Ojojoj, jag har all anledning att tänka på min klasskamrat från gymnasiet! Efter en filosofilektion yttrade hon de för mig oförglömliga orden Varför ska man tänka för? Varför kan man inte prata som vanligt?
Redan fram till gymnasieåren hade mitt liv gjort mig till att värdesätta vikten av reflektion och eftertanke, överläggning och klurklur. Jag var på det klara med att det knappast fanns något vanligt, eller naturligt. Inte minst hade min lantlighet, klassmedvetenhet och mitt synhandikapp tvingat mig att se det relativa i saker och ting. Jag ansåg mig alls inte lika privilegierad som de flesta av mina kamrater i klassen.
 |
| Mitt i vardagen finns hemligheter och gömda koder. Historia, Filosofi och Religion kan bidra till att förklara. Inget är "naturligt"i sig. Även en tekanna har alltså sina sidor! Vad berättar denna kannas "grytlapp" från Marocko? Ja, inte är det om min barndoms byvardag inte? |
Den i klassen som yttrade orden var prästdotter, och i mina ögon rejält privilegierad. Saken blev inte bättre av att vi båda hade bra betyg. Jag tyckte förstås att INGET i min bakgrund hjälpte mig. Det mesta var elände i bagaget. Inte minst att min familj hyste många klipska medlemmar, vilket jag satte in i ett sammanhang av underläge. Det vara inget som kom gratis - som för de andra, som jag antog. En arbetarunge hade livet emot sig - och förhoppningsvis även framför sig. Så tänkte jag.
Desto större skadeglädje när jag upptäckte vad jag ansåg vara dumhet hos dessa "privilegierade". Klasskamratens yttrande klassade jag som urbota dumt, enfaldigt och ansvarslöst. Jag iddes inte ha fler tolkningar på lager, just då.
 |
| Idag pratar man mycket om ordningar. Det var inte rumsrent under min ungdom. Norm var stadens medelklass. Punkt slut. Eller så höll man sig till arbetarmoralen! |
Mitt liv har kraftigt påverkats av min språkkamp. Främst har jag präglats av spänningen mellan min lantliga arbetarbakgrund och min akademiska förkovran. Många har kommenterat mitt språk, särskilt när jag var yrkesaktiv. I mitt inre visste jag hur jag kämpat för att hitta en egen ton. Som föreläsare och handledare i svåra ämnen hade jag nytta av min "spännande" bakgrund, där jag tvingats att rannsaka, leta och välja egen hållning och eget uttryck.
Engelskan blev inget besvär, egentligen. Inte heller franska språket. Visserligen kämpade vi högstadiepojkar med att tillåta oss att skapa nasaler, och prata genom näsan! Det lät ju teaterkonstlat, för fanken! Snudd på förbjudet. Men jag var ung, girig och oerhört entusiastisk - och receptiv. Allt sjönk in, känns det idag som, när jag ser bakåt. Jag älskade att erövra ny kunskap och leta mig fram till nya sammanhang. Spanskan blev lika spännande.
 |
| Det tog rätt lång tid innan man kunde säga något vettigt på franska. Under min första tid i Frankrike kände jag mig stympad som människa. Bild från internet |
Det var under livet i Frankrike som jag på riktigt prövades. Där behövde jag återskapa mig själv via det franska språket. Än mer komplicerat blev det att studera grekiska via franskan. Hebreiskan prövade jag på när jag efter två år återvände till Sverige. Här mötte jag det motstånd som jag aldrig övervann. Visserligen njöt jag, under några år, av att fördjupa mig i ett anta nyckelord i mitt första avhandlingsämne. Men det blev aldrig någon avhandling. Jag slukades av - eller flydde till - universitetets tredje uppgift; fortbildning ute i samhället.
Innan jag helt släppte universitetet hade jag givit mig i kast med tyskan. Visserligen en enda termin vid ett studieförbund, men ändå. Tyskans närhet till svenskan var ju till fördel. Fortfarande kan jag få komplimanger för min tyska - senast under vår resa i Marocko i våras.
Jag har älskat att komma i kontakt med fler språk: Persiska, arabiska, sanskrit, norska, danska, isländska. Fler har jag förstås hört. Inte minst ryska och japanska, kurdiska och turkiska. Jag är väldigt förtjust i språkens ljud, och brukar gilla att gissa vilket språk folk pratar på bussen eller i kön. Oerhört uppfriskande.
 |
| I mitt nästa liv ska jag lära mig persiska, danska, finska - brukar jag säga. Jag längtar till Isfahan och alla andra kulturstäder! Finskan finns redan inom räckhåll, i alla fall som några mosaikdelar |
Så kommer då finskan. Det språk jag nu tagit mig an, precis sedan ett år tillbaka. Apua/ Hjälp! Nu är det verkligen jag som kan tolkas som dum och enfaldig! Eftersom min fru pratat finska med barnen så har jag lärt mig en del ord och kommandomeningar: Ovi kiinni/ Stäng dörren! Nyt syömään! Kom och ät! och så vidare. När vi bodde i Helsingfors under våren 2018 letade jag upp ett språkcafé för nyanlända flyktingar. Tillsammans med en lankes, egyptier, argentinare, irakier så kämpade jag med ordförrådet. Grammatiken fick vänta. När jag envetet frågade om varför heter det på det sättet, fick jag alltid som svar från läraren: I don't know, it's finnish language, hehe!
Jag förstod att hon inte kunde ge sig in i det grammatiska. Vi hade ju så lite tid. Dessutom varierade de närvarande. Vår kärntrupp var visserligen trogen, men det fylldes alltid på några nya. Därför blev det svårt med kontinuiteten. Sedan kan det ju vara så att fröken var entusiast mer än pedagog.
 |
| Min första anteckning om finskan, mars 2018. Fruns försök att förklara varför det ibland finns två ä på det ord jag känt till sedan länge; hyvä/ bra. Men då pratade vi aldrig om partitiv! Nu fattar jag schäsen!! |
Min fru har lagt ut på Facebook ett antal filmatiseringar av hennes tappra försök att lära mig. Jag hade mäkta svårt att fatta skillnaden mellan på och i. Idag vet jag att det handlar om kasus - finskans skräck nummer ETT. Det är faktiskt lättare när man kan lite grammatik. Våra prepositioner motsvaras av en uppsjö ändelser.
På den tiden sade jag, som en besvärjelse, att jag skulle bekantgöra mig med det finska språket. Jag begrep väldigt väl att finskan var för svår för en hjärna som åldras, och som piskats sönder av en utmattningsperiod. Min tidigare erfarenhet av att språk "hälls in" fick ett tvärstopp. Från april till juli 2018 fick jag snarare nöja mig med att ta till mig fragment - såsom mosaikdelar. Utan sammanhang. Det gällde att slå i sig. Helt sonika lära sig utantill! Puh. Tala om motstånd.
 |
| En tidig uppgift från språkkaféet i Helsingfors 2018. Jag imponerades över frökens klippförmåga. Länge kämpade jag med att bro på finska heter silta. Just nu lär jag mig så smått att böja ordet i flera kasus. Det tog ett år innan jag kom i kontakt med grammatiken bakom formen sillalla/ på bron! |
Sällan finns det något att associera till. När andra språk införlivat ord från latinska eller andra språk, så har finnarna hittat på egna ord. Förstås! Jäkla nationalism!! Tur jag känner till denna farsot från franskan! Vem säger något annat än restaurant/-t - jo finnarna ravintola! Heja, hoppla! Länge leve kampen för självständighet! Nåja, jag är riktigt förtjust i denna uppfinningsförmåga, om jag ska vara ärlig. Kolla på andra blogginlägg under samma etikett så får ni se!
 |
| Det blev lite suddigt, men jag älskar denna reklam för språkkurs för barn: Man leker med hur uttal och antal vokaler/ Konsonanter blir betydelseskiljande. Sill och igelkott är alls inte samma sak, men det är inte lika lätt att få till ljudproportionerna i truten, så alla hör vad man pratar om! |
Mer om min språkvånda: Vadå prata som vanligt?!? Inte ens den ENKLASTE VOKAL FUNGERAR JU. Än mindre de jävla dubbla eller enkla konsonanterna. För att inte tala om alla omöjliga diftonger och ljudkombinationer. Vem djävulen kan uttala pöytä / bord?! Detta ord för bord blev en låång envig. Än idag fasar jag inför ordet. Vad sägs om bokstavskombinationen yö / natt, då. Kräkframkallande?
Som om inte detta räckte; bokstäver försvinner eller byts ut på grund av något fasansfullt, under beteckningen stadieväxling. Fenomenet vokalharmoni är, i jämförelse, rena piggheten!
 |
| Gullefruns pedagogik så jag kunde gaffla på lite mer på finska. Hon trodde det skulle bli lättare att koppla ihop gaffel, byxa och klyka. Jo,hej du! Juuri ja juuri/ Med nöd och näppe!! |
Jag kan idag inte säga att jag kan tala finska. Senast igår gjorde dottern ett tappert försök att konversera mig kring tämligen enkla saker i den omedelbara vardagen. Jag snubblade runt, och kunde inget annat än beundra hennes tapperhet. I sådana ögonblick - som alltså snarare är hela min finska tillvaro - är det en mjuk tröst att dra sig till minnes hur svårt det var att få till något på franskan. När jag gick den intensiva sommarveckokursen på Hanaholmen (ett häftigt kulturcentrum för utbyte mellan Sverige och Finland, utanför Helsingfors) förra sommaren, avslutade den fantastiska läraren med att likna finska språket vid en upp-och-nedvänd triangel: Det tar väldigt lång tid innan man kan sägs något vettigt på finska. Joru, jorå!
Men jag kan i alla fall säga att jag mer än bekantgjort mig med finska språket. Ambitionen har höjts. Under lång tid kämpade jag med besvikelsen över att så lite stannar kvar i hjärnan - eller var nu ett språk bosätter sig i kroppen. Hela tiden har min fru varit tröstande som en ängel. Nu har jag accepterat att det får ta sin tid. Att jag inte kan förvänta mig att stiligt kryssa mellan alla böjningsformer, uttalsregler och stadieväxlingar. Jag är glad att jag förstår mer och mer av det som i början bara var myller och kaotiskhet.
 |
| Inte är finskan lätt. Man lovar mig att den är matematisk. Men jag som alltid sett mig som dålig i matte! Men jag anar mönstret, som i en persisk mosaik, eller matta |
Svenska: Bord - På bordet = två ord
Finska: Pöytä - Pöydällä = ett ord, med grundform + ändelse
Pöydälläni = På mitt bord (ändelsen visar befintlighet)
Pöydälleni = På mitt bord (ändelsen visar riktning; till)
Pöydästäni = Från mitt bord (ändelse visar riktning; från)
(= agglutinering plus stadieväxling; t blir d i "böjd" form)
Därför har svenskan alla prepositioner. Varje betydelse som man kan analysera i en mening har sitt eget lilla kortord. Av sina egna skäl, utifrån sin grundkonstruktion, blir de finska orden så hiskeligt långa. Jag kommer aldrig att glömma mitt allra första långord jag försökte lära mig - för en 15 år sedan - som hade en 28 bokstäver: Kotiteollisuusopettajaopisto. Svenskan har ett lika krångligt ord; Hemslöjdslärarskolan. Men detta klistra-ihop-fenomen är värre i finskan. I mars ifjol fick jag hicka när jag såg en skylt med ordet Kuluttajariitalautakunta. På svenska kan man visserligen säga Konsumenttvistnämnden, men det är smidigare att säga Nämnden för konsumenttvister.
 |
| Finska kan skrämma själva Djävulen! |
Finskan är syntetisk och svenskan är analytisk i sin grund. Franskan är än mer analytisk än svenskan, som har rätt mycket agglutinering i sig. Jag minns hur jag försökte illustrera språkskillnaden mellan svenska och franska genom att översätta ordet spökliktsskymtande från en dikt av Bo Bergman (om jag minns rätt): Quelque chose qu'on discerne de facon phantomique. Rätt kul - även om jag just nu glömt hur man skriver in en cedilj!
 |
| Även kungar behöver lära sig språk: Här en lista från Karl XIV:s övningar. Men drottning Desirée struntade i det svenska klyket. Länge lärde sig kungarna i Sverige finska, i alla fall hjälpligt. |
Idag kan jag mer grammatik sedan jag snart gått två terminer i nybörjarfinska på Vuxenskolan i Uppsala. De fraser jag lärde mig under tidigare år kan jag nu allt bättre analysera. Nyligen fattade jag t.ex. varför ordet för te plötsligt ändras från tee till teetä. Tja, det handlar om partitiv. Finnish language, you see! Det känns som att halva finska språket styrs av partitiv. Allt för att jäklas - eller förenkla?!? En fråga om smak - inte lika god som salmiakki dock.
 |
| Det är kul med språk, fast slitigt. Ompelimo är ett roligt ord; skrädderi, syateljé. Jag behövde hitta en för att sy i en knapp i skinnjackan. Helsingfors är KALLT om vintern. Jag skrev det svåra ordet på en lapp, ifall jag behövde fråga. Jag lyckades hitta en indisk skräddare, på annat ställe än Lidl. |
Men när ska jag kunna språkas vid med kära frun?!? Än så länge undviker jag detta - på gott och ont. Det känns inte helt rätt att erbjuda samtal om anteeksi että olen myöhässä (förlåt att jag är sen). Det blir lätt enkelspårigt. Även om jag är mäkta stolt över att jag nuförtiden begriper innebörden i den korrekta kasusändelsen! Äh, bättre att prata på som vanligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar