att höra utsökt vacker finlandssvenska en hel dag, med sina den där, den här, sku'?
att åter vara i ett högakademiskt sammanhang?
att njuta av förväntningarnas frasighet?
att fritt vistas, utan förpliktelser, i en högrituell lokal för en inre krets?
att ha Kjell Westö vid sin högra sida?
att följa med i dagens syfte: Svenskan i Finland och 1918?
 |
| Svenska Litteratursällskapets banér. Grundades till Runebergs ära. Viktig instans för det svenskspråkiga Finland |
Frågorna kommer av att jag anmälde mig till en heldag om Finska inbördeskriget. Svenska Litteratursällskapet (läs mer: SLS) kallade till detta seminarium med anledning av att Finland för hundra år sedan revs sönder av ett våldsamt inbördeskrig. Jag såg inbjudan i Hufvudstadsbladet, och anmälde mig bums. Hur beskriver man inbördeskriget idag? Varför lägger man ned så stor kraft på att minnas? Nog var jag något osäker på evenemangets art, men blev positivt överraskad.
Visst kan man säga att det hela var en tillställning för en liten invigd grupp, där alla känner alla. Seminariet var späckat med information. Egentligen skulle det räcka för ett inlägg att lite mer kåsera kring själva evenemanget - i stil med inledningen. Men jag ska i alla all ge några glimtar från denna alldéles ljuvliga dag - ämnet till trots.
 |
| Självständigheten 1917 förbyttes snabbt till ett uppslitande inbördeskrig. I år uppmärksammas detta med väldigt skiftande evenemang. Bilden visar en utställning om systerskap, i samband med att man tagit fram en seriebok om tio kvinnors öden. Observera den röda och vita flaggan. |
Det kom fram under dagen att även om många finnar känner till de allmänna dragen, så vet många väldigt lite hur deras egen familj agerade. Detta är nog särskilt aktuellt i vita familjer, men även där deras släktingar inte ville ta ställning, eller engagera sig på någon av de stridande sidorna. Jag kommer ihåg att den svenske historikern Tobias Berglund - han som skrivit en bra bok om det finska inbördeskriget ur svenskt perspektiv - på en bokkväll på Studentbokhandeln i Uppsala sade att alla som föds i Finland får snabbt reda på vilken sida familjen var under inbördeskriget. Han verkade mest tänka på den röda erfarenheten - de vita teg nog många gånger ihjäl sin roll.
Majoriteten av den finska befolkningen ställde sig faktiskt utanför kriget. Den röda sidan minns bättre, eftersom de förlorade och straffades hårt efteråt. Förlorarna kränktes efteråt genom att man i detalj genomlyste deras våldsdåd, medan de vitas dåd tystades ned - inte minst genom att man brände mängder av bevis. Tack och lov upprättades - sent omsider - de dödade röda genom att ett nationellt datacenter skapades, där alla döda registrerades; vita, röda, de som inte tog ställning. Att man skapade denna datacentral bidrog till försoningen mellan vita och röda.
 |
| Maskulinitet och våld sägs höra ihop. Kvinnorna får ofta städa upp. Lokalen för seminariet pryddes av tavlor på män. Den enda kvinna jag hittade var detta porträtt av Fredrika Runeberg. Givetvis var huset fullt av levande kvinnor, men mer i kulisserna. Tur att några forskare fanns med i talarlistan. |
Det jag kanske mest uppskattade under dagen var just att alla menade att finnarna nått mycket långt i att försonas, för att bygga ett gemensamt land. En forskare gladdes att finnarna idag var världens lyckligaste folk. Man berättade även att forskare från andra länder med inbördeskrig i bagaget förbluffats över att man i Finland kunnat gå vidare så pass smärtfritt. Inte minst spanjorer har genom åren undrat "Hur kan detta komma sig?!" Självklart kan Andra världskrigets hot från Sovjet i hög grad förklara varför nationen enade sig. En historiker sade till och med, lite tillspetsat; Tack, tack, Stalin för den nationella försoningen! Andra världskriget förde med sig att finnarna samlades mot en gemensam fiende.
 |
| Denna banderoll hittade vi den 1 maj, mitt framför Atheneum - den borgerliga kulturens högborg. Jag läste i maj en Understreckare om att Marx fortfarande behövs - men inte marxismen. Inte heller Marx själv gillade det han såg av hur folk tolkade och tillämpade hans samhällskritik. |
Dagen präglades av att forskare idag vill pröva nya infallsvinklar för att bättre förstå varför människor gjorde som de gjorde - t.ex. slaktade varandra bestialiskt. Ett perspektiv var att mejsla fram att motsättningarna berodde på extremt polariserade klassförhållanden. 1917 var, såsom i Sverige, ett fasligt hungerår. Industrialiseringen hade redan skapat stora klyftor, som blev som raviner i första världskrigets skugga. Båda sidor hade länge framställt varandra på förminskande sätt: de andra var brutala, djur, smutsiga. Tja, vi känner igen denna rasifiering. Idag är det väl muslimerna som alltmer beskrivs i liknande termer...
 |
| En karnevalstradition har varit att köpa majviskor. Familjer går runt och hälsar våren välkommen. Glada Vappen!, en förfinskning av Walborg. Här står våra viskor från dubbelhelgen 30/4-1/5. Hemma i Uppsala, som minne. |
Några menade att försoningsprocesserna faktiskt sattes igång 1919 - av en kvinnlig författare vid namn Sigrid Backman. Det var de skönlitterära framställningarna som först beskrev den röda sidan i förstående ord. Väinö Linna bidrag långt senare till försonandet, bl.a. med boken Okönd soldat.Men den som var först var alltså av en kvinna - som nästan helt glömts bort. Det var väldigt gripande att höra hur Backman, småfolkens talarinna, i ett mikroskopiskt perspektiv beskrev kriget utifrån ett vardagsperspektiv: Hur drabbade kriget kvinnorna i kvarteret, där vit och röd delade bastu och tvättstuga? Där en fet kaffelängd fick symbolisera orättvisorna i samhället.
