Vi lyfter på hatten för det myllriga Sverige!

Nu är konferensen över! Se mer, t.ex. programmet, här konferens om det mångreligiösa Sverige
Puh, ett nästan ett års arbete har kommit till ända. Nu återstår framtiden, och vad nu den innehåller.

Tack alla ni som deltog, medverkande som auditorium. Dag ett (14/3 2018) innehöll främst sex grundläggande föreläsningar om hur det ser ut i dagens Sverige. Dag två byggdes upp av 2X6 workshops, där man fick tillfälle att resonera sig igenom gemensamma ämnen och angelägenheter. Enligt många var konferensen unik i sitt slag.

Panelen, dag 1.
Anders Wejryd (f.d. ärkebiskop), Elena Namli (professor i teologisk etik),
Ute Steyer (rabbin), Örjan Ekman (f.d. ordförande för IM),
Fazeela Selberg-Zaib (Rädda  Barnen), M. Sayed Bahmanpour (London).
David Thurfjell (professor i religionshistoria) hade rest iväg redan. 

Aldrig har väl en konferens varit mer välplacerad i tiden! Tyvärr, får man väl säga. Mitt i samma vecka sprack mångas förtroende för det statsbärande partiet S. Efter allt prat om böneutrop kom ett bud om skolförbud. Temat religiösa friskolor har ju alltid dykt upp i valtider sedan de instiftades. Jag har hela tiden, inte minst i det kommunala Uppsala, varit aktiv för att begripliggöra de behov som ligger bakom - aldrig smickrande för majoritetssamhället. Nu är jag pensionär, och andra får agera. Men vår konferens, som jag varit programmakare till, präglades av frågan på flera sätt.

Mina inlägg om svenskhet och integration förlorar aldrig i relevans.
De ligger som grund för bloggens alla övriga inlägg.
Alltmer talas det om deras kultur/ religion i kulturrasistisk form.
Ovärdigt våra riksdagspartier (V håller sig utanför flirten med SD!
Snart kommer två grundinlägg till - håll ögonen öppna ;)

En av konferensens slutanförare, Helene Egnell, betonade just den surrealistiska känslan att vara mitt uppe i denna vulgära diskussion ute i samhället, medan vi på konferensen ville fokusera den konstruktiva kraft som finns i religion för att fördjupa svensk demokrati framöver. Ministrars utspel och allehanda pseudodiskussioner om bön, burkini... stod som absurd kontrast till vad man skulle kunna samtala om i debatten, om viljan - och kunskapen - funnits på plats där ute. Konferensen var ett inslag i att skapa en motkraft i civilsamhället. Mitt blogginlägg om böneutrop hade lästs av flera konferensdeltagare, vilket värmde.

I detta inlägg ska jag bara plocka ut några russin. Jag är mycket glad över att SST (Myndigheten för stöd till trossamfund) planerar att ge ut en skrift om konferensinnehållet. Fantastiskt - och behövligt. Många efterlyste just dokumentation.

Min egen sammanfattning av hur jag vill att konferensen ska bygga framåt.
Högst uppe till vänster står just Arbete med dokumentationen
(bl.a. SST:s kommande rapport). Hur går vi vidare med allt?

David Thurfjell resonerade bl.a. om hur motsägelsefullt Sverige och svenskarna är kring religion. Å ena sidan blomstrar ett mer eller mindre militant avståndstagande, och å andra sidan är landets dominerande föreställningsvärld, vardag och institutioner genomsyrade av luthersk uppfattning om vad religion handlar om. Idag blir civilsamhället allt viktigare, särskilt när staten inte längre klarar av sitt uppdrag att skapa trygghet och värdigt liv för alla (min formulering). Där hamnar den här konferensen, sade han. Han kommenterade både dominerande syn på islam och uppfattningen att islam hotar svensk sekularism. Enkla motsatser döljer den mångskiftande verkligheten.

Om religionen inte ska få synas
i det offentliga rummet, så måste
mycket plockas bort.
Bilden är från en vägg i Madrid.

Elena Namlis uppgift var att kritiskt resonera kring läget för religionsfriheten  i dagens Sverige. Hon

Hittade i gömmorna en något oskarp karta, som visar att
Sverige är ett av Europas mest religionsdiskriminerande
länder. Detta tror inte folk - och politiker - i allmänhet.
Källa: EU-rapport från 2009

skrädde inte orden. Hennes huvudbudskap var att det givetvis går att leva fredligt i ett pluralistiskt land, med flera religioner, och hon vässade argumenten för deltagarna. Hennes åtskiljande mellan olika demokratiformer togs mycket tacksamt emot av lyssnarna: Antingen tar politiker reda på vad folk tycker och gör detta till politik (aggregativ demokrati - dagens populism, opportunism), eller så litar man till de institutioner som finns och (min formulering) kanaliserar genom dessa en dialog där olika utgångspunkter och önskningar bryts mot varandra (deliberativ demokrati - konflikthantering i stället för exkludering, min formulering).

Anders Wejryd talade om hur det gick till när svenska kyrkan förlorade makten. Ett av hans nyckelbudskap var att det är när vi söker från olika håll som vi kan komma framåt. När äktenskapet makt-religion stod på höjden i Sverige, som en konsekvens av reformationen och Uppsala möte 1593, får vi en svensk sharialagstiftning. Han menade att kyrkan själv, inte bara icke-religiösa krafter, verkade fram en successiv åtskillnad mellan makt och religion. Det mesta blev klart år 2000, när statskyrkosystemet avskaffades - även om Göran Persson inte ville detta. Wejryd var inne på hur viktig den religiösa etiken och samhällskritiken varit för demokratins framväxt. Utan ekumeniken hade vi inte sett hur illa ställt det är framför vår egen dörr (=Sverige).

Vems religion ska få synas och höras i den delade offentligheten?
Vem sätter gränserna?
Respekterar man människans autonomi och myndighet genom, låt oss säga,
skränig och sexistisk kläd-, rök- och bilreklam? Vem kränker vem?

Ute Steyer hade fått (av mig alltså, som programmakare) uppdraget att tala över det profetiska arvet som gemensam grund i en splittrad värld. Detta budskap kan sammanfattas i ett ord: Rättvisa. Människan är förpliktigad till och har åtagit sig att skapa rättvisa. Detta budskap ska främst riktas mot den etablerade makten. Hon menade att dagens samhälle i hög grad bryter mot detta - inte minst i hur man behandlar fattiga och svaga (jfr tiggarna!). Ett tema var att nationella minoriteter är som gruvornas kanariefåglar; de dör först när gift finns i luften. Varje förändring slår mot oss hårdast. Som en metafor över samhällets sekulära fartblindhet lägger hon ut - hon är ju rabbin - betydelsen i en av Klagovisorna. Gripande och smärtsamt.

Bror Hjorts mustiga tavla över några som
inspirerats av den profetiska traditionen.
En favorit bland mina mobilkort!

Örjan Ekman tog oss ömsint med på sin vandring in i katolicismen. Han beskrev kyrkan som brobyggare och vän...som öppnar nya perspektiv. Han jämförde vår konferens med den anda som genom Andra Vatikankonciliet revolutionerade katolska kyrkan, och menar att kyrkans budskap ska vara befriande, inte stigmatiserande. Uppdraget är att skapa ett globalt sammanhang för oss alla. Han sade vidare att kyrkan ska vara som ett fältsjukhus, med kärlek och barmhärtighet som centrum. Påvens besök i Lund, i samband med reformationsjubileet oktober 2016, förkroppsligande kyrkans uppgift att bära fram Guds gränslösa kärlek till en enad mänsklighet.

Några dagar innan konferensen såg jag en utställning i Helsingfors
om hur slösaktig människor är, även i dessa miljötider.
Denna ansvarslöshet borde diskuteras i stället för pseudofrågor
om böneutrop och friskolor som hot mot värdegrunden. Pyttsan!
Konsumism, den nya religionen, hotar oss alla, mer än terror.

Fazeela Selberg-Zaib talade under (den av mig satta) rubriken Samtidigt blandad och sann - en polyfon identitet som tecken på Varats storhet. Syftet var att spräcka enhetsmyter om vad som är identitet och vem som är riktig och godkänd. På mångahanda sätt illustrerade hennes egen livshistoria hur brokig en människa kan vara. Hon var lika kritisk mot muslimers som mot svenskars budskap om renhet och äkthet - särskilt om man som man vill tala om hur man ska vara som kvinna. Hon talade om inkluderande narrativ; berättelser som grundar sig på att alla är hedrade av Gud. Hon visade hur viktigt det är att genomskåda maktordningarnas (mitt ord) mörkande av historien, vilket lett till både patriarkat och statisk syn på vem som är rätt människa.

Programmet var kompakt. Här är de två sista entusiasterna på scenen;
Shomali (London) talade om integration som vänskap, och Egnell (Stockholm)
önskade sig ett samhälle där man hälsar på varandra på olika sätt
(jfr statsministerns utsaga I Sverige tar man varandra i hand!).

Egnell talade om a very rich conference. Själv hann jag inte gå på workshops den andra dagen - vilket jag hade sett fram emot, eftersom jag drunknade i praktikaliteter. Men jag får som programmakare vara desto mer glad över att så många kom, och att så många fina ord sagts om konferensen.

En liten anekdot:
När jag lunchade ena dagen kom jag i glatt och gott samspråk med en f.d. kollega. Mitt uppe i ett festligt meningsutbyte höjde jag glaset till en skål. Vattnet serverades i vinglas, så min kropp kände igen sig och kommunicerade instinktivt och reflexmässigt såsom man (!) gör med vinglas. I samma ögonblick som jag ställde ned glaset rann medvetenheten till; jag har utfärdat en skål mitt i vattenland! Jag blev lika generad som full i skatt. Kommunikation över rituella gränser har sina sidor. Ingen tog dock illa vid sig, utan delade mitt skratt. Scandic blamerade sig desto mer, med sina salamimackor!

Få se nu hur uppföljningen blir. Vem antar utmaningen att arrangera nästa konferens i ämnet?

På väg hem hamnade jag i en livsmedelsaffär med detta lustiga namn.
Jag handlade en korv från Polen, en dessert från Litauen, och ett bröd
som inte gick av för hackor.
Hatten av för matmångfalden!