Varför kan inte integration få handla om oss alla?!?

Varför kan inte integration få handla om oss alla!?

Igår hände något vackert: Favoriten Lena Willemark gästade Uppsala och Missionskyrkan. När vi skulle visa konsertbiljetterna böjde sig kontrollanten glatt emot mig och viskade förtroligt: Jag brukar använda din definition på integration! Att känna sig som hemma!!

Typiskt nog avslutade alla konsertmedverkande med att framföra en
häftig psalm av Wislawa Szymborska, som hyllade allas och alltings
naturgivna samhörighet och de mänskliga gränsernas naturvidrighet.
Älvdalen, tysk romantik och svensk symbolism förenades i en
hyllning till människan utan gränser - och en flygels ettårsdag!

Jag blev glad. Det värmde att någon kände igen mig mitt i folkhavet, och ägnade sig åt att dela en erfarenhet från mitt arbetsliv för flera år sedan. Temat integration förföljde mig sedan 90-talet. Vår integrationsenhet vid Uppsala kommun gjorde allt för att göra begreppet användbart. Vi hade ett generellt socialt, historiskt och humanistiskt perspektiv i botten, och vi förankrade oss i MR. Dessutom ville vi undvika att upprepa den dominerande vanan att likställa integration med assimilation. Vi utgick från att det som kallas "integration" handlar om komplexa processer av omställning och medvetandegörelse som angår och berör alla i samhället. Mitt i en era av galopperande globalisering och revidering av nationalstatens form och funktion. Mitt i en tid då den sociala sammanhållningen prövades av (den nyliberala) avregleringens alla modeller och moduler.

Å mina vägnar sätter jag ett värde i att ha andra ingångar i talet om integration än arbete, kriminalitet och kulturell anpassning, jfr mitt tidigare blogginlägg. Jag vill inte minst betona integration dels som en kulturell omladdning, dels som en existentiell och intellektuell process. För alla i samhället.

I en antologi från SKL (Från Svarthålsbyn till Möllevången, 2008) sammanfattade jag integration som igenkännande, hemhörighet, trivsel, omladdning, nystart, försoning. Integration kan inte stressas - eller kommenderas - fram. Oberoende av arbete och familjesituation behöver människans anpassning värka fram. Det handlar om att återfinna sig själv i nytt sammanhang. Alla behöver leta nya förståelser och sammanhang - mitt i en värld som frestas anta enkla budskap.

Sådant tar tid, men kan givetvis underlättas av omgivningens attityder och bistånd. Integration handlar ju om vad som sker mellan människor. Det är endast en bokstav som behöver bytas ut mellan integrera och interagera! Befriande kommunikation sker på jämbördig basis, aldrig reduceras till en order. Människan är där hennes drömmar är, inte där hon betalar hyran.

Allt handlar om att vara förankrad i både "här" och "där" - och- samtidigt, utan tävlan, hierarki eller misstänkliggörande. Jag älskar samtidigt - och fortfarande - min hemby, mitt Strasbourg, mitt Berghäll i Helsingfors och mitt Uppsala. Lika mycket som att jag återfinner mig själv i Teherans gömmor, Pärnus kvarter och Visbys rosenbuskage. Mina olikheter behöver flera platser.

I stället för att tala om "integration" kan vi hellre tala om att det handlar om individens, familjens och kollektivets förmåga att finna sig tillrätta under nya villkor. Att inrätta sig efter en både lockande och ovan omgivnings hållpunkter. Dessa omställningar gäller för både majoritet och minoritet. Världshistorien handlar om detta. Vi skulle ha otrolig nytta av att se hur andra epoker brottats med dessa eviga livsfrågor. Min egen favorit är hellenismen, tiden mellan grekernas storhetstid och romarnas definitiva makt runt Medelhavet. I denna tid hände stora, och inspirerande, saker.

När samerna den 6 februari 2016 tilläts jojka och
bruka trumman i rikshelgedomen hände något stort.
Symbolisk försoning, erkännande och upprättelse.
Mycket arbete har gjorts för att Svenska kyrkan
och Sveriges ursprungsbefolkning
ska kunna interagera på detta fria sätt!!!
Jag var där, och blev mäkta gripen.

Sverige är dålig på att uppfatta "integration" som något alla delar ansvar för. Eller snarare, dålig på att odla ett samhällsliv utifrån kulturell mångfald och heterogenitet. Det vet inte minst samer, judar, kristna, muslimer, buddhister. Myndigheter och media har överbetonat entydighet, rationalitet och egen (majoritetens) moralisk förträfflighet. Kultur - och särskilt religion - ses mest som hot. Myndigheternas linje har varit att begränsa kulturell och religiös - och språklig - frihet.  Majoriteten underskattar historiens betydelse - den individuella och kollektiva. Därför har man inte lärt om det egna landets övergrepp mot minoriteter.

Själv uppfattar jag t.ex. hedersrelaterat våld som en generell samhällsfråga - i hur många former man än kan bryta ned detta våld. På samma sätt uppfattar jag att Sverige exporterade väldigt många till Islamiska staten såsom symptom på förhållanden i Sverige! Det duger inte att helt bortförklara sakernas tillstånd med att hänvisa till deras kultur. Vad är det i Sverige som ger plats åt våld och extremism? Vad bidrar strukturen med?

Vad vill vi se hos den andre?
Vet vi vad vi menar? Associerar till? Värdesätter?
Titta så många "svenskar" runt denna paviljong som kan identifiera sig,
och finna glädje i den - utan att vara thailändare!
Undrar om paviljongen hindrat folk från att bli Sverigedemokrater...