Tänk så fort saker kan ändras. När jag var liten kunde man träffa på grannar som hette Gottfrid, Holmfrid eller Elfrida. Idag heter ett drygt dussin män i Sverige Helmfrid - och en kvinna! Visst är det så att äldre tiders namn återkommer i födelseannonserna, men vissa namn verkar stanna i glömskans rike. Än så länge finns ingen pånyttfödelse kring mitt eget namn Kenneth - även om den kära Kenneth-klubben, där jag är medlem förstås, gör sina tappra försök.
Är det lika lätt att se det som är mer beständigt? I namnfrågan syns det ju i alla fall att t.ex. Anna, Maria och Karl står sig. De finns inristade i det svenska kulturarvet, alla trender till trots. Rätt bra, tycker jag. Tryggt och förutsebart.
Häromdagen fick jag ett brev om skillnaden mellan finskt och norskt. Ett huvudspår i texten var att den finska teater- och bildkonsten mer betonade ansiktets uttryck av relationer till andra ansikten, medan övrig nordisk teater, film och TV i högre grad använder sig av rummet och helkroppsfokus - runt om själva ansiktsbärarna. Närbild i stället för helbild. De små ansiktstecknens relationsdrama å ena sidan, och de stora rumsliga sammanhangen å den andra.
Själv minns jag hur jag som barn förundrades över de ryska TV-programmen: Smått obegripliga men oerhört suggestiva. Lång tystnad, stora vidder, tunga kläder - ibland genomstungna av gastkramande exploderande känslouttryck. Svårmod, nog var det så. Djup, ja.
I mitt vuxna liv uppskattar jag den långsamma tiden, som ger plats åt både tystnad, gemenskap och reflekterande. Vidder inom och mellan människor. Nog är detta sinnelag i samklang med det finsk-ryska, undrar jag? Kan det även handla om vemod? Kanske det. Alltmer dras jag mot havet. Alltmer söker jag mig till skogens beväxta och bergshöjdernas steniga tystnad.
 |
| Bambuskog gör mig lugn. Här i Kyoto. Min längtan är en skog hemma |
Det jag med säkerhet vet är att jag alltmer ogillar höga ljud och skräniga lokaler. Detta har nog med åldrandet att göra. Idag gillar jag bättre att samtala med en åt gången, i stället för gängets uteliv. Därför väljer jag restaurang och café efter graden av tystnad och musikens art och ljudnivå.
I samma anda har jag svårt för det jag tycker dominerar dagens svenska populärkultur; käck glättighet, pigga utspel och hurtiga snabba replikväxlingar. Fy tusan för dessa pastellfärger och inkluderande glädjeskutt. Särskilt om denna ungdomshyllande flåsighet kombineras med upptrissad ofarlighet. Inget får vara uppfordrande, inget får provocera. Allt ska slinka ned som en sötad pastill.
En förvriden form av denna banalisering - och kommersialisering - av livet är dagens schlagerfestivalindustri. Långt upp i åren gillade jag Eurovisionsfestivalen, men idag får jag frossa. Tyvärr. En förlust, inte minst av kulturernas och den konstnärliga uttrycksfullhetens mångfald.
För en tid sedan funderade jag och min fru kring att man i finskan gärna sätter tillägget rauha/ frid efter ord. I Finland talar man om bastufrid, matfrid, studiefrid, sovfrid. Å ena sidan säger vi på svenska studiero, matro - utan att någon stavningsvarning ska dyka upp i Windows, som det faktiskt gör när man skriver -frid! Å andra sidan har vi i kulturarvet - som vi ju delar med Finland - ord som kvinnofrid, samvetsfrid, gravfrid, kyrkofrid, julefrid, hemfrid.
 |
| Utanför mitt fönster. Vårdträd? I alla fall en lind från den hustomt som en gång fanns här. Frid som i hemhörighet |
Men jag tror det finns ett samband mellan rauha och de finska och ryska filmerna. Det finns en respekt för att vissa platser och situationer avkräver av människan ett fridfullt sinne och beteende. Eftertänksamhet. Jag skulle vilja bannlysa mobiler i det offentliga rummet. På bussar och tåg hamnar man ofrivilligt i folks privatliv. När vi reste i Japan i höstas hörde vi nästan inga mobilpratare i gatuvimlet. Det kändes vuxet.
Något jag avskyr är att alltfler breder ut sitt ego där man av tradition tränats att ge plats åt andra, tukta sitt ego och uppmanats att respektera allmän frid för andras skull. Det som traditionellt kallats hyfs handlar om win-win, en ömsesidig nytta av att följa tysta överenskommelser. T.ex i affärer, så att man inte med sitt evinnerliga krävande och oroliga bekräftelsesökande stjäl tid från andra kunder. Senast jag var med om detta var igår, vid Saluhallen här i Uppsala. En självkär ung människa som visste att kräva all tid, på bekostnad av en allt längre kö. Jag kom för sent till nästa aktivitet, trots att jag varit förutseende.
Vi skulle nog lite till mans oftare tillönska varandra frid i vardagen. Jag är övertygad om att det finns ett samband mellan att öva tystnad och att ge andra respekt. I vår tid behöver alltfler upptäcka att respekt handlar om ömsesidighet, om jämbördighet och delande av makt och utrymme. Inte om att Vår tid uppmuntrar i stället folk , särskilt de unga, att självsäkert ta för sig.
Även om vi är många som inte länge kan känna igen oss i den traditionella kristna gudstjänsten, så finns där något oerhört värdefullt, inte minst i slutet, då alla får en välsignelse. I den muslimska fredagsbönen ger var och en i slutet sina sidokamrater en fridshälsning. Både den kristna och den muslimska hälsningen vill skapa en bärande stämning i människan, inför återgången ut i det vimlande livet utanför det heliga rummet. Lugn, frid, ro. Så att man får syn på sig själv i andra.
Traditionell namngivning handlade om att ge barnet ett namn med värde i. Har man frid i namnet var tanken att man skulle ha frid i hjärtat, sinnet och levernet. Undra hur det blev för Gottfrid och de andra.
 |
| Frid för sig själv. Ja, det klarar vi nog. Hur når man frid i andra? Frid för andra? Bild: Internet |
Idag finns ett sökande efter sinnesro. Vi lever i en livsfientlig turbulens. Populärkulturen är i mitt sinne rastlöst flimrigt. Kommersialismen ännu flimrigare. Den globala galopperande polariseringen är än mer hotfull. Det finns liten plats för fred, frid och glädje. Därför är det så viktigt att leta upp platser och människor som lugnar ned.
Platserna kan mycket väl vara mitt i brusande stadsvimmel. Det behövs faktiskt ingen skog, inga berg eller någon havsvik. Det mesta handlar om att öppna sig för de inre vidderna. I en själv, i andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar