Droppar av paradisiskhet

- Tänk om alla skulle göra så där!
- Vad då?!?
- Lägga streckkoden åt rätt håll!
- Gör inte alla så?
- Nehej, det är bara några få som gör det. Om folk skulle göra det skulle det bli bra för alla!

Rad i rad
Att handla är en ömsesidig affär - och ansträngning!

Utväxlingen är mellan mig och kassörskan, när jag häromdagen skulle handla lite mat hem. Det utvecklades till ett samtal om arbetsmiljö, kroppens ork och år av slitage. När vi båda började arbeta var det inte tal om arbetsmiljö och hälsa. Min egen arbetslivserfarenhet började på 60-talet med jobb hos trädgårdsmästargrannen. Glömmer aldrig när chefens fru ropade från balkongen Tio kilo dill till Tempo! Då gällde det att pila iväg och rycka, skära, skölja och packa. Från 1970 var mina sommarjobb på Norrlandsmejerier. Storebror hade fixat en plats. Där arbetade jag med att lyfta ost hela dagarna, på ackord mellan två andra ackordskedjor. Vi drev varandra till oanade höjder! Jag fick slita, men var stolt. Ingen brydde sig om vare sig rygglyft eller synhandikapp - inte jag heller. Idag klagar du och jag inte över våra ryggar, det beror nog på att vi rört på oss så mycket i vår tid! Annat är det med de unga.

Kassörskan sade att min sortering av varorna, så att streckkoderna låg rad i rad, besparade henne en massa monotona rörelser, besvär och krämpor. Vi resonerade om varför alla kunder inte gjorde så.

Se så billig purjon är!
Penschisen lever ett meningsfullt liv!

Så där puttrade vi på ett tag. Mot slutet av samtalet började hon oroa sig över sin annalkande pension. Det gäller att hitta på något för att få dagarna att gå! Själv sade jag att hon nog kommer på vad hon ska göra, och lade till lite snärtigt Man kan ju alltid skära purjolök ett par timmar! Ur min kasse kikar en lång purjolök upp ur varumassorna. Hon tittar glatt på mig, och sedan på min inköpslista på datorskärmen, och utbrister Aha, du ska göra fiskgryta idag?


Vi skiljs i glädjens tecken. Ute droppar det vackra snötäcket bort i ett blidväder. Vi två har varit med om att dela en inre droppe av medmänsklighet - sådant som smörjer ande och leder, slätar ut anletsdragen och förlänger livet.

På bussen hem satte jag mig ned på platsen för rullatorer och barnvagnsekipage, glad och lätt om hjärtat. Efter några hållplatser hasar sig en gammal kvinna upp i bussen. Jag flyttar mig bakåt, för att bereda plats. Men gumman satte sig jämte mig, på det trånga och obekväma sätet bredvid! Paff blev jag, och tänkte att hon väl är av samma sort som jag, och ger plats åt andra på bekostnad av egen bekvämlighet. Nu kämpade vi tappert på våra britsar, alltmedan en ungdom sorgfritt bredde ut sig på de platser vi egentligen kunde ha suttit på. Ingen av oss sade något. Vi var försjunkna i vårt eget. Jag fnissande smått åt allting, i mitt inre.

Som handikappad blir man
extra beroende av hur andra beter sig

Väl hemmavid stötte jag på två äldre herrar, som idogt skottade bort den tunga smältsnön från grannens gård. Vilka är ni, ska ni göra något här?, frågade jag glatt överraskad. Jag hade aldrig tidigare sett dem. Jo vi kommer från Daglig Verksamhet på kommunen, och vi åker runt och skottar åt en del pensionärer! Än mer paff och glad tackade jag dem storligen. När jag gick mot mitt eget hem ropade jag till dem Vad glad jag blir!

Jag är en sådan som längtar efter snö.
Gärna skotta som daglig verksamhet!
Men inte denna vinter :(

Hemma satte jag förnöjt på lunchkaffet till mig och kära frun. Vi utväxlade vad som hade hänt i våra
- numera - lugna pensionärsliv. I den vevan fick jag presenter; dels en pillersorterare, dels en burk Nyponpulver. Åldern tar ut sin rätt! Själv hade jag som uppvaktning med mig en bukett tulpaner. Små tecken på omsorg. Kaffet blev gott. Särskilt tilltugget - och sällskapet.

Dagen fortsatte med hemmasysslor, inte minst med att rensa i pappershögarna. Livet puttrar vidare, efter dessa exempel på omtanke i vardagsflimret. Dagen började, före handlandet, med besök på min Hälsocentral för att ta hand om mitt flimmer. Så det var skönt med glädjepillren som beströdde resten av min dag.

Expediter kan se olika ut!
Dödskallar på en oförväntad plats piggar upp,
lika mycket som lilla kaffetåren!

Mitt uppe i dessa alla pillerarter kom jag att tänka på en träff med tioåringarna i dotterns klass för länge sedan: Jag hade kommit överens med deras fröken att resonera med barnen om hur det i bibeln kom sig att det fanns ondska i Paradiset. Vi pratade oss fram till att "paradis" kan få stå för det allra bästa man kan tänka sig. Jag letade efter en bra metafor: När vi i våra egna liv är goda mot varandra så ger vi droppar av paradis till varandra. Våra resonemang mynnade ut i hur man i sitt eget liv kan behålla och/ eller skapa en bit av paradiset. Vi kom överens om att vi skulle se till att sprida nya droppar av paradiset runtom oss. Så gott vi kan, orkar och hinner. Lika fint att få sådana droppar.

Ett sätt är att ordna streckkoderna i rakt led - i stället för att droppa varorna huller om buller på rullbandet. Ett annat är att ha dödskalle i kassan.