Miraklet Sigtunastiftelsen

Miraklet Sigtunastiftelsen!

Sitter i Tornrummet, och en dröm har övergått till verklighet. Utsikten över Mälarviken i Sigtuna är hänförande. Rummets inredning stämmer till vördnad. Allt är ro. Det känns som om jag var ensam i hela detta fantasieggande huskomplex, där nordisk medeltid och italienskt klosterliv kombinerats till en kulturborg på en av Sigtunas höjder. Ingen på fjärde våningen. Lugn i hotellrummen på tredje våningen, där jag nyss huserat i Rosenkammaren. Fick nyckeln från receptionen, och det pirrade i kroppen. Ska jag nu vara i detta rum, omtalat av så många litteratur- och kulturpersonligheter?

Utsikt från Tornrummet

Som så ofta i mitt liv är min fru upphovet till mitt välbefinnande. Hon gav mig i present en vistelse här, efter alla mina år av yrande över den miljö som nu omger mig. Så fick hon då äntligen tyst på mig. Nu sitter jag här, med dator, kaffekopp och lockande bokhyllor. Det var, ärligt sagt, så pass upphetsande att stega de 90 sista stegen uppåt, för att till slut låsa upp det förseglade kulturrummet, att jag behövde slå mig ned på en fönsterstol och bara vara. Så småningom installerade jag mig vid huvudfönstret – med den hänförande utsikten. Detta är bokstavligen ett rum med utsikt! Genom vänsterfönstret syns en kyrkoruin (ska försöka ta reda på vilken). I horisonten utanför högerfönstret tornar Sigtuna Humanistiska Läroverk upp sig bland talltopparna. Framför mig vattenmassor, hustak och vindhärjade tallar. Jag är gripen.

En dag ska jag repetera var jag lärt mig om Sigtunastiftelsens grundare Manfred Björkquist. Men det får vänta, liksom ett nappatag med tallarnas symbolik. Jag är ju i alla fall religionshistoriker, en sådan som ser innegömda budskap i det konkret vardagliga. Futtigheter kan rymma hemligheter. Men nu stundar annat. Nu är stund för nedvarvning och stiltje. Inget letande och ävlande. Den rörelse som nu ska stunda är den inåt. Skrivandets koncentration. Enda rörelse jag dessförutom ska tillåta mig att njuta av är att vandra mellan rummets fönsternischer – och att i strumplästen leta upp närmaste toalett. Utom detta ett inåtblickande. Byggnadens vindlingar ska nu inspirera till en färd inombords.

Slitet med livet och arbetet - uppdämd längtan

Sedan jag blev sjukpensionär 2014 har jag i högsta grad behövt ta igen mig. Yrkeslivet hade varit alltför hektiskt och överfyllt, vilket ledde till den berömda väggen. För mycket ansvar, för många utmaningar, för lite återhämtning. För nyfiken, för beredd, för mycket tjänande. Knappt någon ställtid - för att tala med Bodil Jönsson - mellan alla åtaganden, pass och omställningar. Även klassresa och ambition, självhävdelse och kompensation drev mig till utmattning. I drevet fanns ett medfött synhandikapp och en livslång smärta över en alltför svår barndom. Och en längtan till något upphöjt. Genom livet har jag haft en håg åt konst och konstutövning. I barndomen blev det sång och roliga historier. I ungdomen och vuxenblivandet omvandlades denna energi till studier och sökande efter bildning, vidgning och fördjupning. I yrkeslivet översattes sångarhågen, humorn och kunskapsletandet till föreläsningar och handledning, metodutveckling och delikat konflikthantering.

Tornrummet och rundgång runt Rosengården

Hela tiden har jag längtat efter tid – och ro - att skriva, vilket jag uttryckt i metaforen åka till Västra Jämtland och skriva aforismer. Visst har jag genom åren skrivit facktexter, om än alldeles för få. Du kan hitta några exempel under ämnet Vad jag skrivit. Brottstycken och excerpter till tre avhandlingar ligger i garaget. Jag hann i alla fall med några böcker i religion för barn. Men på tok för lite av alla ansträngningar och insikter har vidareförts till slutgiltiga texter. Men nu sitter jag här i anrika Sigtuna

– Sveriges första egentliga stad (efter Gamla Uppsala och Uppåkra). Datorn blinkar åt mig att gripa tillfället min fru givit mig.

Att föda fram en blogg - på rättan plats

Nu ser jag att regnet över Sigtuna intensifierats. Matklockan kallar till lunch, men jag väntar till att de flesta tagit för sig av den perfekta maten. Å, jag märker att skrivarlusten väckts – och än en gång konkurrerar den med matlusten. Livslusten verkar fyllas på, efter år av urlakning. Till bords, men med sikte på rendez-vous med datorn i Tornrummet! Ojoj, ska Sigtuna bli min skrivarstuga - och inte mitt ljuvliga växthus?!? Ja, huset inspirerar verkligen! Och förpliktigar… Det föds nu nya stycken i min dator. Till detta experiment behövs en teknikcoach: Vår extradotter, Anna, får fungera som hjälp åt en nörd. Hon får bli min bloggtekniker.

