Det är kallt ute, men mitt hjärta smälter

Sent ska syndar'n vakna!

Visst har jag länge velat lära mig finska. Åtminstone sedan 1995, då jag blev ihop med min finska. Men alla sådana ambitioner  har stupat på det förbannade stressjobbet. Jag har jobbat för mycket, jag vet. Ansvaret är mitt, jag förstod inte bättre. Allt stannade vid längtan: I mitt nästa liv ska jag prata fler språk, även finska, danska och persiska! 

Nåväl, slut med självbeklagan! Idag har jag anmält mig till en nybörjarkurs i finska. Kiva! Får nu se om jag blir antagen. Hoppas, hoppas. Toivottavasti!

Helsingfors öppnar sig.

Vi anträder med Viking Line den 5 mars 2018.

Då kan väl jag öppna mig för finskan!

Redan efter en dag snurrar det i mitt eget huvud

- av intryck, ord och praktikaliteter

Det är roligt att återse Helsingfors. Denna gång är ju väldigt speciell, eftersom vi ska stanna en längre tid här. I flera år har jag gnytt om att vilja bo i Helsingfors i en sisådär två månader. Vissa drömmar blir verklighet, faktiskt! Nu händer det!

Det värsta jag vet är den svenska attityden till Finland som lite avsides, efterblivet och egentligen ointressant. Inte långt efter kommer inställningen att Ni är ju som vi! Mycket finns att säga om dessa fasoner. Det får räcka med att resan till Helsingfors ger mig tillfälle att både lära mig själv mer om staden och landet - och att skriva små pigga rapporter från den forna östra rikshalvan. Här kommer första inlägget från stadsdelen Kallio/ Berghäll, där vi nu bor.

Se så stilig Mannerheim är
i snöskrud. Fantastisk vy
från Kiasmas övervåning

Bara en sådan sak som att jag tar kort på Mannerheim. Min familjehistoria gör att jag inte gillar krigshjältar. Jag har mestadels gillat Marskens sprit. Men nu handlar det ju inte om min familjehistoria. Däremot om grannlandets, och min frus. I höst har jag till och med läst en av de bästa biografierna över marskalken, av historikern Henrik Meinander. De två svenska biografierna av D. S. Ahlander och H. Lindqvist får anstå.  Så klart har jag läst mycket om Finland i höst, som en förberedelse av 100-årsfirandet i Helsingfors.

Nu är vi här igen, alltså! För mig blir det en vecka i mars, med flera veckor tillsammans i april, maj och juni. Otroligt spännande - och alltså efterlängtat. Isande vindar och långkalsonger, som vissa kallar fegisar. Men de har varit till stor hjälp. Dagens blidväder var inte bättre. Mina skor är snorhala. Struntade i att packa med broddar, det kändes lite mesigt. Ångrar detta nu.

Vem kan se vad jag fått med mig?
Nycklarna spelar oss spratt på olika sätt.
Man låser ju när man öppnar -
 bara en så'n sak. 

Tänk så man förlorat i lärtid under alla dessa år. Nu försöker jag skyffla in ordkunskap. Klart är att jag får ge mig till tåls. Gubben klarar inte längre att lika lätt som förr ösa på med ordförrådet. Allt går nu i ledigare skick, för att göra en våldsam skönskrivning. Men det rör på sig i lilla hjärnan. Mitt bästa lexikon är givetvis frun. Hennes tålamod prövas. Men hon får sig även rätt många goda skratt. Man ska ju vara självaste FAN för att stava sig igenom dessa ordmassor. Svenskans alla prepositioner finns ju inte i finskan. Där tar de sig form som

Lite börjar hemligheterna att uppenbaras.
Fast jag visste ju redan att finnar i regel gillar sitt land!

ändelser. De ser jäkligt små och obetydliga ut.
Men vips så har ett ord vuxit till en urskog.

Jag blir tokig. Inte undra på att frun får skavsår,
och ont i sitt språkhjärta. Men jag försöker i
alla fall. Igår kunde jag beställa ljuvliga kar-
demummabullar från ett fik. Idag försökte jag
mig på att allra mjukast be om en påtår -
santsikuppi. Och det gick vägen! Underbart
med påtår! Men i regel är ju kaffet alldeles för svagt i det här landet. Men dagens café bjöd på ett fantastiskt gott kaffe. Avslöjar fiket i ett kommande inlägg :)

Helsingfors öppnar saker åt mig alltmer, redan efter några dagar. Främst handlar det om kära plånboken. De sibiriska vindarna letar sig in under kläderna. Främst överraskas jag över att jag så totalt mjuknat inför språket. Jag tror förklaringen är att jag upplever att jag har all TID i världen. Och att jag njuter och har roligt. Då får all språkvånda en annan laddning. Alla härliga caféer gör inte livet sämre, även om magen nog tar sig en extra sväng utanför svångremmen.

Jag fjantar runt i språkdjungeln.
Men även frun kan ibland smila lite.
Tänk om porten till ett språk kunde
öppna sig automatiskt!

När man kommer hem på kvällen är man rätt mör. Språkbad och kulturbad. Idag bjöd Kiasma, museet för nutida konst, på allt sitt innehåll helt gratis. Första fredagen i månaden är det så. Ojoj, så mycket jag redan nu skulle kunna skriva om kulturstaden Helsingfors. Finnar brukar ju sägas hylla återhållsamhet, medan man menar att svenskar är alldeles för lösa i kanten rent mentalt. Jag får väl alltså hålla i mig - så länge.

Några bad tillåter inte vår lilla lya på 20 kvadrat.
Kolla hur vår generösa värdinna instruerar oss!
(Förstora bilden, vetja! Ctrl +++)
Däremot har vi egen bastutid!