Äntligen insikt i Klubbekriget!

Äntligen insikt i Klubbekriget!

Hur många har hört talas om Klubbekriget i den finska rikshalvan under 1590-talet? I så fall; vad känner man då till om kriget?

Jag själv hade ingen aning om detta krig fram till 1972, då jag som 19-åring började läsa Historia vid Uppsala universitet. Den lilla information jag fick i kursböckerna satte spår i mig. Det stod verkligen inte mycket, egentligen bara en liten notis. Boken, med sina två band, var en av höstterminens huvudböcker; den legendariska Svensk historia av Sten Carlsson och Jerker Rosén. Klubbekriget omnämns på sidan 391 i band 1, mitt i redogörelsen av striderna mellan hertig Karl och kung Sigismund, Johan III:s son. Kriget sägs vara en bonderesning i Österbotten.

Ojoj, så mycket understrykningar!
Tänk ändå att några få bokrader kan stanna i sinnet i över 46 år!

Men jag blev nyfiken. Sedan dess har jag velat ta reda på mer om dessa händelser i Finland. Varför blev jag så nyfiken, då? Tja, jag var ju ett barn av min tid, med alla slags folkmobiliseringar och uppgörelser med tidens maktordningar. Visserligen var jag 15 år då 68-bröt ut, men ändå. Självklart fångade uppror mot makten från bönder och andra "lågstående" mitt intresse. Jag var ju arbetarunge och republikan. Dessutom utspelades kriget i norr, den del av landet som man ju nästan aldrig hörde något om. Lärobokens lilla notis tillfredsställde min solidaritet med de tusenden i de tysta leden. På min Uppsalakammare påminde den mig om hemma.

2018 gick jag och frun förbi ett antikvariatfönster med böcker om Finland - à propos hundraårsminnet av det finska inbördeskriget. Där fanns flera böcker som jag direkt köpte, bl.a. en fantastisk bok just om det tragiska inbördeskriget; Olle Leinos Utsikt från Skillnaden. Där stod också en bok om KLUBBEKRIGET!!! Men jag tyckte inte jag hade råd med fler böcker. Ironiskt nog hade vi precis kommit hem från en härlig vistelse i Helsingfors, bl.a. med flera evenemang till minne av inbördeskriget. Jag lät boken stå. Men jag sade till frun att där hade hon ett uppslag till en fin present!

Hurra!
Så efterlängtad!
En droppe av godhet!

I julas fick jag denna bok! En smått mytomspunnen text av professorn i Historia vid Helsingfors universitet, Heikki Ylikangas. Boken kom 1997, och översattes till svenska år 1999 av självaste Mats Huldén (som samma år med pappa Lars utgav den otroliga översättningen av Kalevala). Gissa om jag blev glad!!! Hela januari har jag varit lycklig. Det blev många högtidsstunder, vill jag lova. I glädje har jag även läst om kriget på fler ställen. Här kommer en exposé:

Jodå, det var en bonderesning i Österbotten. Men upproret utbredde sig till fler landskap; från Österbotten, via Tavastland till Savolax. När man ser på kartor syns det att upproret var landsomfattande. Intet litet pip i rikets periferi, som jag tyckte min kursbok fick det till. Orter jag varit i är med i den fruktansvärt blodiga berättelsen om upproret och adelns efterföljande slakt på bönderna; Närpes, Karleby, Nokia, Lapua, Ilmola/ Ilmajoki, St Mickels, Kexholm, Nyslott, Viborg, Åbo.

Klubbor som bönderna använde i sitt uppror.
Inte mycket till vapen, men de bet faktiskt på adelns och knektarnas rustningar

Förfärlig läsning! Det var ett regelrätt inbördeskrig! Men man har ofta tolkat kriget felaktigt, såsom ett tidigt nationalistiskt uppror. Huvudorsak var den finska adelns och herremännens extrema utsugning av bönderna. Adeln hade satt sig upp mot kungamakten i Stockholm, och brydde sig inte om traditionens reglering av privilegier och skatteuppbörd. Man struntade i kungarnas hot. När Johan III dött ställde de sig helt sonika bakom Sigismund, som redan var kung i Polen. Gustav Wasas son, hertig Karl, vände man ryggen. Sigismund gjorde inget för att hejda utsugningen, eftersom han hade nytta av det finska stödet.  Adeln kunde fullkomligt dränera de finska bönderna på allt de ägde.

Enligt traditionen tillhörde stöveln den kände klubbeledaren Jakob Ilkka.
Otroligt att beskåda, under vår resa i Österbotten 2018.
Rent historiskt är det dock inte säkert att just denna stövel suttit på Ilkkas fot.
Men vem bryr sig, det är en bra historia!
Bild från museet i Ilmola

Krigets större scenario var maktkampen mellan kung och adel, plus de inbördes striderna mellan de fyra stånden. Sedan medeltiden hade kungen försökt stärka sin position, inte sällan i samspel med bönder och borgare. Reformationen innebar att kungen kunde inordna prästeståndet under statsmakten. Wasatidens bondeuppror kunde kungen slå ned. Borgerskapet var alldeles för litet för att på egen hand utgöra någon fara. Så mot slutet av 1500-talet var det adeln som var rival om makten över Sverige.

Böndernas vapen.
Inte undra på att de välutrustade adelsknektarna krossade upproret.
Monterbild från museet i Ilmola

Finland stod under en egen ledare, marsken. Han hette nu Klas Fleming, ståthållare på Åbo slott. Denne hade, med mycket tvång och hot, samlat den finska överheten bakom sig. Ylikangas säger att han inrättade ett diktatoriskt styre. I eget intresse ställde sig han och adeln bakom Sigismund, så han kunde strunta i både Stockholm och ständerna. Han härjade fritt, vilket alltså ledde till uppror. Han dog precis efter det att han slagit ned Klubbemännen, så hans plan att tåga över till Sverige och besegra hertigen gick i graven med honom. Men hans namn knöts genom året till ett stort antal skrönor. Den mest kända blev motiv för Albert Edfeldts tavla här nedan.

Denna bild kommer jag ihåg från min småskoletid.
Jag minns min avsky inför hertig Karls skymfning av en död.
Motivet gav mig "bevis" för min avsky mot överheten.
Först nu vet jag om Flemings egna vidrigheter.
Idag vet jag även att tavlan är falsk, en propagandabild från senare tid,
då man även ville "twista"! klubbekriget till ett tidigt nationellt uppror.
Fleming dog innan hertigen kom över till Finland 1597.
Kalendrarna synkade inte!
Men det är en häftig skröna, ordväxlingen mellan Karl och änkan...

För att göra sin röst hörd vände sig bönderna - och borgarna, och enstaka präster - till Stockholm, redan under kung Johans tid. Men varken Johan eller Karl hade tillräckliga redskap för att hävda sina - och böndernas - intressen. De finska herremännen kunde fortsätta att bete sig diktatoriskt, med övervåld och mer laglöst än svensk adel. Klubbekriget ingår i det större temat att kungamakten behövde bygga upp ett effektivare system av institutioner, dels för att hävda egen makt, dels för att kanalisera de ofrälse ständernas oenighet med adeln. Kriget och dess orsaker illustrera behovet av en central ämbetsmannakår. Det illustrerar även hur svag kungens makt över Finland var.

Klubbekriget slutade i böndernas totala förlust. Ylikangas menar att bönderna dödade endast ett fåtal, även om Flemings och den senare propagandan hävdat annat. Det är skönt med riktig forskning! Å sin sida var Flemings och adelns räfst oerhört brutal. Kriget lämnade blodbad, död, plundring, bränder, hunger och tiggeri efter sig. Bondebefolkningen var utmattad, och den allmänna nöden var lika utbredd som under medeltiden. Alla framsteg skövlades bort. Hertig Karls straffexpedition mot de finska herrarna var måttfull. Adeln flyr till slotten österut (t.ex. Viborg) och till Estland. Hade Fleming vunnit, och Sigismund blivit kung, hade nog den östeuropeiska livegenskapen fått grepp även om Sverige.

Kräftor och adelsmän trivs inte i Österbotten!
Klubbekriget översatt till talesätt!
Jag känner igen uttrycket från Medelpad;
Adel, kräftor och ekar går inte norr om Dalälven!
Ändå har jag med egna ögon sett både kräftor och ek.
Det fanns t.o.m. adel, kort under 1600-talet, något som Karl XI satte stopp för.
Puh!

I linje med den medeltida kungamaktens strävan att stärka sin ställning fortsatte Gustav Wasa att bygga upp sin kontroll över riket. Detta väckte motstånd både från bönder och adel. Det avgörande för framtiden är dock att bönderna byggde in sig i maktsystemet, vilket aldrig hände med den europeiska kontinentens bönder. Där slogs de bara ned. Det var endast i Schweiz som bönder och borgare kunde bygga upp ett starkt självstyre, som senare ledde fram till direktdemokrati.

Så stolt jag är att koppla samman klubbekriget
och Rousseau!
Han bygger sina idéer på vad han såg i Genève!
Finska bönder reste till flera riksdagar,
för att direkt tala till ständer och kung.
Utan framgång.
Både bönderna och Rousseau ogillade våld

Vi har i skolan lärt oss att de svenska bönderna haft en stark ställning sedan urminnes tider. De bildade ett eget stånd, och var med i de få riksdagar som kungen kallade ihop vid behov. I Sverige kunde kungen inte bortse från bondeståndet. Under 1600-talet fullbordade Axel Oxenstierna bygget av ett effektivt ämbetsmannastyre och ett domstolsväsende, med rikstäckande hovrätter. Dessutom sammankallades riksdagen alltmer regelbundet. Tack vare dessa två konflikthanteringsmekanismer - som ju givetvis även blev maktinstrument i kungens hand - upphörde (så gott som) bondeupproren i Sverige på 1600- och 1700-talen.

Idag talas om demokratins kris, att den är hotad.
Av vad, av vem? Populismen?!?
Kommer folkstyret att överleva de ökade klyftorna? Klimathotet?
Vi hör allt oftare krav på att de styrande måste välja klimatet
före folkets vilja att konsumera och låta sig förföras.

Adeln stärker sin ställning efter kung Karls död 1611. Den gynnas av alla krig. Men som ett tecken på framtida maktskifte i folkdjupet så hinner kungen grunda två städer i Österbotten; Uleåborg och Vasa. Framtiden tillhör borgare och stadens flertal. De gynnas av fred.

Ylikangas skriver så här på sista sidan:

Klubbekriget har lämnat suggestiva minnen i folkdjupet. 

Undrar vad dagens finnar minns? T.ex. i Karleby, 

där många begravdes. Flera minnen har i alla fall rests.

Bilden visar ett monument i Ilmola till minne av 

klubbekriget och ledaren Ilkka.

Vi stod där i somras, men tog inga bilder!!!!

Kanske var klubbekriget i sin djupaste mening ett slags demonstration, en protest i stor skala. Dess egentliga syfte var sannolikt inte i första hand att nå seger i kriget, utan snarare att på ytterst konkret sätt bevisa för de höga beslutsfattarna runt om i riket... att de finska bönderna stod nära sin sociala undergång och att den djupaste orsaken till det var att de utsattes för olagligt handlande...Alla de möjligheter som stod dem till buds för att försvara sig hade bönderna redan prövat och förlorat...Men våldet bestod. Klubbekriget var i den bemärkelsen ett enormt rop på hjälp.





Under min gymnasietid handlade en av mina livsfrågor om det kunde vara tillåtet att använda våld vid uppror. Det var händelserna i Latinamerika som triggade fram denna fråga om strategi. Jag stod på icke-våldets sida, inspirerad av flera befrielseteologer. Men jag tyckte mig förstå varför man grep till våld.

Upp till mina universitetsår läste jag vidare om medeltidens bondeuppror på kontinenten och i Gustav Wasas Sverige. Detta kompletterades med flera böcker om medeltidens brokiga flora av religiösa utbrytarrörelser - som kallades sekter. Senare, under doktorandåren, kom jag att upptäcka att det fanns historiska samband mellan de medeltida "sekterna" (jag ogillade begreppet) och mina egna studier av motståndsrörelser under antiken.  Inte minst fördes deras världsåskådning vidare mellan generationerna, från tiden före vår tideräkning till iberiska halvön och det kristna Europa. Allt handlade om att ta avstånd från den rådande orättvisa ordningen.

De rörelser som intresserat mig mest ser ett totalt avstånd
mellan hur det är och hur det borde vara.
Två ordningar står emot varandra, en ond och en god.
Frågan är hur man besegrar det onda, utan att själv krossas.
Bild: Bok om "sekten" bakom Döda Havsrullarna