Historien skapar mig - men jag förvaltar alltid min egen frihet!

Identitet - vad är det?
Kulturell identitet - vad är det, ännu svårare?
Historisk identitet -  oh my god!
Kulturhistorisk identitet - huvudvärk?!!?

Här står jag på Senatstorget i Helsingfors.
Vilka kopplingar finns mellan
norrländskt och finskt?
Har en arbetarunge nytta av 1809???
Vad har tsar Alexander II med mig att göra?

För mig har det alltid varit viktigt att kunna "sätta in" mig själv och mitt eget livsöde i ett större sammanhang. Hade jag inte kunnat detta skulle jag nog inte riktigt klarat av mitt liv. Saken är den att man annars alldeles för lätt skulle drunkna i sig själv. Gnola på med jag, jag, jag, oj oj. Slira runt med känslor av ego och högmod, självförverkligande och unikhet, skuld och skam, otillräcklighet och offeröde. För mig har det vuxit fram en frihet i att min egen historia förklarar både de gåvor och knutar jag fått - utan att döma alltför mycket. Det här blev min lott, se på fan!

Så här ser det ut vid min dator.
Vem ska vägleda mig idag?
Vem öppnar mitt sinne denna gång?

När man betraktar sig själv - och det som blev det egna livet - i ett större skede får man lättare att skapa en distans till sina vardags alla bestyr och utmaningar. Utan sådana "fågelperspektiv" skulle man lätt bara fastna i psykologi och biologi. Båda dessa fällor är otroligt populära idag: Jag är så och så därför att mamma...; Jag är på detta sätt eftersom jag är man...; Jag kan inget göra eftersom jag är så fattig...; Mina reaktioner finns inristade  min hjärna - for ever.

90-tal; farfar, far, son - mina mansgener.
Måste man gå i terapi för att klara av sitt liv?
Hur kommer min egen son att förstå sig själv?
Tänk, genom mina historiska kunskaper
förstår jag bättre min far, min barndom,
och mitt sätt att vara far! Underbart!

Varje människa är mer än kropp, vener, kemiska reaktioner och känslor. Hon är mer än sitt omedelbara jag! Jag litar minst lika mycket på min förmåga att begripa mig själv som skapad av historien. Med en sådan distans  uppstår det en vacker paradox: Med hjälp av att se på livet utifrån ett distanserat fågelperspektiv, desto mer närhet - och försoning - får jag till mig själv och min livsväg. Ingens liv är helt lätt, och de flesta av oss behöver öva för att förstå sig själv - öva, öva.

Just nu bor jag i Helsingfors. Jag läser Hufvudstadsbladet.
Svenska perspektiv lyser med sin frånvaro i min vardag.
Antingen försvarar jag mig - eller så  öppnar jag mig.
Om jag öppnar mig så skaffar jag mig nya inblickar i mig själv.
Jag tror mina föräldrar skapat denna öppenhet i mig.
Bilden är från Hufvudstadsbladets redaktion på Mannerheimsgatan

Detta är det största frihet man kan äga; Å ena sidan att slippa ifrån sin egen klåfingrighet att döma, veta, ropa ut: Det vet man väl...; Det är ju självklart.... Å andra sidan att släppa ut sig själv ur det fängelse som säger att allt kan skyllas på bakgrunden, så att man kan säga att man inte kan, inte har, inte har möjlighet, inte fick...

Jag vinner en glädje ur att se mitt öde mer som historiskt skapat än som resultat av min egen psykologi och mitt eget fysiska tillkortakommande som synhandikappad. Även om det på flera sätt är icke-förhandlingsbart att jag t.ex. är arbetarbarn eller, pga ögonen, måste krypa fram till de förklarande texterna på alla museer jag går till, så har jag ändå min frihet. Herregud så jag kämpat med mitt handikapp - och agerat på trots, utan att ge upp. Ojojoj så jag stretat och slagits med min sociala bakgrund för att dra mig upp ur all eländeshistoria, underlägsenhetskänslor och trotsig revansch. Jag kan verkligen inte reduceras till summan av min bakgrund. JAG ÄR MER! Tänk så många jag träffat genom åren som fastnat i sig själv. Inte för att jag är färdig, långt därifrån. Men jag har i alla fall tagit mig förbi en del blindskär.

