Ögonblick av bråddjup.

Överallt finns det gömda budskap om livets ofantlighet, dess skönhet och oskattbara skörhet. Dess tillfällighet och undflyende NU.

I denna blogg hittar du mängder av flagor, om du stannar till och letar.
Flagor av liv - och ur ett liv. Kanske även ett och annat mirakel. Välkommen!

17 feb. 2018

Är det dags att börja bli svensk nu igen?

Det vet väl alla vad svenskhet är! Man följer svenska lagar, punkt slut!
Vi svenskar har väl ingen kultur!!
Å, så härligt osvensk du är!
Du kan väl inte va' svensk, som du gestikulerar!
Varför kan dom inte förstå hur mycket de skulle vinna på att ta över våra värderingar?!?
Vad svensk kultur är?!? Ja, jag är i alla fall inte muslim!!
Vi har kommit långt i Sverige!

Att det finns flera Sverige syns varje dag i vårt land.
Tidningen Dagen utgår, i sin definition av Sverige,
från medmänsklighet och mänskliga rättigheter.
Källa: Dagen, ledare 13/2 2018
Får man som Birgitta Andersson (klicka här! 1962) vara glad att vara svensk?

I vilken ända börjar man - i ett kort inlägg - när man ska skriva om Sverige, svenskhet, svensk kultur? Vad behöver sägas, egentligen? Hur skriva med bevarad sinnesro, och respekt för ämnet? Jag må då säga, i alla fall, att man gott kan vara glad över att vara svensk - även om redan min fru är glad över att vara finne. Så okrångligt skulle det väl kunna få vara!?
Lite självdistans, tack!

OK, eftersom kära Birgitta Andersson är så skojfrisk, så är det väl plats för en besvärjelse: Det är kul - och rätt nyttigt - att skämta om sig själv. Visserligen minns jag att många blev förvirrade när jag i mitt jobb rätt rått kunde raljera över mig själv. Det finns inget egenvärde i att kräkas på Sverige. Alldeles för många slösar energi på att skaffa identitet genom att förlöjliga/ förakta Sverige - tusentals fler än Akilov (det historiska terrorrättegången inleddes i veckan, den 13 februari 2018). Det finns heller inget egenvärde i att höja Sverige till skyarna - även om "vi" belönas med lite OS-medaljer i skrivande stund (Vinter-OS i Sydkorea 2018). Men visst är det kul att idrottsfolket gör bra ifrån sig. Man får vara glad när man själv gör bra ifrån sig.

Svensk, det finaste av allt. Ryskan Ludmilla Engquist blev svensk när hon vann.
Hon dömdes dock hårt senare.
Måste man göra succé för att bli svensk?!
Ludmilla bodde granne med min systerdotter, minns jag


Jag älskar att bo i Sverige, vilket inte hindrar att jag konstant är nyfiken på andra länder. Det är en ständig källa till lust och behag att den svenska kulturen så gott som ständigt kan kopplas ihop med annat. Jag sörjer att svenskar alldeles för lite fostras till att älska sitt modersmål och förkovra sig i det. Det är min fasta övertygelse att folks psykiska hälsa kraftigt skulle förbättras genom att knyta an till landets häpnadsväckande historia.

Tegnér sade att krusbär endast var svenskt.
Men den kanske hellre var inlandsisen
- krusbär finns ju även på andra håll!!
Nej, vi får sluta tro på att det finns en ren,
ursprunglig,oblandad svenskhet.
Annars blir det ju heltomt
i det svenska kulturella kylskåpet! Brrrrr!
Min egen identitet, min samhällsinsats och min bestående kärlek till den plätt jag bebor har sin förklaring i att jag boat in mig i de långa perspektiven i svensk historia. Min ständiga hyllning till det svenska kulturarvet hänger ihop med att jag nyfiket konstaterar hur dagens samhällsdebatt och svenska kulturmiljö svämmar över av nyväckta funderingar över svenskhetens innebörd. "Svenskt"är hela tiden sammanflätat med andra nationer och kulturflöden. Egentligen borde detta vara rätt okomplicerat, tycker jag.

Idag pratas det överallt om svenska värderingar - och jag kräks. Saken blir inte bättre av att fler än jag får sura uppstötningar när Sverige kommer på tal. Har jag mage att kräkas på Sverige? Nej, det handlar inte om det. Vad är det då?

Orsaken till de sura uppstötningarna är att det mesta som sägs om svenskhet och svenska värden skvalpar runt i en obearbetad sörja. Man är inte alltid så noga med att berätta om vilka förutsättningar och sammanhang som finns för det man säger. Man fastnar på ytan, i en tro på att det finns en självklar "svenskhet" som inte behöver definieras. Man talar förbi varandra och knappt något reds ut. Geggan väcker bara en massa obearbetade känslor. Mycket av det som sägs om Sverige och läget i landet verkar ha som avsikt att väcka rädsla, framtidshot och instinkt till försvar. Årets valdebatt har börjat olycksbådande. Jag blir inte glad, och får trösta mig med Youtube.

