100 år av självständighet

Det finska är något naturligt i min vardag, eftersom min fru är finska. Purfinne, som hon brukar säga. Hon pekar på sina fötter - korta och breda, med förmåga att sprida ut tårna som en nordisk solfjäder -  och kallar dem äkta finsk-ugriska rasfötter. Hennes barn kallar lekfullt sin mor för invandrarkvinna, när hon slirar alltför mycket på prepositionerna. Idag är de mycket nöjda med att hon kämpat för att få dem att upptäcka och erövra sitt finska arv och språk.

Hur många sverigefinnar känner att de mest hör hemma
på Viking Line-färjan? Mitt emellan, aldrig riktigt hemma.
Karelska piroger och äggsmör,
Viking Line firar 100 år med humor

Svenska skolsystemet har inte varit till mycket hjälp. Det har inte lagt många strån i kors för att fördjupa barnens komplexa identitet, även om de hade en legendarisk pedagog i finska hemspråket (!) i sina tidiga år. Skolan har aldrig uppmuntrat föräldrarna att hylla barnens flerfald, utan har allt i allo förbisett vinsten med dubbla identiteter och flerspråkig kapacitet. I vårt Uppsala kunde skolansvariga skryta över engelskspråkiga klasser, men gjorde livet minimalt för icke-europeiska språkanvändare - även nordiska. Nu har man brutalt lagt ned Modersmålsenheten för förskolan, utifrån obskyr (ekonomisk) argumentation. Att finskan är nationellt minoritetsspråk, med särskilt skydd, blev Uppsalas sverigefinnar tvungna att envetet hamra in i ansvarigas huvuden. Ytterst generande. Saken blir inte bättre av att andra kommuner gör likadant - även när man ingår i ett s.k. förvaltningsområde, med skyldighet att utveckla finskans närvaro i lokalsamhället.

Du som vill veta mer: Vad är ett förvaltningsområde?

Synen på det finska  har mestadels varit nedlåtande. Själv växte jag upp i en sådan miljö. Hur många gånger har jag på senare år uppbragts över att min skolgång aldrig uppmärksammade det finska språket, när man väl gjorde detta med danska, norska och isländska. Finland var Den östra rikshalvan fram till 1809, men skolan undervisade aldrig om dess bidrag till nationens historia och kulturliv. Min egen medvetandegörelse har i stort gått via min utbildning och mitt arbete med minoritets- och maktfrågor, men främst genom relationen till finnar i allmänhet och till min fru i synnerhet. Senare års hausse kring resultaten av Pisa-mätningarna ändrar inte mycket av den gängse bilden av Finland.

Aktuell bok
där nya generationer sverigefinnar
beskriver identitetsvåndan i ett
ointresserat och faktiskt intolerant
Sverige

Det har varit som en frisk, rengörande och vitaliserande bäck att skapa egna erfarenheter. Ett huvudintryck är att jag känner igen mycket av det finska i det norrländska. Framöver kommer bloggar att handla om mina strövtåg i den östra rikshalvans - eller hjärthalvans - historia, natur och nutid. Mitt första besök i Finland var under en körresa på tidigt 70-tal. Jag ryser idag över hur vårt uttal måste ha låtit - jag som fortfarande kämpar med konsonanter och vokaler. Den gången var alla vi i kören totalt okunniga i hur våra sångverser egentligen skulle uttalas. Vi som ville så väl. Tur att folk som lyssnade på oss också ville väl!

En klassiker från ungdomen

Under 2017 kom vi att resa till Finland fem gånger. Under den sista resan var vi rikligt med när Finland firade sina 100 år som självständig nation. Vi var helt sonika på plats, något som jag tidigt insisterat på. Mellan 3:e och 7:e december gjorde vi det mesta av vad som gick att göra. Vi njöt av stadens jubelpynt, övervarade parader, gick på jubileumskonserter, åt festmåltider och övervarade fyrverkerier från Uspenskijkatedralens höjder.

Uspenskijkatedralen,
den största rysk-ortodoxa kyrkan utanför Ryssland

Vi hann även med en högkvalitativ marknad i konsthantverk, genom att i ilfart bege oss från flygplatsen till utställningshallarna i  Kabelfabriken. Konstmuseum Ateneums musei-shop är gärna en replipunkt. Vi såg också den nya filmatiseringen av Okänd soldat. En ohyggligt konkret krigsfilm. Idiotiskt att den utländska versionen, som visas i Sverige, är nedkortad. Mycket kunde sägas om detta.

Hade vi varit i Sverige hade vi kanske följt TV-sändningarna från presidentens aftonfest. Nu passerade vi trafikkaoset runt palatset, och tyckte synd om trafikpolisernas slit. De skulle ju dels dirigera gästerna fram till rätt ingång, dels se till att massorna runtom, som inte var bjudna till presidentens mottagning, tog sig till sina respektive destinationer. Samtidigt pågick en högtidlig studentmarsch förbi palatset. Vårt etappmål för kvällen, som även var studenternas, var att ta oss fram till domkyrkans trappor. De för att sjunga, vi för att lyssna på studentsång.

 Mäktig flagg-gård, landet till ära! 100 stycken,
en för varje år sedan självständighetsåret 1917

En andäktig höjdpunkt på resan var kransnedläggningen på morgonen den 6 december vid hjältegravarna på Sanduddens kyrkogård. President, statsminister och generaler deltog. Tusenhövdade var vi som bildade åskådarleden. Unga värnpliktiga stod i högvakt och bildade led längs de stupades gravar. Ljuslyktor i spikraka led stod som i givakt i snödrivorna. Ett lätt snöfall ramade in ceremonin. Efteråt sökte vi upp släktgravar och hedrade dem.

President Sauli Niinistö med följe.
Kransnedläggningen 

Såväl Självständighetsdagen som hela hundraårsfirandet präglades starkt av erfarenheterna under andra världskriget. Man kan gott förstå att kritik uppstått, med all respekt och vördnad för allt krigslidande och all heroism. Vi har levt i krig några korta år under dessa hundra år, men vi har väl hunnit med annat också. Bygga en välfärdsstat t.ex.! 

Självklart finns historiska förklaringar till denna fokusering, något jag skriver om i ett annat inlägg. Jag kan här bara konstatera att om min svärmor fortfarande levt, så hade vår självständighetsdag än mer präglats av krigsminnen och överlevande veteraner. Hon hade nog heller inte godkänt att vi intog vår jubileumsmåltid på den anrika ryska restaurangen Bellevue. 

Nytillskott till minne av Vinterkriget
på Kaserntorget, Helsingfors
Du som vill läsa mer om statyn:
Krigsminne

Däremot hade hon alldeles säkert uppskattat vår skål till Runebergs ära, mitt i Esplanadparken. Sådana tillfällen kräva dessa drycker!

Orsaken var rent profylaktisk: Jag glömmer nämligen aldrig när svärmor, jag och min fru för en 20 år sedan övervarade de obligatoriska självständighetsparaderna i 25 minusgrader. Helt oförberedd för sådana utomhusaktiviteter höll jag på att förfrysa mig. Men svärmor räddade mig med att utomordentligt generöst låna mig ett par av hennes mamelucker av finaste merino-ull. Aldrig mer sådan köld! Nu, under denna resa, var jag, alltså, väl förberedd.

Heller aldrig mer att medverka till att skapa ett ofrivilligt tillfälle att dra skam över obetänksamma svenskar, vana att fira sin egen nationaldag med sommar och sötmjölk, och med sina omanliga (?) grodhopp mitt i sommarfirandet. För att skydda sig från detta är allt tillåtet.

Men jag var i alla fall klädd i kostym, något vi svenskar i allmänhet inte fostras till att bära den 6 juni! Så alltför obetänksam var jag nog inte :)