Häromdagen frågade jag min fru: Ge mig tre skäl varför jag ska ta mig iväg till Itrim!
Den kloka frun svarade:
Ett; du kommer upp ur den där stolen, så du kommer ut och inte spelar!
Två; du rör på din kropp, vilket är bra!!
Tre; jag får bulle till kaffet när du kommer hem!!!
Ja, vad ska man säga?!? Kungsord! Sådan klokhet kan ju inte motsägas! Bara att ta bussen in till sta'n. Och njuta av väl förrättat värv, ungefär två timmar senare. Till rykande kaffe. Och gobulle.
 |
| Så här ser det kanske inte ut, hemma, men ändå. Kakfatet är från en resa till Marrakech. Mycket sandkaka är det! |
I veckan besökte jag än en gång det nyrenoverade Nationalmuseet. Min guddotter och jag hade en intensiv eftermiddag tillsammans i detta konsttempel. Vi lunchade, pratade, tittade, reflekterade och begrundade - och fikade som avslutning. Det var mycket trevligt. Inte minst gillade vi båda att betrakta de olika porträtten av drottning Kristina. Vi lade ner mycken energi på att uttolka det budskap drottningen ville ge via konstnären. Men jag hann aldrig berätta för mitt sällskap att jag fnissade i smyg åt drottningen. Det har med Itrim att göra. Förklaringen kommer senare i detta inlägg, så håll ut!
 |
| När jag var ung fick jag lära mig att självaste Bernini gjort denna byst över vår drottning. Men vid senaste besöket på Nationalmuseet tillskrevs den en viss Jean Baptiste Théodon. Som abdikerad i Rom skildras hon här i ren klassisk stil. Inget krigiskt, inget nordiskt, inget vilt, inget mitt-emellan-könen. |
Sedan januari 2019 går jag regelbundet till träningsformen Itrim, som passar mig ypperligt: Inget krångel med att ställa in maskiner efter egen - och förhoppningsvis ökande - kapacitet. Inga köer framför maskinerna, eftersom alla samtidigt byter station när en speakerröst så beordrar. Tidigare hade frun och jag en gemensam period på Itrim, tillsammans med några idoga vänner. Den gången släppte jag iväg tolv och ett halvt kilo på knappt en termin. Visserligen med kostersättning, men ändå. Min All Time High på 87,5 kilo har aldrig synts till därefter! Aldrig mer dit!
Så jag tar två-tre gånger i veckan min rygga på bussen och knatar iväg till detta tortyrcentrum. Som tur är har jag läst någonstans (!!!!) att Itrim:s träningsform ger gott resultat.
 |
| Ibland gör jag en paus från itrim. Men matlagning håller mig i trim! |
Jag är ingen motionerare. Kanske det beror läggning. Flera av mina syskon var som barn bra på friidrott och uteaktiviteter: Skidor, skridskor, löpning. De var starka, sega och uthålliga. Som för tidigt född så frös jag mycket, och det var alltid jag som först klev upp ur vattnet när vi badade utomhus. Mina syskon lyckades väl i skolans idrottstävlingar. Jag kom alltid näst sist i löpning på idrottsdagarna, och var en kruka på ishockey och fotboll. En annan glasögonorm knep sistaplatsen. Självklart blev det vi två ormar som kamraterna tog ut sist till sina lag. Gymnastik var mitt sämsta ämne. I alla andra ämnen hade jag bra betyg - ju äldre jag blev.
 |
| Jag ser dåligt, men jag är observant. Så brukar jag säga, som ett försök att kompensera synhandikappet. När jag strosar runt brukar jag se roliga/ intresseväckande saker. Fast egentligen handlar det mer om mina associationer än det jag verkligen ser. Här ett hus som går i jugend. Såg det i Borlänge, mitt bland allt tegel. |
Det är rätt klart att mitt synhandikapp spelade in. En av de bästa motionssaker jag gjort var att gå på vattengymnastik för kraftigt synnedsatta. Hur skönt som helst att äntligen kunna navigera (!) utan att behöva anpassa sig till de fullseende, eller plötsligt slå näsan i någon vägg. Jag kom ihåg att jag som liten förvånades, när vi åkte utförsskidor, att jag ramlade så lätt. När jag som sjuåring fick glasögon upptäckte jag att det fanns gropar i backen. Inte blev jag särskilt mycket bättre på skidor genom glasögonen, men jag bestämde mig i alla fall för att hellre åka längdskidor - vilket jag gillade.