När nationalstaten blir till ett asplöv i globaliseringens storm - darra då alla avvikare!

Hur har det blivit så av det glädjerika sköna landet? I min värld handlar det om alldeles för platta förenklingar. För egen skull tar jag mig igenom oredan och får lite djup med hjälp av några resonemang:

1. Från slutet av 1980-talet är vi med om en värdeförskjutning kring samhälle och identitet, som lett till en fokusering på att den egna identiteten är hotad. Här finns inte plats för något djupare resonemang; det räcker att ge ett exempel: Tidigare kunde man ge som komplimang att man var osvensk, men nu har det snarare blivit en anklagan. Under 60- och 70-talen var jag, liksom under mina yngsta år, tämligen ointresserad av att jag var svensk. Det viktiga var att jag var norrlänning och kosmopolit. Samhällsengagemanget handlade om solidaritet och aktivitet för en rättvisare värld. Nationell identitet var inget viktigt. Som student i Uppsala blev det viktigt att nyansera bilden av norrlänningen. Jag gjorde mig även till ambassadör för Medelpad, och kunde kalla mig för videosnabb Medelpadda.

Svenskhet, en skitsak?
Att slåss för Medelpad räckte, Sveriges minst kända landskap.
Jag är glad över lakritsgodis, denna från Norra berget i Sundsvall

Jag minns hur skeptisk jag var mot etnologen Åke Dauns bok Svensk mentalitet (1989). I min värld var detta fokus riskabelt, särskilt som man alltmer började prata negativt om Islam. Mitt liv att som religionshistoriker föra ut kunskap i samhället blev komplicerat. Alltmer blev jag tvungen att gå emot förenklade resonemang om svenskhet, invandrare, integration. Skolans prat om värdegrund, murens fall och budskapet om civilisationernas krig mellan "Väst" och "Islam" (Huntington, t.ex. i Foreign Affairs 1993) gav bränsle åt känslan av hot och vikten att skydda det egna. Allt inramades av nyliberalismens segertåg över världen. Konsekvenserna blev en nedmonterad välfärdsstat och ökade sociala motsättningar. Otryggheten växte. Tendensen att stämpla Islam som hot har accelererat. Terrorhoten har gjort att spelet på människors rädslor blivit politisk vardag.

Alltmer utmålades det icke-svenska som syndabock. Tidigare fokus på strukturella frågor försköts till resonemang om gruppers kultur och individers moral. Välfärds- och integrationsfrågor byttes ut från resursfördelning till att handla om rätt kostnad och rätt kunskap om "våra värden". Frågor kring att sätta gränser och vad vi inte kan förhandla om i Sverige blev allt vanligare. En gång fick jag till och med ett ministeruppdrag att svara på frågan Var går toleransens gränser för en svensk? Mina svar kom mer och mer i otakt med tidsandan. Inte undra på att minoriteter av alla slag och etiskt oroade offentliganställda frågade mig om överlevnadsstrategier!

Idag har det blivit en order att vara svensk. Ordning och reda, ropar ministrarna. Lagar skärps. Integration reduceras till arbete och snabb anställningsbarhet. Mångkultur är sedan länge skällsord. Att värdera mångfald som berikande, vilket varit huvudslogan en tid ses nu som naivt och förrädiskt - särskilt mot kvinnor, barn och HBTQ-personer.

2. När man resonerar om svenskhet och integration, framtid och samhällshot så utgår många från en logik som bygger på motpoler som ställs emot varandra. Vi mot dom. Svenskhet uppfattas som entydig och delad av alla. Tendensen är ofta kopplad till tanken att svensk kultur är oföränderlig och likadan sedan urminnes tider. Man fokuserar skillnader, så att andra blir annorlunda, både utlänningar och invandrare. Detta skapar en motpolsidentitet. Man är antingen eller. Det syns om man är svensk, både i utseende och beteende.
Varför ska man ge bort en disktrasa?
Behöver svenskt barbari tvättas bort?
Finns det ingenting bra med svenskheten?!?

Denna homogenisering - eller entydiggörande - av svenskheten är förstås rotad i 1800-talets romantik, nationalism och vetenskapsrevolution. Allt och alla ska klassificeras och delas in. Den egna nationen idealiseras som modern/ naturlig/ förnuftig/ fri, så att den blir bättre än andra länders kultur och identitet. Deras kultur är sämre, efterbliven, patriarkal, våldsam, irrationell... Vi har kommit långt i de viktiga frågorna, särskilt om familj, kön och relationer, sexualitet. Annanhet väcker främst känslor av synd om eller hot. I dagens Sverige utmålas förorten ofta i dessa känslofärger. Svenskheten hotas från den stökiga marginalen. Utsatthet definieras mer som särart och kultur än som effekt av havererad generell fördelningspolitik

Jag vet vad det betyder att ses som problem - blindstyre, tolfte barn, fattigunge, norrlänning 

3. Man föreställer sig kulturmöte som problem. Människor definieras och bedöms främst efter deras kultur/ religion/ etnicitet. Olikhet är främst kulturell. Andra kulturer ställer till problem när de hamnar inom Sveriges gränser. Betoningen på att "vår kultur" är olik "deras" väcker dels osäkerhet, dels känslan av att möte med "dom" är svårt. Man måste lära sig hur dom är. Dom är ju så annorlunda, så den egna erfarenheten räcker inte till för att förstå detta främmande och "nya". Voffor gör di på detta viset? Till slut blir man trött på all anpassning. Man orkar inte lära sig nytt hela tiden.

Betoningen på kultur leder alltså till att konflikter mellan svenskt och invandrat främst uppfattas handla om kulturkrock. Denna kulturalisering - eller kulturmystifiereing - ger att andra förklaringar (t.ex. sociala, psykologiska, historiska) riskerar att hamna i marginalen. Särskilt negativa, obegripliga och provocerande saker kastas ned i kulturens slaskhink. Enormt komplicerade frågor kan förenklas till att sägas handla om t.ex. hederskultur.

Synvända:
Det är det mottagande landets politik
som avgör om det går bra - inte de nykomnas kultur!
Nyfikenhet räcker långt, och tilltro
Källa: Rolf Lidberg målar Thailändska paviljongen i Utanede

På ett individuellt plan blir invandrarproblemet att nysvensken blir tvungen att välja; antingen svensk kultur eller inte. Antingen anpassar man sig, och blir modern/ rationell... "som vi", eller så är man kvar "i sitt", sitt förortsghetto. Allt eller inget (jfr mitt inlägg om integration.) Genom att förenkla att integration mest handlar om detta val så medför detta problem, inte minst om olika medlemmar i familjen väljer olika anpassningar.

Individen står i fokus. Det är den som ska bli fri i Sverige. Kollektiv (släkt, föreningar, samfund) betraktas med misstro, inte sällan som hot mot frihet, integration och jämställdhet. Idag är det t.ex. populärt att utmåla att muslimska organisationer står för främmande värderingar.

4. Motpolstänkandet - vi och dom - hör ihop med att man tänker sig att det svenska kulturarvet är homogent. Det finns något äkta - rent, ursprungligt - svenskt. Detta arv är viktigt att känna till och vårda. Somliga talar om att upprätta en kulturkanon. Kulturarvet ska respektera, bevaras och föras vidare till kommande generationer. Dåtidens olika historiska kulturmiljöer runtom i Sverige präglas av denna enhetliga, övergripande och gemenskapande kultur. Mot detta sätter man att dagens kulturmiljö präglas av många kulturer, något som riskerar att splittra och söndra land och folk.

I svensk politik och i både vardagliga och högtidliga samhällssamtal dyker temat upp att lokal kultur är ursprunglig. Man tänker att det lokala är mer folkligt och mer förankrat i de svenska traditionerna. Tendensen finns att man uppfattar (elitens) intresse för mångfald som något nytt och kopplat till de stora städerna. Folklig kultur är alltså mer traditionell, lokal - och svensk. Urbankultur påverkas av nyheter, omvärlden - och det osvenska. Steget är inte långt till att man försvarar detta folkligt äkta  och föraktfullt ställer detta i motsats till fåtalets/ storstadsfolkets tillgjorda och högmodiga stil. Eliten och politiken slarvar med det svenska och flörtar med det osvenska.

Idag är det inte många som beskriver Sverige på detta sätt.
Vad är pampigt idag?
Vad skulle Moder Svea ha i sin hand idag?
Vad skulle man se i gryningstimman?
Dosan är ett loppisfynd, och en mycket kär ägodel,
som ofta varit med mig ut på föreläsningarna
5. Det är kanske förvånande, men mitt intryck är att det i Sverige finns en ovana att formulera en attraktiv svenskhet. Å ena sidan har det moderna projektet betonat universella värden i stället för nationella. Å andra sidan har den vanlige svensken (!) inte mycket till övers för de historiska perspektiven - även om lokalhistoria är populärt. Man lever mest i nuet och för framtiden. De flesta har ingen närmare kontakt med den historiska bakgrunden till deras livsbetingelser. Det är inte historia som skapar trygghet, mer den egna livsgärningen - och att det offentliga fungerar som det ska.

Därför blir det lätt "töntigt" när man vill slå på trumman för det svenska. Länge har SD haft monopol på Sverige. Svenskheten blir knappast attraktivare av att snart sagt alla partier vill drapera sig i blågult. Almedalen 2016 blev det tydliga tecknet på att svenskheten sedan 1980-talet uppgraderats. Inte heller blir svenskheten attraktivare av det ökade talet om ordning och hårdare straff - med udd mot migration, slöseri, slapphet och icke-svenska värderingar.

Människan har i alla tider haft lättare för sig att identifiera vad man inte är - att designa en negativ, nekande identitet. Det krävs mer reflektion och eftertanke för att formulera en positiv och bejakande identitet - inte minst om man vill undvika exkludering.

Lönar det sig att vara svensk - vilken symbol passar efter Volvo, HM, IKEA?

Dalakamel? Rinkebyhäst? Kåbokamel?
Demokratisk och inkluderande svensk?
(Skulptur av Ylva Ekman, favorit i hemmet) 
Dessa fem inslag i talet om Sverige, svenskhet och svensk kultur spelar oss många spratt. Antingen blir svenskhet något vattnigt och till intet förpliktigande. Midsommarstång, semlor och jämställdhet. Barnens luciatåg. Eller så blir svenskhet något som man aggressivt ska försvara och slåss för. Sedan länge har jag själv tagit avstånd från både aggressiv som vattnig svenskhet. Jag gillar hellre att vila i svenskheten. Utan att fäkta med armarna.

Idag finns över hela jordklotet en stark en oro över den egna identiteten. Det sägs att detta är konsekvens av globaliseringen. Jag kanske inte tycker den förklaringen håller. Utan tvekan har ändå denna identitetsoro blivit bränsle för en nyväckt vurm för det egna. Vi är tillbaka i 1800-talets strävan att bygga en enande nation.

Jag kommer ihåg hur auditoriet reagerade när advokat / fd. DO  Peter Nobel ställde frågan Hur många av er är det som är antirasister? (alla räckte upp handen) Jaha. Hur många av er är det som vet varfär ni är anti-rasister? (ingen räckte upp handen)! Denna flathet kring de demokratiska värdena kan vi inte ha längre. Nazisterna finns redan på gator och i samlingslokaler! De är förslagna och oblyga, redo till våld. Vi måste mobilisera en trovärdig argumentation. En trovärdig svenskhet.

När stater ville vara moderna
förbjöd de traditionella huvudbonader.
Är vi där nu igen?
Ska vi nu solidariskt ta på oss hijab och turban?
Bildkälla: Avhandling i juridik,
M. Sayed 2010
Det är nog på sin plats att säga att det synsätt som de fem punkterna bygger på inte begränsas bara till Sverigedemokrater, rasister och främlingsfientliga. I olika versioner är synsättet snarare det som dominerar - och kombineras gärna med tal om tolerans och annat vackert.

För en fördjupad svenskhet!

Jag vill själv bidra till en fördjupad diskussion om vad vi kan säga om svenskheten. Sedan länge har jag övergivit den lätt nonchalanta underlåtenheten att definiera min svenskhet. Det är dags att börja bli svensk på allvar. Ta tillbaka svenskheten. Värdeförskjutningarna - från struktur och politiska beslut om gemensamhet och resursfördelning till prat om grupper som rangordnas efter kultur och moral - har gjort att även jag måste bli svensk.

Allt detta får vi återkomma till. Just nu behöver vi i alla vara på det klara med att man varken kan kommendera eller hota fram svenskhet och integration. Hur lockar vi oss och andra till att vara svenskar? Redan Gustav Wasa önskade av sina undersåtar, som det står på hans staty på Nordiska museet.

Fram för en attraktiv svenskhet - som rymmer alla inom landets gränser - och alla utlandssvenskar. Detta kallas inkludering i en globaliserad tid. Länge leve nyckelharpan!

Humor löser upp, och raserar många gränser.
Knapp köpt i USA:s svenskbygder.
Samtidigt köpte frun knappen ovan, den om finskhet!

I hela mitt yrkesliv har jag befunnit mig mitt i smeten, när samhället velat prata om invandrare, integration, kultur, mångfald, rasism, jämställdhet, islam, kriminalitet, segregation, förorter, hedersvåld, värdegrund, islamofobi. Puh. Men aldrig har jag hört några vackra lockrop till svenskhet.

Allt handlar om människosyn.

Talet om svenskhet - lika mycket som samtal om integration och mångkultur - behöver bottna i att man tänkt igenom sin egen syn på vad det innebär att vara människa. Ur detta hur man växer det fram hur man ser på kultur, nationalitet, mångfald och demokrati. Låt oss kavla upp ärmarna!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar