Flagor av mirakel: Allt har sin tid

Allt har sin tid - sista kursen!

Portföljen är tung som bly. Så brukar det vara den första dagen på en ny kurs. Kurslitteratur, formalia och föreläsningsmaterialet. Allt väger. The Beast, som jag kallar väskan, liknar det skottsäkra fartvidunder som transporterar presidenten där borta i Amerikat.

Fem böcker om islam och judendom i nutida politik och samhälle. Papper är tungt, ska jag säga. Under mina hektiska år hade jag ofta oroligt mycket material med mig - ambition, vilja att kunna improvisera och en skvätt vånda. Ny teknik underlättade förstås; power point. Denna gång är det annorlunda. Det räcker med min kära portfölj. Känslorna handlar mest om nyfikenhet och tillförsikt. Och paffhet: Ska det vara slut nu?

Gråmulen morgon. Vägen hemifrån till högskolan tar sin tid.
Preparerar, mediterar, snusar sömnigt.
Letar förgäves efter vårtecken under sista promenaden från T-stationen

Odenplans trappa upp i dagsljuset.
Skönt med tidigare morgonljus.
Skönare att snart slippa dessa resor,
alldeles för tidiga

I stället för spirande sippor och tussilagos har det dykt upp allsköns skräp när snön smält bort. Ingen vacker syn. Tecken på människans slarv och obetänksamhet. Jag börjar skärpa psyket, och ställa in det för en lång dag. Professionell hantering av ett svårt ämne; religion och politik, samhällsomvälvningar och våld, globalisering och genus. Tänk att det känns som en sammanfattning av hela mitt yrkesliv!

Det är den femte april 2018. Sistlidna december blev jag 65. Egentligen har jag redan avvecklat mig från arbetslivet. Under det senaste året har jag arbetat med en stor konferens om religionens roll i det framtida svenska demokratibygget. Blir du nyfiken, så se mer här; konferensen. Snart kommer det en dokumentation - skriv mig gärna om du vill ha en sådan!

Det som därutöver har varit kvar av yrkeslivet har mestadels varit några kurser i Religionshistoria vid Teologiska Högskolan Stockholm (THS). Roligt, uppiggande - och angeläget. Det har känts bra att kunna vara igång, och att kunna förmedla erfarenheter, insikter och vägledningar till nästa generation. Roligt att finnas i ett kreativt sammanhang med engagerade kollegor.

Därför har det varit ett svårt beslut att fatta; hur länge ska jag stanna vid THS? Men nu är beslutet fattat. Från och med höstterminen ingen undervisning. I mitt inre har jag lekt med tanken att ändå kanske fortsätta ifall denna kurs faller väl ut. Min fru har stöttat mig i denna öppning - nog så avgörande. Förutom allt annat, så blir det även ett tillskott i kassan, så det känns lite läskigt att avbryta pendlandet mellan Vilan i Uppsala och Brommaplan. Definitivt. Nåja, jag kommer knappast att vackla. Beslutet är fattat. Jag känner mig modig. Var sak har sin tid.

Tre för mig välkända och
omtyckta pedagogiska miljöer.
Precis när jag svänger över mot högskolan
börjar det regna intensivt. Tar det som ett gott tecken!
Visserligen öste det ned på mitt första äktenskaps
bröllopsdag...

Klockan tio börjar det. Vi blir en grupp om sex studenter, vilket passar min pedagogik perfekt. Varje ny termin förbluffas jag över hur UNGA stuenterna är!!! Nåja, jag utlovar samtal i stället för magistrala föreläsningar. Deltagarna har skiftande bakgrund, och kommer från olika studienivåer. Jag spinner som en katt. När var och en presenterar sina förväntningar och vad de kan bidra med under kursen är det några som uttrycker förvånad uppskattning över att jag förväntar mig att de kan bidra till kursen. Jag hänvisar till Sokrates, och citerar vad en tidigare student sade i kursslutet: Det känns som att det är vi som gjort allt! Detta ser jag som en dyrbar komplimang.

Dagen väcker tillbakablickar - på min egen skolgång,
på min professionella gärning.
Tidigare i mars tog jag detta foto på min snöinklädda grundskola,
Kyrkskolan i Tuna, Medelpad. Aldrig så mycket snö sedan krigsåren!

Dagen löper fint. Tyvärr anmäler en deltagare efter lunch att hon måste hoppa av, då hon märkte att det krävs mer än hon tänkt sig (ja, dessa ungdomar!). Vi övriga tog oss an hur man skapar förutsättningar för ett konstruktivt samtal kring så "heta" frågor. Det artar sig. Till nästa gång ska de ha bestämt ämne för två pm; ett mer som en instudering, ett som egenfördjupning utanför litteraturen. Alla instruktioner finns redan på kurshemsidan. Sidoomfånget är trots allt rätt stort, hehe.

Den vackraste platsen jag haft för mitt
yrke var huvudmoskén i Kairo 1986.
Här en bymoské från Kappadokien i Turkiet.

En av de roliga saker med mitt yrke är att jag inte sällan får bekräftat att jag uträttat något. Ens arbetsinsatser "syns" ju inte, som det gör för t.ex. bagare, byggare och städare. Hur ofta har man inte undrat om det är lönt att lägga ned all möda?! Jag kan skatta mig lycklig att min egen son studerar till civilingenjör! Nåja, rätt genom åren har jag, som andra lärare, träffat tidigare studenter som berättat om vad man betydde för dem. Man sitter på deras axlar och ger stöd. De berättar att de använder sig av mina dispositioner. Underbart. Allt slit - inte minst med väskbestar - får sin belöning. I handledning sade jag ofta att det räckte med att nå en enda person av hundra. Vad därutöver är, är en nådegåva! Tröst för trötta själar. Tänk så klokt, va'? Jag nådde nog fler per hundratal, vilket jag är mäkta stolt över.

Ett år fick jag en tuta av studenterna, så jag
kunde basunera in dem efter rasterna.
Den är trasig idag, men ett kärt minne.
Presentsnöret är kvar, omvandlat till halsband.
Studenthumor, trams som förlänger livet!

Jag glömmer aldrig en föreläsning vid Uppsala universitet om sufism, Islams mystika dimension. Jag hade komponerat en briljant disposition. Stämningen blev alltmer andäktig (främst teologer). När jag sedan tackade för idag hände det: En student på främsta raden sträcker upp armarna högt i luften och frågar sin kompis Ahhh, vad skaru göra ikväll då? Tja, jag sade ju själv att man kunde vara nöjd med att nå en av hundra! Som sagt, allt har sin tid! Studier har bevars sällan något med nöjesliv att göra...

Min favorit i fornnordisk mytologi är just Ratatosk - den nyfikna ekorren som
springer upp och med för världsträdet Yggdrasil.
En symbol värdig en religionshistoriker, tycker jag.
Hittills har jag dock aldrig jobbat i en lokal med sådant namn.
Ymer känner en del till. Ödhumbla var ur-kon, från vilken allt
härstammar (enligt en myt).
Jag tog fotot på Ultuna universitet i Uppsala

Precis innan jag ska börja stöter jag på rektorn. Jag säger jag är igång med att starta sista kursen. Han säger att jag väl kan betänka att jag faktiskt har ångerrätt:). Fler har den senaste tiden just hänvisat till ångerveckan. Känns fint, men efter all beslutsvånda tänker jag inte förlora energi på ånger. Nu gäller nya tag.

Dagen efter denna kursstart går jag till Magistraten i Helsingfors och anmäler tillfällig flytt!
Jag ska bli invandrare - ett tag!