Staty över Arbetarmodern, mitt i Fattigkvarteren i Berghäll.
Trots krig ska ju vardagen fortgå
Det kom tydligt fram att finlandssvenskarna inte bara sympatiserade med de vita - som ofta påstås. Finlandssvensk sympati med den röda sidan var utbredd. Seminariets alla medverkande bidrog till att visa hur komplicerat det var att beskriva både röda och vita. Språk och etnicitet blandades med klass, men klass var viktigast. De segrande vita ville efter inbördeskriget skapa bilden av att svensk-Finland inte var att lita på. Svensk-Finland ville, å sin sida, visa att just österbottningarna var både hjärna och ryggrad åt de vita - för att få plats i det gemensamma projektet att skapa det nya Finland. Båda dessa saker gjorde att sakernas verkliga förhållanden fördunklades.
 |
| 1 maj 2018. Alla schatteringar samlades vid Järnvägsplatsen; kommunister bördiga från Mellanöstern, anarkister, socialdemokrater. |
Man kan ju alltid undra om sådana här minnesår har någon betydelse i det långa loppet. Flera talare betonade i alla fall att detta minnesår var mycket annorlunda än tidigare minnesår; 2008, 1998 osv. Alla menade att årets minnesstunder mycket mer präglades av nyfikenhet och en äkta vilja att förstå.
Under lunchen kom jag att sitta med en grupp historiker, bl.a. mästaren Henrik Meinander vid Helsingfors' universitet. Under vintern har jag läst hans finurliga biografi över Gustav Mannerheim - en gåva av min fru. På min fråga om det ännu fanns några gemensamma minnesplatser för både röda och vita sade han att man ännu inte kommit dit, men att man vid några tillfällen lagt ned kransar tillsammans. Ett gott steg.
 |
| I Alpparken, nära där vi bor, finns Leninparken, en park för specialväxter. Ambitiös anläggning i fattigkvarteren. 2018 ville några ministrar byta ut namnet - med fick inte gehör för detta. |
Ja, kära nå'n. Dagen var otroligt spännande. Inte minst bidraget om Åland - där ju Sverige försökte utnyttja världskrigets kaos och helt sonika roffa åt sig Åland. Vid ett tillfälle erbjöd t.o.m. Sverige Finland Tornedalen mot att Sverige skulle få Åland - detta lärde jag mig i ett samtal under en av rasterna. Ett av seminariets budskap att detta sätt att schackra med folk och landsdelar var något mycket modernt. Jag känner igen detta vidriga maktspel från t.ex. Mellanöstern under samma tid. Sverige lärde sig alltså läxan fort. I nationalstatsbygget betedde sig Sverige söndrande gentemot samerna fört att få tag på deras land av hävd. Men man lyckades inte med Åland.
Vi bor i Berghäll - den gamla arbetarstadsdelen. Det var här lanternan tändes på taket på Folkets Hus natten mot den 27 januari 1918. Detta var den röda sidans tecken på att inbördeskriget skulle starta. De röda hade sedan en tid kontrollen över Södra Finland. Det blev tyskarna och Mannerheim som under våren krossade den röda revolutionen. Jag har i ett annat inlägg visat kulhål på Den långa bron hit ut till Beghäll och Hagnäs. Både Tyskland och Sovjet blandade sig alltså i Finlands sak.
Det som grep seminariepubliken mest var rapporteringen om händelserna efter de vitas seger. Röda sattes i läger. Där, och på annat sätt, utspelades förfärligheter, där långt fler röda dog av sjukdomar, svält och arkebusering än under själva krigsförloppet. Självklart skapade detta sår i befolkningen.
 |
| 30 april och 1 maj hakar i varandra som symboldagar, såsom i Sverige. Många hinner med både att delta i studentfestligheter och i den internationella manifestationen. Vi tog oss runt staden båda dagarna - med viskor i handen. Andra köpte ballonger. |
Två bonussaker hände under dagen:
1) Jag kom fram till att jag måste läsa Kjell Westös böcker om inbördeskriget!
2) Jag lärde mig att det Folkets Hus jag trodde var utplånat finns kvar; Granitpalatset, med dagens populära restaurang Juttutupa - ett lika mysigt som folkligt ställe där jag varit några gånger - är det före detta Folkets Hus.
 |
| Granitpalatset vid Hakaniemi. Nu vet jag alltså att Folkets Hus överlevde. Det hade jag inte trott. Ibland är segrarna skonsamma |
Ojojoj, jag fick plötsligt ett nytt, djupare, perspektiv på mitt liv i Berghäll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar