Reflektion den 14 juli över den eviga längtan efter värdigt liv

• Hur överlever man i en tid av ökad oordning?
• Hur mycket orättvisor kan få finnas innan människor reser sig?
• Vad gör man när samhällsinstitutioner upplevs som svekfulla mot de ideal de ska förvalta?
• Hur kommer det sig att människor tågar ut ur det samhälle de lever i för att skapa ett nytt? 
• Vad gör man med alla dem som inte vill följa med i uttåget till en ny perfekt ordning?
• Hur skapar man, och upprätthåller, den perfekta gemenskapen?
• Hur länge orkar man vänta in de övriga, så att det goda man gör sprids till andra över jorden?

Medmänsklighet bygger på värdighet - så ser jag det. Människan tål mycket, både som individ och i grupp. Vi är ett fördragsamt släkte. Och härdat. Mitt yrkesliv har i högsta grad handlat om detta; människans strävan efter värdighet, längtan att dela den, och beredskap att ge den till andra - särskilt dem som av någon anledning tvivlar på sin egna värdighet. Detta är kultur för mig. oavsett tid och rum.

Att  alltid värna varandras värdighet är inte lätt.
Men det är det bästa ideal man kan ha.
Ideal är som ljus i vår dunkla jordevandring.
Man behöver inte vara religiös för att hoppas 

Vars och ens värdighet är egentligen ovillkorlig, icke-förhandlingsbar. Ändå vet vi att vi människor slarvar med andras, och egen, värdighet. Värdighet bevaras i ömsesidighet. När man dagtingar med någons värdighet, dagtingar man med sin egen. Och vice versa.

Vi lever i en paradox: Vi sätter upp höga ideal - vi kämpar med att uppnå dem. Det gäller att uthärda, och göra sitt bästa i gapet mellan ideal och tillkortakommande. En del skippar idealen, men de flesta vill hålla sig ovan egoismens vattenyta.

Men vissa gånger vill inte människor tåla annat än perfekthet. Man vill vara sina ideal. Vi känner alla igen denna vånda, inte minst under tonåren. Att bli vuxen handlar just om att fördra sina tillkortakommanden, och andras - utan att göra avkall på sina ideal. Kanske man kan kalla detta mänskliga tillstånd för en idealistiskt kämpande realism. Men  det finns alltid de som rustar sig med en kämpande idealism, som enbart tål perfekthet.

Som religionshistoriker har jag ofta stött på denna iver att göra sina ideal till absolut verklighet. Mina tre avhandlingsämnen handlade om detta. Mängder av stoff fyller kartonger i garaget, och finns i travar i arbetsrummet. I stället för att skriva färdigt åtminstone en av avhandlingarna, ställde jag min tid och energi till universitetets tredje uppdrag; att sprida det kunnande man samlat på sig.  Kartongerna och högarna fick stå och samla damm. Tack och lov vet jag att det jag gjorde ändå betydde något för inte så få. Jag fick tampas med folks värdighet - på slak lina utan fotnötter och hypoteser.

Är det i naturen vi kan finna det perfekta här på jorden?
Linné sade ju att han i sina botanikforskningar
  sett Gud på ryggen. Vad säger klimataktivisterna?

När jag började på att kasta allt avhandlande, och rensa i bråten, föreslog min kloka fru att jag väl kunde börja blogga, och skriva korta texter utifrån de artiklar och reflektioner jag samlat på mig. Bloggen finns nu, sedan ett och ett halvt år.

Den 14 januari 2018 introducerade jag denna idé, som ett av 12 ämnen. Just nu har jag läst om texten. Läs den gärna, så fattar ni vad jag menar med vad jag skrev ovan. Jag har t.o.m. en bild på hålet i garaget då en kartong kastades. Då var bloggen nyfödd.

Sedan dess har jag inte skrivit någonting i detta ämne - eller under denna etikett. Tills nu. Jag har lockats till att skriva om annat - inte minst om mina finska äventyr. Visserligen har jag rensat ut någon enstaka ny kartong ur garaget. Senast stod det Iran på den. Men det växte inte fram något bloggande som direkt koppling till rensandet.

Mina frågor i inläggets början kan ändå gott och väl sägas handla om den komplicerade historia som ledde fram till revolutionen i Iran 1979. Kartongens innehåll kastar sken över dagens smärtor i Mellanöstern, och för den delen hela jordklotet.

Dessa frågor dyker upp när jag nu vill berätta om vad som hände när jag rev ut en pappershög ur en hylla i arbetsrummet. Den 14 juli 2019. Kronprinsessan har födelsedag, och jag har hissat samfällighetens flagga. Inledningsfrågorna kan mycket väl fungera som inkörsport till historien om Bastiljen och den franska revolutionen.

Frågorna är chockartat relevanta för vår egen tid. Även för att få perspektiv på IS, talibaner, jihadister... Men även på de väckelserörelser som finns inom de stora världsreligionerna idag. För att inte tala om alla proteströrelser kring klimat och ekonomi. Även kampen om svenskheten handlar om dessa grundfrågor, även om de flesta fastnat i ytligheter som sjalar, bön på arbetstid, svenskkunskaper etc.

Frågorna sammanfattar även det jag fick i min hand från hyllan. De är ju evigt giltiga - i antiken som på 1700-talet, som i nutid. Därför intresserar de mig, och vägleder de mig. Men det är först idag som jag formulerar dem i ett knippe :)

Denna möbel tronar i arbetsrummet och kallas Aset:
Astung och proppfull! När jag kom hem efter en
föreläsningsturné stod den där: Min fru hade blivit less
på alla golvhögar! Genom åren har jag sorterat in
aktuella teman i asets 36 hyllor. T.ex. har hyllan under
Qumran lite stoff om ritualisering - mitt huvudtema. 

Det är alltså Qumran som inspirerar mig till detta inlägg. Eller temat ritualisering: Hur skapar man det perfekta livet? Fast jag slipper (?) skriva på avhandlingsvis. Som minimum ska en avhandling vara på 164 sidor, så var det i alla fall på min aktiva tid. Här har jag redan utnyttjat över halva utrymmet för ett blogginlägg. Så det behövs pedagogisk finess att sammanfatta. Därav frågorna i början.

Dessa fungerar nämligen till att förstå varför det uppstod en klosterrörelse inom judendomen i antik tid; Qumranförsamlingen, med egen organisation ute i öknen, egendomsgemenskap och hyllning av de fattiga, ständig kontemplation och textstudier, kritik mot överheten och tempelmakten, avståndstagande från elitens flirt med stormakterna och deras kulturgods, celibat och invigningsriter, reningsbad och riter för att skapa både en individuell och gemensam helighet. 

För att greppa allt detta - och mycket därtill - är det bra att klura ut vilka de bakomliggande frågorna är. De eviga frågorna besvaras ju på lika sätt beroende på vem som tampas med dem. Under min studietid saknade jag det sociologiska och existentiella perspektiven. Folk skrev som bibelvetare, med fokus på ord och språkliga sammanhang. Men det var ju inte jag. Jag ville komma nära den skälvande luft dessa Qumraniter andades. Därför lät jag mig inspireras av flera discipliner utanför Teologiska Fakulteten.

Nestorn James H. Charlesworth skrev om hur antikens judar
beskrev den rättfärdige som ängel.
Idag pratar vi gärna om  Du är en ängel -  men detta beröm
kommer inte i närheten av vad man menade när det begav sig. 

Hur ska man förstå att judar övergav både templet och familjelivet - dessa två hörnstenar i (antik) judendom? De som ledde Qumranrörelsen hade kopplingar till prästkåren i templet. Men deras församling ville ersätta det fysiska templet i Jerusalem. Detta var besudlat, ansåg man. De byggde ett tempel med människor som murstenar!

Hur kom de fram till dessa radikala ställningstaganden? Hade de en egen tolkning av de gamla texterna, eller hade de fått nys på helt nya idéer utifrån?  Forskningen kring Qumranfynden handlar om en rivalitet i hur man förklarar fenomenet. Jag prövade att se det vettiga i båda teser. Församlingen gjorde sin egen läsning, för att legitimera sina radikala ställningstaganden. Man var även inspirerad av den iranska dualismen: Kosmos är utsatt för en dragkamp mellan Gott och Ont. Guds skapelse är ockuperad av Ont. Ondskan härjar, från vars och ens inre själsrum, via Israels klasser, till de aggressiva imperiebyggen runtom. Det gäller att ta ställning. Ingen kommer undan. Var och en måste rannsaka sig inför slutkampen, då Ont förgås och Gott triumferar. De goda får evigt liv i paradiset - om de väljer att bygga det paradisliv i det jordiska.

Församlingslivet var som en en gudomlig liturgi. En jordisk motsvarighet till de himmelska änglaskarornas eviga hyllning till Gud. Himmelens och jordens änglar lovsjunger samtidigt. För att klara av detta krävs ett uttåg ur samhället. Öknen blir en plats för födslovåndorna då en ny tid ska komma, och bevisa att det lilla fåtalet valt rätt i sin ivrighet att leva änglalikt.

Tanken att änglarna skyddar har vuxit in i kristendomen, och  det man kan
kalla för folkandligheten /New Age.
Qumrans texter talar om att församlingen i sin perfekthet,
och sin dagliga syndabekännelse (paradoxen!) enas med de stora himlaskarorna.
Vägen går via egen avgörelse, inte främst genom längtan efter skydd. 

Den hellenistiska tiden (från 300 före vår tideräkning till Roms maktmonopol) är en lång era av kaotiskhet - mellan de små stadsstaterna och de stora imperierna.  Gamla gemensamheter sprängs bort. Människor kastas handlöst ut ur sina sammanhang, ut i existentiell och social vånda: Vad händer, vem är jag mitt i detta, vart ska allt ta vägen?!? Tidigare levnadsmodeller kollapsar, och fungerar inte som vägledning. Tiden jäser av försök att hitta nya sätt att leva och hantera allt som sker. Hopp slåss med/mot desperation. Alla former av lösningar och frälsningsläror tävlar om den lilla människan. Allt från tro på evighetssvamp till tillit till en mild, trösterik och förlåtande gudomlighet (Isis eller Kristus - två exempel).

Vissa epoker är särskilt smärtsamma.
Vi får själva känna på att kastas ut ur det man trott:
Välfärdsbygget pulveriseras av internationella
kapitalintressen.
Hur tar vi oss igenom all bråte?
Finns en ljus framtid, förbi all kamp?

Det tar tid att begripa sig på Hellenismen. Denna tid skapar så ofantligt mycket av det som senare skulle bli "lösning" på all kaotiskhet. Kärnan handlar om den individuella avgörelsen. Inga traditionella gemenskaper gällde lngre. Individen behöver lyssna inåt - och ta ställning.

Så, vad står nu i Charlesworths artikel? Tja, jag har just skrivit om det, fast med helt annan inramning. Jag borde tillfoga att Qumranförsamlingen odlade sin mystik och talade i extas. Och att man ville återupprätta den ursprunglige Adam i sina egna liv - för att nå evigheten. Mycket kan sägas om detta.

Utan de insatser som hellenismens judar åstadkom, skulle det bli en snudd på obegriplig övergång mellan Gamla och Nya Testamentet.  Disraeli svarade på drottning Viktorias fråga om vad som var hans tro genom att referera till det blanka/ tomma bladet mellan de två testamenterna. Föga anade han: där ryms ett helt bibliotek. Bland annat Qumranförsamlingens egna alster. Snacka om fake news där! Idag vet vi bättre.

En sista krumelur: Charlesworth har som tema att medlemmarna i Qumran förvandlade sig till rena änglar, redan i/ på jordelivet. Hans begrepp är transmogrification. I mitt språk är denna term oanvndbar. Jag talar hellre om sökande efter perfekthet, ritualisering, apokalyptik/ att leva i tidernas absoluta slut, förverkligande av Guds plan här och nu...

När jag googlar på Charlesworths term så hittar jag att den flitigt förekommer  dagens digitala spelvärld! Kolla får ni se! Jag förstår precis! Värdigheten uppgraderad. Tyvärr i krigisk dräkt, på någon annans bekostnad. Som oftast.

Puh, jag har transformerat (!) en gammal text till frågor av idag! Yppie! Svårt att sammanfatta en pappersbunt med så mycket dynamit i.