"Kultur" - källa till konflikt eller aktning för varje människas värdighet?

Är "kultur" källa till konflikt eller njutning?

Jag har ingen lust att delta i pratet om att "vi" måste hävda "vårt" gentemot de andra. Det är sällan jag kan identifiera mig med dessa "vi". Snarare har jag genom livet ofta kunnat känna igen mig i "dom".  Framför allt i de sammanhang då man rankar "dom" lägre än "vi". Detta beror på att jag själv så pass ofta klassats som mindre värd. Mitt synhandikapp har alltid spelat mig ett spratt, liksom min klassbakgrund. Att vara norrlänning i Mälardalen har heller inte alltid varit någon aktiehöjare.

Jag anade att det skulle bli jobbigt att följa valrörelsen. Mycket handlar om brottslighet, socialt utanförskap och integration. Detta hade kunnat bli något välkommet. Vi behöver resonera igenom varför samhället blivit så polariserat. Men då man resonerar om utanförskap, sociala villkor och rent kriminella händelser såsom effekt av olika kulturer så drar jag öronen åt mig. Blir helt sonika arg.

De institutioner som ska arbeta för "värdegrunden" och demokrati
har i alla tider bidragit till att sortera och rangordna människor.
Inte blir det bättre av att man ser kultur som hot.
Bildkälla: Internet

För mig har det alltid varit viktigt att se människors kulturella identitet och tillhörighet som något att värna om. Jag har svårt att klumpa ihop människor i olika kulturer, eftersom varje människa har en så pass komplex kulturell identitet att den i hög grad är unik. Så här resonerar jag: Stora delar av ens identitet är unik; en stor del delar man med en avgränsad grupp människor; en mycket stor del av ens identitet är något man delar med hela mänskligheten. Var och en av oss bär hela mänskligheten inom oss - på något sätt. Detta stämmer till eftertanke.

Kultur är för mig som en ljuskälla,
något att växa i och av.
Att gå in i ett ljusflöde och låta sig bli bättre människa.
Till andras förmån.
Att leva handlar om samlas vid samma vattenhål - och läppja på samma cappucino!

Var och en har vi valt att plocka fram ur kulturarvet just det vi själva värdesätter. För egen del har jag t.ex. valt ut Karl XI ur Sveriges regentlängd som min favorit. För de allra flesta av dagens svenskar är han totalt ointressant, men det tycker inte jag. Jag får nog skriva ett inlägg för att förklara mig. Vad jag menar är i alla fall att det inte går att tala om "det svenska kulturarvet". Än mindre om att detta arv skulle vara bättre än andra folks kultur. Det är inte kultur som avgör om man är bra eller dålig. Det man pekar ut som en "gemensam" kultur kan uppfattas så olika. Därför kan jag väldigt sällan identifiera mig med det som kallas "typiskt svenskt".

Jag tycker det är synd att Karl XI försvann från våra sedlar

Min utgångspunkt är att det aldrig är kultur i sig som är ensam källa till konflikt, krig, förtryck. Frågorna är alldeles för komplicerade för att reduceras till kultur.

Men man måste ju försöka ta sig fram. Hur ska man då prata om kultur? Mitt sätt är att utgå från att kultur handlar om längtan efter värdighet - att ge och att få värdighet. På så sätt blir kultur dels något djupt angeläget för var och en, dels något som bottnar i något allmänmänskligt. Djupast sett är varje mänskligt möte ett kulturellt möte; mötet mellan två människors längtan efter att få, ge och dela värdighet.

Mitt i vår vardag gömmer sig vår längtan efter värdighet

Kultur handlar för mig om strävan, ideal, hopp. Ingen av oss kan ju i alla möten slå vakt om värdighet. Vi är ju inga helgon. Just därför behövs kultur - som ständig påminnelse om vad vi egentligen kan och vill.

Att vara kulturell betyder för mig att
     - öva mig i respekt - oavsett vem man möter
     - i varje möte ge plats för vars och ens rätt att göra sig förstådd
     - aldrig skaffa mig självkänsla på andras bekostnad
     - bejaka min, och andras, relativa okunnighet - det finns alltid mer att säga, förklara
     - se min egen "naturlighet" som ofattbar - och andras "onaturlighet" som fattbar
     - att inte drunkna i egna reaktioner, utan hålla mig till ett reflekterande för att få distans
     - träna mig i att stå ut med att inte bli bekräftad av alla - utan att kränkas eller hämnas
     - se varje detalj i sitt förklarande sammanhang - och inte rycka loss saker och tolka fel
     - alltid ha för ögonen att vi alla är förbundna med varandra - vi är varandras livsluft och livslust

Tänk vad människan kan trassla in sig!
Tänk så ljuvligt det är att vara människa!
Tänk att alla traditioner hyllar samma etik!

Tänk om vi kunde tänka så om kulturer omkring oss - och inuti oss. Då skulle SD försvinna. All fixering kring t.ex. att det  finns ett svenskt sätt att hälsa på varandra skulle dunsta bort. Då skulle en människas brott skapa andra tidningsrubriker än idag. Prat om segregation skulle då mycket mer handla om samhällets och de gynnades egna ansvar att pressa andra ut i marginalen. Kulturell mångfald skulle bli till inspiration till att måna om sin egen kapacitet att bli mer människa.