Helsingfors - förtjusningen börjar sjunka in

Helsingfors - förtjusningen börjar sjukna in!

Kan du se Tallins silhuett?
Nej, det är bara utsikt över Berghälls/ Kallios höjder

Det är kvällning. Ljuset dröjer över staden. Sommartiden hjälper till, och kvällen blir ljuv. Vi bor på fjärde våningen, mitt i en huvudstad. Jag kan se vyer över hustaken. Nästan så långt som till Estland. Trivs. Tänker på alla nätter då jag kurat ensam med nattmörkret och njutit. Så var det ofta under mitt andra år i Strasbourg 1976-77. Forskarstudier som drog ut på småtimmarna. Snilleblixtar som lyste upp över intellektets klara himmel. Känslan av att vara  "i kontakt" med de större sammanhangen.

Ingen brist på självkänsla, här inte:
Finland är ett bra land!
Börjar kunna dechiffrera här och där, så se nu upp finnar!

När jag än tidigare i livet bodde i barndomshemmet hände det rätt ofta att min bror och jag i sen timme slog på Radio Luxemburg, för att lyssna på musik för oss unga. Vi hörde ju inte till den generation som gillade Tommy Steel. (Ni som inte kommer ihåg får här en chans att läsa lite om en av det tidiga sextiotalets - och mina äldre syskons - idol; klicka här på de äldres idol.) Vi växte ju upp precis på gränsen till det som senare kom att kallas ungdomskultur. Vi var landsbygdsbor, så saker dröjde innan de slog igenom. Min yngsta syster levde exakt mitt på den gränsen. Hon var släktens första tonårsrevolt. Allt, alla bylojaliteter, skakade när hon vägrade delta i den årliga potatisskörden, med hänvisning till att hon då skulle smutsa ned sina naglar! Herregud, vilket ego! Men vi unga gillade denna fräckhet! Hon var otroligt viktig för oss, de sista två barnen. Hävda sin rätt, sin individualitet. Jag behövde henne som förebild, särskilt eftersom jag var kuvad genom mitt handikapp. När brorsan och jag, alltså, slog på Radio Luxemburg så delade vi den nya - och mer fartiga, och farliga - musiken med en hel värld av unga människor. Mitt i ungdomskulturen - i den lilla Medelpadsbyn Målsta. Det var oerhört livskraftigt. Man anande den stora världen! Jag anade rätten till sig själv!

Ojojoj, så pluttig man kan vara!
Omgivningen förväntade att jag skulle bli sångare.
Jag närde detta som hemlig dröm. Sjöng varken Tommy eller Elvis
- däremot i början schlagers, ur storasyskonens häften.
Men min självtillit brast, som hos många med arbetarbakgrund.
Jag flydde till akademin, men gjorde inträdesprov bl.a. till OD!
Bilden är ur Sundsvalls Tidning, men när exakt?!? 

Det verkar som att folk i gemen inte betraktar Helsingfors som "den stora världen". När vi berättade att vi för en tid skulle bosätta oss här, så fanns det en kategori människor som förvånades intill gränsen av förfäran: De verkade tycka det skulle vara naturligt - och chickt - att bo i Paris, Berlin, Barcelona, New York eller London. Men Helsingfors platsade inte i deras sinnen och föreställningsvärld om en brusande världsstad. Om inget annat biter, kan vi konstatera att det visat sig att Helsingfors seglat upp som en "het" stad i flera internationella sammanhang. Då gäller det inte bara om skolan eller i designsammanhang. Men i god ordning har detta knappast hörsammats av svenskheten. Inte undra på att finnar i Sverige har starkt behov att förminska kvalitén i det svenska. Som ren hämnd, eller som kompensation för en svensk blindhet.

Kolla vilken port! Porten till stolthet och ära. Jugend blev den finska
nationalkänslans stil. Otroligt många stilar och variationer
- allt för att stärka viljan till självständighet. I dessa fåglar kan man
ana Karelen-romantiken. Min fru återskapar dem i sitt broderi. 

I mitt tycke är Helsingfors en brusande världsstad. Rent geografiskt är staden betagande intim. Avstånden är korta, allt ryms på liten yta. Jag förbluffas hela tiden, under mina flanörstråk, hur huvudstadens alla förpliktelser makas samman på så liten yta. Inget vatten spretar ut staden - såsom i det underskönt bländande Stockholm. Vad jag uppskattar mest i Helsingfors är nog brokigheten i de kulturinfluenser som givit staden sin prägel. I mitt tycke är t.ex. Stockholm alldeles för monokulturellt. Helsingfors känns som fräckare. Självklart känner jag här igen franska och tyska influenser - och jag behagas. Att staden grundades av Gustav Wasa märks - om man anstränger sig lite. Givetvis märks den internationaliserade konsumtionskapitalismen - på gott och ont. Trots allt väller den engelska språkvärlden in. Men niten att förfinska främmande ord står fast. Inte ens restaurang klarar finnarna av att importera. Nej då; ravintola ska det heta!

I april bryter det ut Galna dagar på Stockmanns.
Värre än rea, eller som det nu heter i Sverige sale. Vi
köpte present till ett bröllopspar, finskjorta till ett 80-årskalas
 - och lite annat smått åt oss själva.

Därtill kan man ju ana de skiftningar som finns inom "finskheten". Finnarna verkar gilla, sedan åtminstone 1800-talet, att retas med t.ex. Savolaxfolkets särdrag. Men det viktiga är att originalitet odlas här! Det räcker med att titta på folks huvudbonader! Paradoxen i Sverige är att individualism snarare kombineras med standardiserad kommersialism. Gör din grej! Så verkar det inte vara i Finland. Det känns som att folk inte BEHÖVER odla sin originalitet, eftersom standardiseringen ännu inte knäckt folks originalitet. Folk är alltså inte så räddhågade här. I Sverige sneglar man hela tiden åt sidan; hur ska jag vara; hur vill andra att jag ska vara? Här är man närmare sitt eget uttryck, utan att behöva gå via individualiserad, kommersialiserad och nervöst behov att visa sig medveten.

I Finland verkar man inte ha förlorat sin tradition, och därmed gjort sig till villebråd för en standardiserad kommersialism; Till skillnad från Sverige, där man i mitt tycke alltför mycket offrat sin tradition  på modernismens altare, har man i Finland inte lika mycket odlat ängslan att passa in: Egenkraft, sturighet, karaktär, självrespekt - eller vad man nu vill kalla det - räcker som källa till alla de individuella uttryck som befolkar gatorna. Ingen ängslighet att vara fel. Gud, vad jag älskar denna självklara fräckhet att vara självklar! Utan krusiduller, utan att ställa sig in! Min oförställda norrländskhet njuter. Jag lyckas koppla ihop min egen bakgrund med "det finska". Min leda inför den internationaliserade kommersialismen kan kombineras med lokalt egensinne och globaliserad överlevnadsinstinkt. Ha!

Finnarna proppar almanackan full med
bemärkelsedagar. Det finska språkets Dag inföll nyss,
9 april. Till Mikael Agricolas minne. Han översatte
bibeln till finska. Bilden visar utdrag ur Lilla katekesen
- han var Finlands reformator! Det är alltså HAN som gjort
livet surt för mig; han uppfann 8000 ord i syfte att
skapa ett skriftspråk - och retas med mig.
APUA!!

Självklart fattar jag att jag idealiserar och förenklar. Men något tror jag finns i det jag påpekar. Jag vägrar tro att allt behag beror på den värmande solen!

Förutom allt det jag redan sagt, är jag ohjälpligt svag för det ryska. Jag kommer nog inte att hinna förstå denna ryska kulturinfluens tillräckligt mycket under denna korta tid, men ändå. I ett tidigare inlägg berörde jag hur Helsingfors blev huvudstad under landets välgörare, tsar Alexander I; Storfurstendömets stad.  Min fru brukar påminna mig om känslan att se hur tågen till Moskva står och väntar vid spåren på Huvudbangården. Hos mig väcker det ryska känslor av fromhet, samovar, högkultur, frasande dukar och blinier. Många gånger ser jag, i min kärlek efter mångfald, minst tre språk i gatuinformationen; finska, svenska, ryska. Härligt!

Jaja, nog om detta nu!

I Helsingfors är det nu vår i luften. Äntligen - på samma sätt som hemma i Swedenland - som skojpricken Jonas Hallberg skulle uttrycka sig! Människor är liksom i förväntan. Gatorna är sopade. Restauranger och caféer håller på att ställa ut stolar och bord. Solvärmen känns skön i ansiktet. Häromkvällen vällde folk ut på utestolarna i västerläge, och njöt i solgasset. Inspirerad slank jag in i en Brewery - som det kan heta på det internationella hipsterspråket - och beställde en IPA-öl. Slog mig i slang med lokalbefolkningen - om öl, kultur och det finska språket.

Se så härligt vårsol ler!
Från en äldre del av Bergäll, nära Viborggatan.
Förlusten av Viborg har varit kraftigt kultur- och identitetsskapande.
Det kanske låter som en paradox, men historien förklarar allt!

Kulhål från inbördeskriget.
Jag går över denna bro varje dag.
Det var tyskarna som sköt -
inte Mannerheim.

Jorå, vi bor mitt i hipster-kvarteren. Vi är själva knappast hipsters, bara pensionärer som njuter av en nyvunnen frihet. Vi är av hävd motståndare till den nyliberalism som göder hipster-kulturen. Det är faktiskt rätt absurt: Vi bor i Kallio/ Berghäll, de klassiska arbetarkvarteren. Vi navigerar mellan hipsters, dyra barnvagnar, ekonomiskt trängda studenter och hopplöst krossade människoöden.

Stadsdelen, som en gång var hemvist för de röda i inbördeskriget, har förvandlats till ett postmodernt Södermalm. Det vi minst gillar i kvarteren är dels alla nagel-studios, dels alla depraverade sexshops. Men vi gillar alla pre- och postmoderna fikaställen!

I skrivande stund är det hundra år sedan inbördeskriget rasade. Enorma sår uppstod i befolkningen. Det är smärtsamt att varje dag följa Hufvudstadsbladets rapporter från mars-april 1918.

Den pampiga röda borgen vid Hagnästorg. Ett hus jag fallit för.
Saluhallen är stängd för renovering. Jag hoppas den inte moderniseras ihjäl!
Berghälls kyrka i fonden ser ut som Empire state building!
Vi bor i backen nedanför kyrkan.

Helsingfors behagar mig. Det handlar faktiskt inte om exotism, inte alls. Snarare gäller det att den nya platsen man är på kan sätta sprätt på ens fantasi! Visst gillar jag att vara i nya miljöer, och att återvända till kära ställen. Men det roligaste är att utmana den egna begränsningen! I förrgår letade jag upp en lokal skräddare! Hon var från Sri Lanka. Igår såg jag nöjt till att få e-abonnemang på Hufvudstadsbladet, och att bli medlem i Föreningen Norden. Idag irrade jag från ställe till ställe för att reda ut problem med min mobil.

Vad gör pojkarna?
Leker de tandläkare? Vill den ene proppa
den andre full med sina insikter?
Jag skrattade i alla fall,
när jag såg fotot i ett fönster

Det är för mig oerhört meningsfullt att sätta in mig själv i alla de sammanhang som öppnas här i Helsingfors. Som njutning utöver detta kan jag bekantgöra mig med stadens fysiska utbredning. Igår snodde jag nyfiket runt Bulevarden och Skillnaden, i syfte att orientera mig i min nya hemstad, och bättre pricka in de olika gatorna - med namn både på finska och svenska. Idag flanerade jag i solgasset runt stränderna mellan Hagnäs och Berghäll.

Helsingfors angår mig alltmer. Staden väcker friheten i mig. Den bjuder mig känslan av La dolce vita! Sakernas tillstånd kryddas av att jag följer en språkkurs fyra timmar i veckan. Bara detta meriterar medalj! Idag invigde jag dessutom en ny vana; att regelbundet studera finska i biblioteket i Nordisk kulturkontakt på Kaisaniemigatan. Hybris eller förälskelse?

Inväntar att kära frun ska komma hem från Tallinn. Bara en så'n sak; skutta över vattnet till en ny huvudstad. Så nära.