Härlig bukett i ett bokfönster i någon av byggnadens vindlingar

I yrket har jag flera gånger varit på detta älsklingsställe i svensk konferensvärld. Senast var jag här hösten 2014 på en konferens om döden! Dessförinnan hade jag ansvar att processa en överläggning om att starta en svensk imamutbildning, med Kista folkhögskola som huvudansvarig.  Och så vidare. Nu är jag här i en helt ny egenskap; pensionerad privatperson med lust att skriva. Vistelsen kombineras med ett cineastiskt kulturevenemang i Gröna Ladan; att med en kompis se filmen Silence av Martin Scorseses, med efterföljande samtal. Vi tiotal som stannade efter filmvisningen tråder en rik kommentarsverksamhet över denna väl övertydliga och stereotypiserande dramatisering av fysiskt våld och mental/ andlig uthållighet. Vårt samtal blir, tycker jag, bättre än filmen! Men nu några få ord om Sigtunastiftelsen och platsen för min vistelse dessa blåsregniga höstdagar i november, den mörkaste tiden - innan advent:

Det moderna Sverige växer fram

I vågorna efter storstrejken 1905, världskriget och alla samhällsskakningar innan demokratin fick sitt genombrott skapades Sigtunastiftelsen av Manfred Björkquist, en viktig figur i svensk kyrklig förnyelse. Stiftelsen invigdes den 31 oktober 1917 – 400 år efter det att Luther spikade upp sina 95 teser i Wittenberg och inledde reformationen (om han nu gjorde det). Ambitionen var att skapa ett säte för kultur, bildning och fred. Ett åtagande var att arrangera de arbetsfredskonferenser som till slut ledde fram till Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och SAF. Genom åren har en mängd kulturaktiviteter, fortbildningar och retreater avlöpt här. Mycket har handlat om religion och interreligiös kommunikation.

Många författare har vistats här, inte minst på stipendier från stiftelsen. Bakom mig, på bordet i Tornrummet, ligger en diger namnlista på stipendiater, som väcker både bävan och beundran. Musik har ljudit i kapell och salar, utställningar beskådats och betraktats med intelligenta ögon. Bibliotek och pressarkiv (mig veterligen Sveriges största) står till förfogande, och forskning pågår här. Detta är en borg för möte och utbyte, bildning och inspirationens väckelse.

Här är länken till Sigtunastiftelsens hemsida:  http://www.sigtunastiftelsen.se/

Min egen framdukade plats på jorden

Under min vistelse stöter jag på bekanta från tidigare yrkesliv – en ytterst behaglig upplevelse. Det känns som att man ingår i ett sammanhang av kulturskapande. Själva huset är en labyrint av trappor och korridorer, överraskningar och oförutsebarheter. Oregelbundenheterna, som är helt avsiktliga, rubbar ens verklighet. I ett senare inlägg ska jag skriva om just detta, om hur arkitektur fungerar som en metafor för ett inre tillstånd (se Inlägg…). Jag upplever samma förtrollning och förundran – och anstrykning av förskräckelsens svindel – som när jag gick i de antika initiationsmysteriernas gångar (Mithras, Sarapis, Isis). Man liksom tappar greppet om tillvaron, och nya ting öppnar sig för en – i yttre och inre rum. Arkitekturens avsikt är klar; förvandling och mjukhet i sinnet.

Här handlar det djupast om humanismens och demokratins innersta beståndsdelar – långt bortom röstfiske och enkla monopoliseringar på sanning och rätt. Skönt. Som att basta och sedan bada i kallt vatten. Så uppstår värme! Mina vandringar genom huset ger fritt spelrum för befriande energi och häpen upptäckarlust.

Lusten att skriva måste slå följe med konsten att sätta punkt!

Innan jag åker hem ska två saker ha skett. Dels ska jag ha utrett för mig själv innehållet i en framväxande blogg, så att jag kan formulera (nåla fast, enligt jargongen som Anna lärt mig!) ett Välkommen till bloggen – som går under arbetsrubriken Flagor av mirakel. Dels ska jag, på prov, skriva ett första inlägg. Detta ska handla om min vistelse på Sigtunastiftelsen. Allt som idag träder fram på datorskrivbordet ska senare samlas på ett särskilt USB-minne. Så nu gäller det! Med all säkerhet vill frun ha valuta för pengagåvan. Och hon är en purfinne, med allt vad detta innebär – särskilt för en svenneman. Sådant kan vi gott återkomma till. 

Mina uppgifter blir klara, middag väntar. Nöjd. Det känns som att jag skapat ett litet mirakel. Regn och blåst tävlar om att piska tall och hus i kulturstaden Sigtuna. Fruns present har gjort verkan. Jag ger mig ut i mörkret för att snart återförenas med ljusen i mitt uppsalahem – min plats på jorden. Hoppas frun väntar på mig...

Vad har jag get mig in på?!?
Kan Karlstad så kan väl jag!