På gymnasiet fick jag till slut göra vad jag ville på lektionerna, eftersom vår lärare var fokuserad på bollsporter. Han var tränare för Sundsvalls fotbollslag Giffarna. Jag valde att antingen gå till simhallen eller promenera på Norra Berget, som låg nära skolan. Där var jag fri - och levererade! Jag har alltid gillat att klättra - och klarat det bra. När vi på nittiotalet gjorde en arbetsresa till Marocko, och skulle på utflykt i Atlasbergen, var det endast jag som avstod från att få klätterhjälp, hehe.
 |
| Om jag är en bergsget, så är jag nog släkt med dessa trädgetter från Marocko. De letar trädets arganolja |
Summa summarum: Låt oss säga att jag var partiellt begåvad på gymnastik och friluftslek. Jag kom aldrig att utveckla något intresse. Min begåvning, och min kämparanda, fanns på annat håll. Men jag glömmer aldrig den gången på mellanstadiet då jag tränat i kohagarna att springa hela sommarlovet. När vi på hösten skulle springtävla igen, så förbluffades klasskamraterna av att jag kom så bra till! Så visst kunde jag påverka mina insatser till det bättre, om jag bara bestämde mig. Men det skedde väldigt sällan efter den sommarn i mitten av sextiotalet.
Så nog handlar det om läggning och intresse. Flåsa runt i spåret lockar inte. Nu är det på sin plats att återvända till drottning Kristina: Mitt bland mina arbetsböcker ståtar ett citat från henne; Att odla sin själ är viktigare än att plåga sin kropp. On the spot, säger jag! En humanistisk besvärjelse.
 |
| Drottningord! Elefanten är en gåva. Sparbössan är från klass ett! Bokryggarna speglar religionshistorikern :) |
Men inte griper mig rastlösheten när jag inte tränat på någon vecka. Nej, inte än i alla fall. Det handlar mest om samvete och om insikt i att kroppen åldras. Fast jag får nog erkänna att jag mer och mer uppskattar effekten av att jag åker iväg. Den behaglighet som breder ut sig i kroppen är mycket värd. Förutom kaffet - och nöjdheten över att ha besegrat trögheten och olusten. Jäklats med mig själv lite. Folk pratar om endorfiner... Håhå, ja ja, kanske det ja.
 |
| Nog föredrar jag choklad i stillhet, i stället för hetsig motion. Bara att erkänna! |
På sistone har jag till och med börjat fundera på att ta upp springandet. Jorå, visst har jag sprungit i vuxen ålder. Med löpskor, stretching och dusch. Men jag har lika många gånger stoppat denna fysiska plåga. Min karaktär är som den är: Jag är jäkligt duktig på att börja med saker. Men jag är ännu duktigare på att avsluta dem - i förtid! På samma sätt har jag simmat ett par perioder i livet - inomhus. Jag blev bättre och bättre. Ändå bröt jag. En orsak är att jag behövt draghjälp. Utan den blir det lätt att schappa.
 |
| Nog gillar jag att bara vara. Inga måsten, njuta i skuggan. Bilden är från souken i Marrakesh; marskatterna njuter av varandras sällskap. De bara kisar förstrött på oss... |
Men Itrim ger jag nog inte upp. Det var mestadels teater att jag den där morgonen bad frun ge mig motivation till att åka iväg. Det ska bli intressant att se om jag till och med tar på mig löpskorna framöver, när det börjat bli lite varmare. Bara för att jävlas med mig själv! Men min karaktär måste få sitt: Jag vet ju att saker och ting måste vara lätta att genomföra, annars schappar jag. Därför Itrim. Därför gillar jag alla som säger att man INTE behöver stretcha!!! Och gärna lyssnar till auktoriteter som säger att snabba promenader är lika effektfullt som löprundor. Haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar