Ögonblick av bråddjup.

Överallt finns det gömda budskap om livets ofantlighet, dess skönhet och oskattbara skörhet. Dess tillfällighet och undflyende NU.

I denna blogg hittar du mängder av flagor, om du stannar till och letar.
Flagor av liv - och ur ett liv. Kanske även ett och annat mirakel. Välkommen!

19 jan. 2018

Helsingfors - mon amour

Äntligen har det kommit en vettig guidebok om Helsingfors. Anders Pihl har skrivit en i Karavans serie guideböcker, och den kom 2017; Mitt Helsingfors. Igår hamnade den i min brevlåda. Kiva/Jättekul tycker jag. Kommer att gå igenom den successivt, allteftersom jag hinner med.

Efterlängtad
Han kallar Helsingfors för en av de mest underskattade städerna i Europa, och jag nog är beredd att hålla med honom. Folk kan glädja sig över att bo tio dagar i Paris, London, New York. Aldrig hör man någon jubla över att dröja kvar i Helsingfors. Flertalet nöjer sig med en kryssning, sex timmar i land, med promenad över Salutorget, därefter längs Esplanaden upp till Stockmanns.

Inget fel i detta. Själv har jag sedan länge längtat efter att kunna stanna kvar i några månader, bara för att ströva runt. Jag är nog förälskad i staden. För mig är den intim och överkomlig, internationell och byggd på kulturblandning. Sådant gillar jag. Bara det att på Järnvägsstationen se tågen mot S:t Petersburg! Stockholm är vidunderligt vacker, men monokulturell i jämförelse - och svårare att greppa p.g.a. allt vatten.

Gustav Wasa grundade Helsingfors år 1550. Han höll på att bygga upp sitt arvfurstendöme, och behövde en hamn för att säkra inkomsterna på danskarnas och Revals/ Tallinns (som ungefär betyder Den danska staden!) och de tyska handelsmännens bekostnad. Sveriges intresse för Baltikum var gammalt, men Ryssland fanns ju som allt starkare rival. På den tiden var ju Finland en del av Sverige, med Åbo som viktigaste stad. Helsingfors stannade i tillväxt ända fram till 1800-talet. Folk ville inte riktigt flytta dit, och när Erik XIV helt sonika erövrade Tallinn 1561, så tappade Helsingfors än mer i attraktionskraft.

Först när de två rikshalvorna skildes åt 1809 kom detta att gynna Helsingfors. Den ryske kejsaren Alexander behövde slita loss Finland från orienteringen mot Sverige och få de nya undersåtarna att gilla Ryssland. Därför gjorde han Helsingfors till huvudstad 1812. Åbo var ju alldeles för mycket kopplat till svensktiden, så kejsaren satsade fullt på att göra den pyttelilla staden till ett kultursäte i furstendömet. Han lät bygga en helt ny stadskärna, med hjälp av arkitekt Carl Ludvig Engel. Centrum, med domkyrkan i mitten, kom att bli som ett nordiskt Akropolis.

Senatstorget, med alla viktiga byggnader runtom.
Engels nyfödda skapelse - han som uppfört så många
vackra klassicistiska byggnader runtom i Finland

När Åbo brann 1827 så brann även universitetet ned. Kejsaren flyttade det till Helsingfors, där det fick ståtliga byggnader bredvid Domkyrkan och de politiska institutionerna. Allt på en plats - religion, vetenskap, politik! Alexander blev populär, och Finland blev en lojal del av det ryska riket. Stackars Åbo, stackars Sverige! Under resten av 1800-talet kom både tsaren och den växande finska nationalismen att flytta fokus österut, bort från Sverige, inte minst mot Karelen. Resten är historia, skulle man verkligen kunna säga!

Jag har i vinter lärt mig mer om den brokiga finska nationalismen. Vissa ville koppla det finska till det slaviska - långt från allt vad som var svenskt. Denna vurm för den finska folksjälen var knappast anti-rysk. Man tänkte att man kunde puttra på som utpost i det stora kejsardömet. Men när Ryssland ändrade sin politik mot Finland mot slutet av 1800-talet, och ville ha större kontroll, så växte en självständighetsrörelse fram. Den ryska revolutionen spelade i händerna på dem som ivrade för ett eget land.
Andarna i flaskan
Rysk revolution och finsk självständighet
med samma jubileumsår!
Idag kan man gott säga att Helsingfors är en stad med stor och stark självaktning. Staden är hajpad i flera sammanhang - från design och mode till mat och politik. Sverige har egentligen mycket att lära, bara man släppte sin jäkla överlägsenhet. Och då tänker jag inte endast på skolsystemet - det system Sverige i hög grad en gång haft, men övergav för idiotiskt marknadstänk. Tänk, snart har man bebisar i Presidentpalatset - och behöver inte längre snegla mot de svenska kungabarnen! Tur att Putins barn inte lockar till någon yra!

Så här ser Engels paradbyggnader ut på självständighetsdagen 2017.
Blåvita, blåsiga och blåfrusna - men evigt vackra!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar