Äktenskap är att stå ut med varandras egenheter - Eller: Är det äckligt att tvätta ur plastpåsarna?

När min fru vill att jag ska göra något jag inte riktigt gillar brukar hon besvara min eventuella tvekan, om än spelad, med repliken Det kallas för äktenskap! Hon säger det med glimten i ögat - och jag faller (till föga). Kära frun spelar på sin charm, något som inte är särskilt svårt i hennes fall. Hon är rikt försedd - och begåvad. Sådan charm är som smörjmedel i vardagen. Vi gillar båda att repliken faller - och jag har själv lärt mig att bruka den. I eget syfte.

Det skadar inte med lite självdistans och självironi.
Annars kan man antingen fixera sig vid den andres tokerier
eller kriga mot sig själv. Ingen strategi rekommenderas.
Förresten; idag är det nära nog förbjudet att vara normal! Detta tär på
tålamodet, eftersom det knappt finns någon mall att gå efter

Ja, hur får man ett äktenskap att hålla? Den eviga frågan. Inte ska väl jag svara på en så svår fråga - i alla fall inte just här. Nog har jag erövrat förslag på hur man går till väga. Men här tänkte jag bara (!) kåsera lite kring det som kan skaka flera relationer i grundvalarna om man inte klarar det: Att tåla varandras egenheter.

Det finns nog inget så normalt som egenheter. Vissa faller man för. Andra retar man sig på. Flera av dem får man vackert hitta ett förhållningssätt till. Inte sällan får jag intrycket att vår tid odlar intolerans hos folk och att många fastnat i sin egen jakt på perfekthet. Vår tid ger plats åt neuroser. Får man göra slut eftersom jag upptäckt att min partner pruppar??!!??

Människan är hennes skor, sägs det ofta!
Lika spännande är det hur man går; hasar, studsar, klampar...
Som barn fick jag en gång höra att jag hoppade fram. Jaså?!?
Jag bryr mig inte så mycket om skorna, mer om bärarens drömmar

Hur det ser ut i hallen säger mycket om den/dem som bor där. Vår hall är L-formad och trång, så det är inte så lätt att hålla ordning där. Det är min fru och jag överens om. Den dag vi vinner på lotteri ska vi göra om den. Vi har sedan länge flyttat på toaletten för att få luftighet. Men då hände det; vi gillade att ha den gamla toan som förvaringsutrymme - och som ställe där plastsoporna samlas! Så hallen är likadan i sin form. Puh, så kan det gå. Vi är i alla fall rörande ense om det hela.

I stort är jag lyckligt tacksam över hur vi har det med skor och gångstilar. Kommer inte på några särskilda egenheter där. Både jag och min fru känner till att man/ vi kan gå mycket vackrare än vad vi båda gör. Vi är mycket överseende, vilket jag tackar för. Det ska då vara min egen benägenhet att behålla skor alldeles för länge. Jag har jättesvårt med att kasta skor och köpa nya. Därför ser särskilt ett par skor - givetvis dem jag bär till vardags - verkligen ingådda ut. Min fru gillar dem inte, men jag formligen älskar dem. De blir så fina när - NÄR - jag putsar dem.

Vissa slitna skjortor lämnar jag till skräddaren för att vända kragen.
Min mamma gjorde detta, men jag kan inte denna konstform.
Senast denna vecka fick jag tre omvända kragar.
Det passar väl en religionshistoriker att bära omvända (!) kragar!!?
Nyfrälsta skjortor - i alla fall kanske dess ägare, som längtat...

Som tur är så gillar vi båda att återanvända saker, t.ex. genom loppis och retro. Vi var loppisbitna långt innan detta blev en fluga. Vi lämnar även väldigt mycket vidare till diverse loppställen - för att hålla inflödet stången. Regelbundet står vi själva på loppis. Senast nu i juni stod vi vända mot gassande sol på bakluckeloppis i sex timmar. Mycket av t.ex. vårt köksgeråd och våra krukor är inköpta på såna. Ofta letar vi presenter i retroaffärer och på loppisrundor. Julklapparna är därför inköpta långt före decemberhetsen - i regel.

Är  förälskad i dessa glastallrikar. Jag har dem som assiett
och mattallrik. Dessutom ett härligt stort serveringsfat,
som jag under försommaren bjudit rabarberkaka på.
Senast fick jag tag på originalförpackningen!

Nog har vi gemensamma vanor kring att spara. Vi lägger t.ex. inte pengar på nya bilar. Den vi just nu åker runt med är från 2001. Vi köper begagnat, och snart står detta åter på tur. I stället för att kasta bort pengar på billiga kapitalvaror och kläder köper vi hellre saker av god kvalitet - och sällan. I längden blir detta billigare. Min svärmor sade Den som är fattig har inte råd att handla billiga saker (när hon hade fallit för- ännu - en dyr Marimekko-klänning). Min pappa refererade alltid till kvalitet. Vi slänger otroligt lite mat, och vi äter mycket mindre kött än genomsnittet. I alla år hushållar vi med vattnet i köket.

Guideböcker kan få vara gamla. Historien ändrar sig inte.
Allt nytt om muséer, evenemang, shopping etc
 får man ju på nätet.
I sommar bär det iväg till Estland, jag längtar...

Så där skulle vi kunna hålla på. Inte för att vara präktiga, utan för att peka på vår gemensamma sparförmåga (även om vissa av våra barn skulle få sig ett gott skratt åt detta påstående). Sådant kan betyda mer än man tror i ett äktenskap.

Som tomtägare sparar vi givetvis regnvatten.
Så ingen meritpoäng där! Våra senaste sparsteg
 är Karma (en app för överbliven mat i affärerna) 
och Airbnb - helt PK

Men nu kommer det: Vissa plastpåsar går jag inte med till plastsoporna i gamla toaletten! I stället sköljer jag ur dem. Inte alltid med diskmedel!!! Huga, huga, huga! Detta är min STORA egenhet. Min fru tycker alls inte om detta förfarande. Knappast heller att jag återanvänder folie. Hon tycker det är snudd på äckligt. Jag är klart medveten om varifrån denna ovana kommer; från min mamma. Heder åt henne, hon var en fena på att spara, så att de knappa hushållspengarna räckte till.

Fast jag kan knappast hänvisa till liknande fattigdom. Dessutom återanvänds plastsopor idag på ett sätt som aldrig var realistiskt förr. Jag har själv till och med sett till att vår samfällighet installerat container för plastsopor!

Se så fint plastpåsen torkar på diskbänken!
Uppträdd på blendern.
Fruns pelargonskott inne och mina stockrosor ute!
Återbruk, detta som kära frun annars brukar vurma för.
Finns det terapi för detta?

Idag pratar alla om att sänka plastkonsumtionen. Jag håller förstås med. Men jag menar att det främst är producenterna som ska ta ansvaret, in vi konsumenter. Det spelar ju ingen roll att jag nästan aldrig köper nya kassar - eller ens tvättar påsar för återbruk. Men det är en symbolhandling - och ett arv från barndomen. Mamma tvangs snåla in på allt. Jag glömmer aldrig när hon stolt berättade för mig i köket att hon slutat skrapa morötterna med kniv, för att i stället använda den snabbare potatisskalaren, trots att mer morot gick till spillo. Hon var så nöjd med detta slöseri. Det ögonblicket ömmade mitt hjärta stort för min mamma. Jag unnade henne så gärna detta brott mot sparnöden.

Närå, alla påsar räddas inte!
Så jag behöver nog ingen terapi,
i alla fall inte för detta.
Förresten: Rättstavningen känner inte till ordet
plastsopor. Man vill ha det till plastpappa!!!
Kolla själva!
Men sådana ska aldrig kastas i plastsoporna!
Jag är ju själv en

Man säger ju att man tar med sina föräldrar in i det egna äktenskapet och den egna föräldrarollen. På gott och ont. Både jag och min fru har gjort upp med mycket från vår barndom. Men jag har djupa spår av gångna tiders sparnöd. Somligt har jag rensat bort själv. Somligt har min fru sprättat bort från min själ. Somliga ränder går aldrig ur...

Uppsala domkyrkas södra torn ska lagas.
Katedraler repareras när de skadas. Så även vissa skjortor.
Illa vore det annars. I båda fallen påstår jag!