom "visst, helt säkert" roar mig - i stället för Sverigesvenskans osäkrare och ovissare betydelse. Sådant kan underhålla mig.

I en Facebookgratulation igår lekte jag att jag kunde uttrycka mig på finlandssvenskan, vilket jag ju inte alls kan. Men om man gör saken man vill säga lite mer poetisk, så tycker jag allt att man når en liten bit. I gratulationen hittade jag på ordet övermånga. Det lät så vackert, tyckte jag. Men, som sagt, int lär det bli övermånga skämt på finska språket under min övriga tid här i Finland.

Mumindalens folk fick framföra hälsningen.
Kan de egentligen bli för många?

Och det gör absolut ingenting! Jag är så nöjd med min nya språkbekanting; finskan. Idag är jag mer stolt över mina studier, medan jag i början hade dåligt samvete över att ha börjat så sent. Under jobbtiden hann jag inte med. Sinnet var inte tillräckligt tillreds. Nu är jag mer tillfreds.

Äsch, det går lättare med kultur!
Nu sticker jag på en folkuniversitetskurs om stadsdelen
Kronohagen!
Hmm, nu är det nog så, att det faktiskt heter Krunika, har jag lärt! Hmpf!

30 dec. 2019

Bloggskriverier - ljuskälla, snilleblixtar, irrbloss?!?



Min första bloggbild, november 2017
Kungsgängens gård, med sina adventsljus

Nu har jag skrivit inlägg i denna blogg sedan 30 november 2017. Två år alltså. Till vilken nytta? Till vems glädje? Ja, det är tur att min humanistiska ådra gör mig immun mot sådant nyttotänkande. Jag skriver för att det är roligt. Det ger mig glädje - det räcker. Vår tidsanda av mätning, krav på effektivitet och relevans uppfattar jag som livsfientlig, och inpiskad i oss av den förhärskande ekonomistiska nyliberalismen. Kombinerad med tävlingsinriktad narcissistisk individualism. Huga. Lek, infall och lustiga kullerbyttor är viktiga inslag i livet.

Adventljusstakar!
Hela november längtar man.
Upplandsmuseet. Ljuvligt!

Tänk att jag blivit bloggen trogen - och kommer så att förbli. Jag är nog lite stolt över att ha rott iland allt nytt lärande. Jag är ju inte så tekniskt flink - även om jag emellanåt skördar triumfer. Kinkigast är att redigera bilderna. Det värsta som hittills hänt är att ett helt inlägg försvann; det från november 2019. Temat var humanism, som så ofta. Jag skrev något om alltings föränderlighet, och illustrerade detta främst med de aktuella förändringar som min hemstad Uppsala genomgår. Väldigt mycket bildredigering, som är särskilt svårt för mig som synhandikappad. Parbilder, sida vid sida, för att ge skjuts åt resonemanget.

Tillvarons och livets obeständighet, föränderlighet och
förgänglighet illustrerades bl.a. med branden i Sundsvall midsommarafton 1888.
Det inslaget kommer jag ihåg, i alla fall.
En sotflaga från en text som gick upp i rök.
Paradox: Ur brandröken uppstod en fantastisk stenstad!

Allt bara försvann! November blev en månade med ett enda inlägg. ÄBuuuhhh. Sedan länge har jag varje månad velat skriva en Månadens åhå--- och ett tematiskt inlägg. Paff. Jag blev bestört och förtvivlad över förlusten. Inte för att texten var omistlig - det är ju inget - men allt detta tidsödande knåpande blev förgäves. En och annan finurlighet, en och annan uppgörelse. Civilisationskritik, som jag brukar. Kanske även en rapport om någon liten insikt från mitt liv. Borta. Till och med de flesta av mina illustrerande fotografier.

Ordspråket säger: Gråt inte över spilld mjölk!
Foto: Från internet

Nåja, den spillda mjölken har nu torkat i golvspillrorna. Inget att göra åt. Fast jag bad äldste sonen, som en sista försäkring, att gemonfara min dator för att se om inlägget gömt sig någonstans. Icke då. Tala om tillvarons ironi: Inläggets budskap var att inte ty sig till budskap om eviga, rena sanningar. Sedan 1800-talet har väst trummat in budskapet om en entydig identitet, individuell, kollektiv och nationell. Sanningen är något rationellt och objektivt. Jag har aldrig trott på detta: Hur skulle sådant kunna vara beständigt, när själva VARAT är ett flöde av föränderligheter? Jag finner snarare inspiration i de buddhistiska traditionerna, där alltings upphörlighet är alltings kärna. Allt flyter.

Det enda giltiga är alltså varandets, känslornas och sakernas oupphörliga förgänglighet. Trösterikt, i stället för att skapa fasa? För mig är det nog så. Och jag får trösta mig med att det inte saknas uppslag till nya inlägg. Det är snarare så att jag inte hinner med att göra skrift av allt. Och det gör inget...

Ljus i mörkret, vägledning i vardagen.
Kandelabern på Stora Torget i Uppsala.
Man kunde tro att den stått där i evigheter, men icke då.
Ditsatt, nedtagen, remonterad. Allt efter tidens anda.

I mitt första inlägg skriver jag så här om att leva i mörkret: Det är något märkvärdigt, denna ljusförvandling i mörkrets mitt. Inte undra på att människorna i alla tider skapat åt sig högtider och riter för att skingra mörkret och säkra att ljus, värme och liv återvänder. Det kunde bli en egen betraktelse att följa vintertidens ljusriter i svensk historia.

Advent och juletid är underbara illustrationer av människans förmåga att omvandla mörkrets hot till löfte, möjlighet och lovande framtid. Denna vinter har varit extra mörk, rent vädermässigt. Först i Uppsala, sedan i Helsingfors, efter vår temporära flytt dit i december. Uuuuusch så mörkt. Saken har inte blivit bättre av regn, blåst och sibirienkyla. Hela ens väsen säger NÄÄÄÄ nu får det vara sluuut!

Fy för den lede, så mörkt!
Tur att någon tänt dessa fyra ljus - hopp i mörkret!
Kungsängens Gård, fjärde december 2019.
Jag formligen förtvivlades när de dröjde två dagar att tända första ljuset!

Så kommer det; ljuset. Mitt i den mörka tiden så tänds det överallt. Detta älskar jag. Först kommer ljusfesten Allt ljus på Uppsala, i november. Ljuskonstnärer lyser upp diverse delar av staden på ett kreativt sätt. Sedan kommer advent. Under vår decembertid i Helsingfors har vi märkt att fönstren i Sverige upplyses långt mer. Däremot häpnar jag hur Esplanadparken formligen bågnar av ljus! Detta är Helsingfors' hjärta, flanörstället nummer ett! Vi var där senast idag. Vi kollade marknaden nära Salutorget, för att sedan ta en värmande fika i Kappeli. Efter en fika tog vi oss till Berghäll, mer ljusfattigt;  Europas mest tättbefolkade stadsdel - förr de fattiga arbetarnas hemvist långt från bourgeoisiens Esplanadsystem.

 
Där står Runeberg, nationalskalden, omgiven av julens renar.
Esplanadparken exploderar i ljus. Fotoblixtarna drar sina strån till stacken.
Feststämning, hopp och framtidstro. 

För första gången har jag nu varit med om en Luciakröning. Sverige har ju, av förklarliga skäl, odlat en kaskad av ljusfenomen kring lucia - mitt i mörkret. Enligt den gamla tideräkningen inföll ju Lucia vid årets mörkaste dag/natt. Jag fascineras över alla nya tillskott i visskatten kring Lucia. Tänk bara, så mycket nytt som skapats kring Staffan stalledräng. Hemma i Sverige ser jag som oftast SVT:s sändningar klockan sju.

I år befann i oss i Helsingfors. Luciasederna odlas frodigt bland finlandssvenskarna på den östra sidan av Östersjön. Finnefinnarna bryr sig inte särskilt. För finlandssvenskarna handlar det nog till stor del om identitet. En överlevnadsstrategi för dem är att ta hjälp av Sverigesvenskarnas traditioner för att markera sin minoritetsstatus i Finland. När vi så på luciaaftonen går genom staden, efter att ha fikat med goda vänner, så ser vi kön upp till domkyrkan. Kära frun frågar om det är värt att ställa sig i kön, och det är det. Vi väntar på kröningsceremoni inne i domkyrkan och på den nykrönta Ljusdrottningens vandring nedför trapporna till sin kortege genom staden. Inför 1500 församlade kröns Lucia av president Halonen. Betryggande. Allt sänds på TV.

Vi var minst 10 000 som utomhus bevittnade hur Lucia skred nedför
domkyrkotrapporna till den väntande kortegen.
Därefter karnevalståg genom staden. Vi köpte kryddat vin på Senatstorget

Decembermörkret påminner oss - övertydligt - om alltings förgänglighet. Genom olika traditioner och riter gör människan att mörker blir till ljus, fasa blir hopp och att förtvinande omvandlas till spirandekraft. Genom alla riter och ceremonier laddas själva döden om till kommande liv.  Det föränderliga blir till framtid. Mörkret är inte slutet. Döden vinner inte allt. Ondskan skingras av människors vilja att göra gott.

Sverige har tillåtit sig att banalisera sina helger. inte minst genom att låta kommersialism och glättad amerikanism sprayas över den viktiga övergången mellan mörker och ljus. Jag sörjer detta. Livet måste innebära att man hanterar det mörka. Men i vårt kulturarv finns ambivalenserna; spänningarna mellan mörker-ljus, ont-gott, död-liv. Även gränsen mellan djur och människovärld visar tecken på att upphävas i vintermörkret. Till och med gränsen mellan gudomligt och jordiskt. Himmel och jord upplyser varandra om livets helighet.

Gullebjörnar!
Varför bevekar de mitt hjärta?
Blir jag en go Bamse av att se dem?
Kanske, hoppas. Göra världen lite bättre.

I Finland är döden mer närvarande vid vinterns ljushögtider. Mest konkret blir det genom att man besöker gravarna.Under mörkertiden både på självständighetsdagen den 6 december och under julafton förvandlas kyrkogårdarna till ljushav. Barnens födelse knyts till soldaternas död för friheten. Frihet handlar inte om ego, utan om kollektivets mobilisering för en gemensam sak. Julens budskap är att barnet utlovar befrielse åt en mänsklighet i bojor.

Vågar vi kränga av oss vår tids djävulska bojor? Vågar vi ens identifiera dem?!? Gretaeffekt?

Hur det än är, så tuffar livet på.
I en ring, cirkel, återvändsgränd.
Tågordningen är oförändrad; alltings rörlighet.
Från ljus, till mörker, till ljus.
Bilden är från en livsbejakande retrobutik i Helsingfors, Retronomi