Tove Jansson!
Någon har sagt Människan är inte där hennes skor står  (bakgrund)
utan vad hennes drömmar (möjlighet) är! Har ofta citerat dessa klokord.
PÅ 90-talet föreläste jag ofta om den blå hästen - fantasin, längtan, befrielse.
Mitt i en egen skilsmässokris.
Fotot är taget från Museet HAM i Helsingfors

Jag är alltid möjlighet! Det intressanta är egentligen inte vad jag har för bakgrund, utan snarare vad jag gör av min bakgrund. En gång hade jag en kollega som citerade en gammal kvinna; Det beror inte på hur man hatt det utan på hur man tatt det! Hade jag tillhört medelklassen hade jag givetvis fått ett helt annat liv. Kanske professor i Frankrike, eller romanssångare. Men det jag är mest stolt över i mitt liv är att jag förvaltat mitt handikapp och min klassbakgrund till att bli något vackert och befriande. I mitt yrke har jag t.ex. sett till att de fängelser jag själv tagit mig ut ur blivit till inspiration för andra.

Jag är icke fri från från mitt "öde", men jag vet rätt mycket om det! Gott nog. Ju mer jag fattat varför jag blivit den jag blivit, desto mer står jag ut med mig själv. Jag dömer mig inte lika hårt som förr. I stället har jag omvandlat den energin till att göra något vettigt av mina livsvillkor.

Här ser vi den ryske konstnären Vladislav M-Monroe, som,
genom att i varje bild själv gestalta en historisk person,
vill uttrycka hur komplex människans identitet är.
All humanism har budskapet att man själv inom sig bär alla andra.
Skönt!
Fotot är från en utställning om identitet, på Kiasma Helsingfors
Läs mer här om identitetens mångfald

Jag blev otroligt lättad när jag fattade hur mitt eget sociala och kulturella arv är besläktat med så många andras arv. Det tog t.ex sin tid innan jag kunde förstå mig själv utifrån den svenska historien om modernisering. Detta gav insikter - och befrielser. Jag behövde inte längre känna skam över så mycket. Jag kunde förlåta mina föräldrar. Jag fick energi till mitt egna liv.

Här ett annat exempel på hur viktigt det är att se sitt eget i ett historiskt sammanhang:
Efter en föreläsning kring flyktingmottagande i Nord-Uppland började de som var närvarande att prata om att deras lokala kulturella unikhet - gitarr och nyckelharpa - skulle hotas av mer invandring. Själv fick jag snarare associationer till Mellanösterns stränginstrument, till Kalevala och till baltiska träfigurer. Uppländskt strängaspel och Näckens polska har kopplingar till utomeuropeisk kultur. Jag fick tankar om arabiska berättelser, persisk elegans, medeltida höviskhet och mellaneuropeisk folkkultur. Alltså till att kultur alltid vandrar och delar med sig. Särskilt kultur som bejakar livet! Det som den uppländska lokalbefolkningen såg som unikt och "eget" såg jag som influenser utifrån, gemensamheter och likheter!

Denna sång var på min repertoar som gossopran.
Vad förstod jag då?
Hur skulle jag idag sjunga?
Vad har sången betytt för mitt yrke?

Min erfarenhet är att det som är "eget", värdefullt och unikt alls inte behöver stå i motsats till det som är "andra/ andras" arv. Därför är jag mer intresserad av att se hur människor vill kombinera olika kulturarv, och göra alla vindlingar av traditioner och påverkanden till sitt eget. För mig är det sundare att kombinera kulturarv än att hävda att kulturer rivaliserar med varandra.  Jag har svårt för dem som har behov att ta monopol på vad som är äkta. Äkthet handlar för mig om hur man gör mot andra här och nu.

Det finns en befrielse att se sig i den andres öga,
i stället för att enbart se annorlundahet och hot.
Affisch nära Berghälls kyrka, Helsingfors

Genom kulturella påverkningar hör vi ihop långt mer än vi tror. Kolonialismen, och 1800-talets nationalromantiska budskap om att varje "folk" har en unik själ, har förstört förmågan att se hur kultur flyger över alla gränser. 1800-talets  och 1900-talets nationalism vill hellre se kultur som något eget och genuint rent rent - för varje land. Tack och lov att så många idag ger järnet för att utmana detta synsätt. Detta syns inte minst i  konsten och i museivärlden.

Jag har alltså bestämt mig: Mitt eget finns hela tiden i andras kulturarv. Andras kultur finns hela tiden i mitt eget kulturarv. Jag blir friare - och öppnare i sinnet - ju mer jag tar till mig andras kulturella perspektiv. Detta betyder inte att jag sviker mig själv. Snarare att jag kan vara lojal mitt eget mer ödmjukt - och humoristiskt - och humanistiskt.  Mer eller mindre har varje människas kulturella stil koppling till andras stil och former. Detta är inget något farligt, utan historiskt självklart.

När jag flanerar i en stad uppskattar jag hur kulturernas olikhet
designat den stad jag råkar befinna mig i.
Helsingfors, där fotot är taget, flirtar med Pisa och kyrkors absider.
Antikens Athen och Rom återkommer i nutidens gatuliv.
Detta skapar en omfamnande tillhörighet!