Drömskhetens verklighet och konstens skönhet

Jag har alltid förundrats över hur olika man kan förhålla sig till sin vardag och till det man ser. En del fäster sig vid det konkreta, det de påtagligt kan uppfatta med sina sinnen. Inget annat duger. Allt ska kunna bevisas, härledas, beläggas. Dessa kallar sig ofta realister, förnuftiga, sakliga, pålitliga. För mig är det viktigt att se bakom det konkreta. Innanför, utanför, därutöver. Jag skulle kunna kalla mig för drömmare, men det räcker med att kalla mig humanist.

Det finns egentligen ingen motsats mellan dessa två behov och sinnesstämningar, men i vår värld och tid har det ofta blivit så. Själv får jag mycket mer livsnäring av upplevelser än av det som till vardags kallas fakta. För mig är tillvaron mer poetisk och undflyende gåtfull, inte bara siffror och konkreta synintryck. Jag gillar alltså att inte bara se spiken utan även soppan! Fantasi är leendets moder.

Vad är värt att veta? Vad ska man vara
informerad om? Räcker det att
ha brandsläckare och torrförråd?
Vad gör livet värt att leva?

Troligen handlar behovet att se något mer än det riktiga om min tidigt väckta längtan till något mer - ut ur fattigdom, handikapp och frustrerande sociala hierarkier. Jag ville att livet skulle handla om något mer än bara det konkreta. Att t.ex. ge hundarna vatten och mat - sysslor som inte var kopplade till lust, njutning och frihet - riskerade att bli till tvång och intrång. Det fanns ingen plats för protest och månande om den egna viljan. Inte på grund av något annat än livets nödvändighet och karghet.

Uj, så jag hjälpte till - det var ju nödvändigt för att saker och ting skulle fungera. Därför fick det gärna bli till ett äventyr att mata de hundar som man inte fick umgås med. De var ju menade till jakt - och inte till sällskap. Min egen frihet fanns egentligen inte i sysslorna, utan i lekarna, fantasin, gnolandet, skogen. Så småningom även i läsandet och kontakter med andra platser, levnadssätt och sätt att ordna sina vardagar.

Skogen har alltid varit viktig för mig. Inte minst tallen.
Alltmer längtar jag till havet.
För mig kopplas i skog och hav det påtagligt verkliga samman
med fantasi och det undflyende.
Jag blir större - och mindre - och friare.
Vy från Hanaholmen utanför Helsingfors

Frågan är alltså vad som egentligen är verkligt? Hur tänker om vi det som vi tror är verklighet? Finns det något verkligt utanför våra tankar? Vad existerar, vad är grädde på moset, och vad är inbillning - eller, i dagens fake-news-tider, vad är påhittat och manipulerat? Kan man dela in allt  ihårda och mjuka  fakta? Varför ska naturvetenskap i så fall vara hårt medan humaniora ofta uppfattas som mjukt? Vad är objektivt, vad är subjektivt?

Vad ser man när man flanerar?
Jag klarar sällan av att bara (?) se det konkreta.
På samma sätt som t.ex. Senatstorget i Helsingfors vill påminna om Athen
 vill t.ex. Stormaktstidens Kalmar få oss att se antikens skönhet och storhet

 Det finns mycket att säga om spiken och soppan! I alla tider har människor haft olika uppfattningar om vad som är verkligt och sant, riktigt och viktigt. Inte sällan väckte de olika synsätten rivalitet och krig. Filosofin talar om idealister, materialister, realister, pragmatiker, mystiker, sofister... och alla andra grupperingar. Ja, det finns mycket på ett spett - som min barndoms gubbar sade med glimten i ögat. Vardagens trivialiteter kan påverkas av vilken inställning man har till vad som är verkligt.

Folk har undrat varför jag blev religionshistoriker. Det gör jag också ibland. Det handlar nog i mycket om detta behov av att se bortom. Vad jag i alla fall vet är att mitt särskilda intresse för symbolik och konstnärlig gestaltning av religiöst liv påverkar mig i min egen vardag. Inte minst när jag flanerar.

Förra veckan var jag åter i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. Detta är en favoritplats i staden, och jag rekommenderar gärna folk att ta sig dit. Nu var jag där med sällskap. Jag blir alltid så lycklig av att visa denna unika plats.

Tempelbergets kupol sticker upp ur berget.
Innan kyrkan byggdes 1968-1969 lekte min fru på berghällarna,
nära farmoderns bostad och kvarterets mjölkaffär.
Källa: Internet

Ofta tronar kyrkor uppe på en högt belägen plats - med all den symbolik detta bär på. Berg väcker starka känslor, och inger respekt. Men här i Tölö är kyrkan liksom infasad i själva berget. Det enda man ser utifrån är den välvda kupolen. Det finns inget torn, ingen klockstapel. Man behöver gå in i berget för att uppfatta kyrkorummet. På så sätt består dess väggar av bergets klippor. Allt är klippa. Man går in i klippan, omges av den, och blir en del av den.

Inne i kyrkan låter man ögonen åka längs efter de skrovliga väggarna. Man vilar i murgröna och annan grönska. Bänkraderna skapar gemenskap. Allt är församling, alla ser alla, alla är delar i det hela. Omsluten av klippberget dras man till det enorma taket av koppar. Det går att se hur kupolen är konstruerats genom att en gigantisk "tråd" virats runt, runt i ett växande. Man imponeras över konstruktionens dimesion och skönhet.

Koppartaket i Tempelplatsens kyrka, Helsingfors.
Foto på internet, av David Castor

Detta är vad de flesta ser. Men jag kan inte undgå att se bortom, innanför. Kopparvalvet får mig att uppleva den sfäriska harmonin. Utan att veta det är jag övertygad om att arkitekterna Suomalainen ville skapa denna effekt (jag får väl undersöka detta). Kyrkans kupol är en symbol för paradiset - ett fönster mot evigheten. Koppartaket är som paradiset; evigt vackert, fridfullt och harmoniskt. Kupolen väcker paradisets klang av perfekthet och ljuvlig ro. Paradisets gudomliga musik får återklang i människan, och bekräftelsens längtan uppstår. Jag hör hit, jag är i ro, jag längtar, jag finns.

De flesta berörs av klippväggarnas skrovlighet. Men jag drabbas av något mer. Jag kan inte undgå att se födelsegrottan. I den tidiga kristna konsten lägger man Jesu födelse i en grotta - inte i stallets krubba.

Den nyfödde nakne Jesus på det kalla grottegolvet.
Niccolò di Tommaso har målat den födelsevision som den samtida S:ta Birgitta
fick vid hennes besök i födelsegrottan i Jerusalem.
Gud som människa (inkarnationen) väcker människans omsorg att ge värme.
Kärnan i julens, och kristendomens, budskap.

När man tar hänsyn till detta så blir hela kyrkorummet symbol för födelseplatsen. Å ena sidan är kopparvalvet symbol för det gudomliga. Å andra sidan blir grottrummet symbol för det jordiska - ja både livmodern, födelseplatsen och där barnet startade sin levnadsbana. Kyrkorummet blir således mötet mellan det evigt gudomliga och det rörligt (dödligt) mänskliga. Gud som människa i det nyfödda barnet. Kristendomens oförklarliga mysterium; inkarnationen - Och ordet blev kött. Maria som moder och föderska till ordet/ Jesus. 

Mitt i grottan befinner sig församlingen, som resultat av tron på Jesu födelse och död. Gudstjänsten är, på samma sätt som församlingens liv, en resa från död till liv, från jordelivets våndor till evig glädje. Ordet har blivit gudstjänstens läkande budskap om gudomlig räddning. I grottan tar Gud gestalt i människobarnet.

Grottan mellan mörker och ljus.
Kopparvalvet vilar på kyrkans fönsterlist.
Mysteriet ger löftet om en väg från mörkret
till evighetens ljus och musikaliskhet.

Kyrkorummets altartavla är en spricka i bergväggen. Detta sätter igång mina associationer. Är sprickan den öppna graven? Ska den få oss att minnas revan i templets förlåt - som brast i och med dramat på Golgata? Handlar det om dopets livgivande vatten, som springer fram ur klippan? Är sprickan den dörr i livets mörker varigenom ljuset - löftet och hoppet - släpps in?

I ett heligt rum är sällan plats för slumpen. Allt har sin betydelse - fast guiderna kanske är tysta. Jag har hittills inte stött på någon annan som sett det jag sett i kyrkorummet i Tölö. Till mitt försvar för att se bortom det synliga kan jag säga att jag har kyrko- och konsthistorien på min sida.

Dessutom jag jag religionshistorien att falla tillbaka på - där jag flanerar och funderar. Grotta och födelse hör liksom ihop. Det oerhörda är att grottmotivet finns med i födelseberättelsen i en annan religion som starkt påverkat kristendomen; Mithras' födelse. Men Mithras håller jag tyst om på plats i Tölö. Han hör inte hit just nu!

Tempelplatsens kyrka har en underbar akustik. Den lockar musiker av alla slag. Den är även en populär konsertlokal och inspelningsplats. Jag har flera gånger njutit av platsens akustik. Mitt sällskap till kyrkan senaste gång var en sångare, som kunde uppskatta både akustik och symbolik.

Här kommer ett exempel på vad som kan ske under ett sfäriskt kopparvalv och mitt i en grotta. Där kan födas musik, att bli såsom lisa för själen. Två körer från USA gästade i juni 2018; San José State University Choraliers och West Valley College Chamber Singers. Konserten var fantastisk. Körernas processioner intog kyrkorummet. På min frus inspelning hörs inte minst en vacker tenorstämma, som rörde till tårar: Sfärisk musik