Inspirationskällor

Vad är det som inspirerar till att
     stiga upp varje morgon och lämna sängvärmen?
     hålla huvudet ovan vattenytan?
     släpa fram väskan och fylla den med ting för en ny arbetsdag?
     plocka fram saker ur skåp och kylskåp för att än en gång servera sig
     livgivande frukost?


Livet har värde i sig självt

Tja, det kortaste svaret är att det är värt det! Livet är värt att leva därför att jag råkar äga liv. Allting får mening av att existera - inget mer behöver läggas till. Alltings värde är just att det existerar. Det räcker egentligen att säga detta. Det är meningen är att vi ska leva.

Lousiana ger alltid inspiration
Foto Tiina Kiveliö

Miraklet att ha överlevt - kanske som en fulfin groda

Sedan finns det ju längre svar. Vi har ju var och en samlat på oss diverse källsprång som ger energi och fortsatt lust att leva. I mitt yrkesliv återkom jag alltid till frågan Hur håller jag mig vid liv? Frågan är lika viktig för mig idag. I denna blogg finns utspridda ett antal av mina egna svar.  Under den här rubriken syns en del avgörande källor till inspiration.

Jag kan aldrig nog värdera att jag överlevde en ytterst riskabel födsel. Tanken på det oerhört fragila i min tillkomst ger väldig ödmjukhet och tacksamhet. Under hela mitt liv har jag velat veta mer om detta drama, och om hur förtida födsel påverkar livsbanan. Sent omsider tog jag kontakt med landsarkivet i Härnösand för att beställa kopia på min egen barnjournal, där allt (!) stod. Oerhört att läs. Styckevis gripande så in i märgen. Ansvarig läkare hade klippt ut en notis om ett för tidigt född barn i Canada, men hade ansvar för ett mycket mer sensationellt pytteliv. Min kloka fru tyckte jag skulle kontakta Akademiska sjukhusets neonatala enhet för att tillsammans med en nutida neonatalläkare gå igenom journalen. Det var han som trodde på alveolernas betydelse (se...).

Sundsvall, där jag såg dagens ljus.
Torghandel mitt i Stensta'n

Djup inspiration får jag av mina föräldrars livsgärning, och av syskons och släktingars livshantering. Ömheten inför min egen familj ger kraft, mening och tacksamhet. På olika sätt försöker jag omge mig med påminnelser om de familje- och släktsammanhang jag ingår. Här får jag utlopp för symboltänkandet - vilket betytt mycket genom åren.

Sedan barnsben har jag letat mig till skönhet som kompensation och källa till livslust. Sjungandet blev en sådan väg. Skönhet är en lyx, men en lyx alla behöver förkunnade jag i mitt inre tioåriga väsen. Språkets skönhet behagar mig, liksom den snabba tankens. Associationslek har varit min styrka och akilleshäl, som det går att säga mycket om. Intuitionen kom att bli en svindlande auktoritet. Humor och självironi, civilisationskritik och villighet att rucka på "sanningar" har nväglett mig - på gott och ont.

Under lång tid liknade jag mig vid en groda. Fult yttre,
men symbol för hemliga insikter och tillhörigheter.
Här en grodbakelse till födelsedagen,
behagligt placerad på en kakelplatta
med fin symbolik ;)

Tjuva lite av platsens egenkraft

En underbar källa är att bara befinna sig på en av de särskilt inspirerande platser man tillägnat sig genom åren. För mig handlar detta om barndomens liljekonvaljebackar, hasselbestånd, badvikar och tallbeklädda bergsknallar. Antingen om jag stegar runt på föräldrarnas enorma tomt (vilket sker sällan numer) eller återupplever dem i nya landskap. Gläntor väcker min fantasi. Jag får alltid inspiration av stadssiluetters oregelbundenheter - något som kommer att synas i flera inlägg. Så kan vi fortsätta.

Österbotten, nära Gamla Karleby
Äntligen en bergshöjd med tallar och utsikt över vatten och himmel.

Ett annat sätt att identifiera var och hur jag får inspiration är att ange specifika platser. Många av dessa har koppling till mitt yrkesliv, men gåvan är att de väcker långt vidare vidder och djup i mig än själva det konkreta yrkesåtagandet på plats. Privilegiet med pensionärslivet är att man kan resa till platser för platsens egen skull, utan att det ska vara arbete som driver en dit. Nedan finner du några platser jag skrivit om i bloggen (än så länge har jag hunnit så här långt):

Sigtunastiftelsen
     
Härnäst: Haha, det blir en överraskning ;)

Tillförsikt - och att låta sig gripas av livet och dess bildlekar

Så ofta som jag fick frågan om hur jag orkade, varifrån jag fick alla idéer, hur jag tålde allt motstånd, varifrån min glädje kom... Ibland bad man mig t.o.m. avslöja vilka miralekpiller jag hittat! Jag tror allt handlat om att jag, trots - eller på grind av - all livsnöd strävat efter att bevattna mitt inre med en slags kompenserande näring, för att hitta mening och hopp - och försöka bli mer människa. Levandets värde handlar ju aldrig om det yttre, om andras värderingsskalor, utan alltid om den inre ron. Ro föder tillförsikt. Tillförsikt föder ro.

Egentligen är det bara att öppna sig för alla spår av mänsklig inspiration, hopp och tillförsikt. Poesin och litteraturen, konsten och vetenskapen, arkitekturen och trädgårdsanläggningarna. Andras lust till liv, uttryckt i skapande och allsköns tilltal. Inte undra på att jag alltid tyckt om Historia. Mitt till det yttre rätt torftiga barndomshem kunde kompenseras med skolböckernas bilder, t.ex den över Hertig Karls kammare.

Barnasinnet sattes i brand av bilden på gemaket
Källa: Internet

Jag glömmer aldrig hur fantastiskt och underbart jag tyckte det var när vår magister i grundskolan visade bokbilder på vägen med hjälp av underliga makapärer (skioptikon, balloptikon...). Jag var hänförd, och är honom evigt tacksam. Detta kallar jag för bildning (egentligen utan avsikt att vitsa); att oreserverat öppna sig för andra människors skaparkraft och därigenom själv få nytt liv! Hans bildpedagogik tog väg in i min egen vuxenpedagogik. Saken blev inte sämre av att en av mina universitetsprofessorer var både encyklopedisk och bildgripen - och egyptolog. Den fornegyptiska civilisationen var oerhört bildorienterad, vilket jag gladdes åt under min formativa period i Uppsala.

Ofta öppnade, eller illustrerade, jag mina föreläsningar med dikter. Får återkomma till detta, eller hänvisa till kommande inlägg.

Nyfikenhetens friska källa - aldrig sinande

Nyfikenheten har drivit mig långt och långväga. När människor hänvisar till förnuft och saklighet backar jag. Sådant ger ingen inspiration. Jag blir snarare trött och rastlös. Den livsviktiga fantasin blockeras, och jag fasar för en dold och inskränkande moralism.  Hela upplysningsprojektet får mig på defensiven! Även jag söker mig givetvis till förnuftighet och saklighet, men för att jag ska tro på dessa behöver de vara i kombination med metaforik, etisk reflektion och existentiell fördjupning. Annars öppnar jag inte konservburken, utan förblir uttråkat stängd. Ren " förnuftighet och saklighet" misstror jag alltså lätt. Sådant är snudd på tråkigt och fantasilöst -  och i värsta fall (alltför ofta faktiskt) livsförstörande.

Ach Du Meine Gûte!
Denna paroll över porten till Aulan i Uppsala universitet
har alltid tråkat ihjäl mig.
Jo, jag känner till bakgrunden!!

Livssprång i en allt krumpnare kropp

Mitt liv har försett mig med några fler inspirationskällor. Följande lista kunde gott bli ämnen för diverse inlägg. Den som lever får se:

Nyfikenhetens glädje
Staty i Lousianaparken

         - Tilliten till människans, och min egen, förmåga att övervinna förnedring och förtryck, och finna försonande hållning till det liv man fick
   
        - Jämförelser mellan olika språks/ kulturers/religioners uppbyggnad och inre logik - och andra mysterier

         - Hellenismen som intellektuell och andlig epok - en ren explosion!!!

         - Jugend och funktionalism - som inte helt sällan leker katt och råtta med varandras motsatser

         - Religionernas och kulturernas metaforer för människans icke förhandlingsbara värdighet

         - Barns och ungas direkthet, lekfullhet och överraskande oförutsebarhet
       
         - Historiens prov på kollektiv mobilisering för att undanröja orättvisor

         - Åldrandets blå skimmer över allt som blev fel