Konsten att överleva ett tandläkarbesök - eller; Uppsala är bäst!

Jag:   Nu var jag väl duktig, men du var ännu duktigare!
Tandhygienisten:  Du var duktig. Du slappnade av. Annars skulle jag ju inte kunna göra mitt jobb!  Det behövs samarbete!
Jag:  Tack, det har du ju rätt i. Men nu tycker jag att jag är jag värd en konsert!

Varför vänjer man sig aldrig med att gå till tandläkaren - eller tandhygienisten, denna förtrupp till monstret?! Rent förnuftsmässigt är det en rätt fin upplevelse (!). Och man känner sig stolt efteråt.

Men fortfarande, som pensionär med en lång räcka besök att träna på, så kämpar jag med att inte spänna mig. Jag sväljer och sväljer, hela tiden. Passar på att småkraxa när hygienisten gör ett uppehåll. Vore det inte för dessa uppehåll så skulle det bli mycket besvärligare.

Inte konstigt, att spänna sig, kanske. Alla dessa instrument.
Bäst är sköljmuggen! Man kan ta sig en sipp då och då.
Bild från internet

Nåja, jag har en jättebra hygienist, och ett tekniskt geni till tandläkare. Egentligen beundrar jag att folk utbildar sig till dessa yrken. Tacksam. Särskilt när man fattar att de själva insett hur folks känslor kan vara inför ett besök.

Min hygienist är cool, ett ord jag annars inte använder särskilt ofta. Hon är saklig, effektiv, och missar aldrig. Vi kanske inte öppnar de mest livliga konversationer, men det vi säger till varandra är både koncentrerat och varmt. Humorn finns där. Guschelov.

Jag har alltid möt kvinnliga tandhygienister och manliga tandläkare. Receptionisterna har även de alltid varit kvinnor. Tja, vad ska man säga om detta? En enda gång hade jag en manlig hygienist. Vi trivdes med varandra, inte minst eftersom han öppnade för samtal om historia. Vi var ju båda historiskt intresserade. Det var kanske därför han inte blev kvar - han var kanske inte tillräckligt effektiv för det tekniska geniet...

Nå, jag hade inga hål. Hurra, så brukar det vara. Bara lite tandsten och en lättare inflammation till vänster på den nedre tandraden. Inget att bråka om, tyckte den sköna hygienisten. Lite mer jobb med tandpetaren, bara. Hon vet att jag aldrig använder tandtråd. Jag avskyr tandtråd!

Jag får vara nöjd med hur jag nuförtiden ser ut i munnen!
I barnatid tog man bort fyra tänder. Jag hade
tandställning i flera varianter - i åratal.
Tur att sonen ser så fin och slät ut i käften!

Väl ute på gatan, i det fria, drog jag en lättnadens suck,som genomfor hela kroppen och alla celler - kändes det som. Fri ett helt år till nästa gång!

Glad i hågen bestämde jag mig för att promenera de sex kilometerna in till Uppsala centrum. Ljuvlig känsla i kropp och sinne. Lätt och nätt. Vacker i munnen - åtminstone.

Nu kommer den uttänkta belöningen: Promenad till Domkyrkan och dess Tornspel. Jag älskar detta fenomen, även om jag inte går så ofta. I skiftet av juni-juli brukar Linnékvintetten spela från  balustraden mellan katedralens två torn. Klockan tolv, och en kvart framåt. Därefter följer en konsert inne i kyrkan för den som vill. 

Jag ställde mig mot Gustavianums vägg, mitt emot västra väggen med de väldiga tornen. Helnöjd med både tandläkarbesöket och promenaden. Nu skulle belöningen komma. Folk samlas, en del med kamera och inspelningsresurser. Jag tar kort på det södra tornet, som ska renoveras så fort en arkeologisk utgrävning gjorts bredvid. Klockan slår tolv. Men var är de, musikerna?!?

Det visar sig - eller hör sig strax - att tornspelet flyttats på grund av förberedelserna av renoveringen av tornen. Fanfarer hörs från södra sidan. Jag går dit, och där genomför Linnekvintetten sin utekonsert i S:t Larsportalen. NU får jag lön för förmiddagens möda.

Musik från Uppsaladomens torn är en fin tradition.
Lyssna här på lite trudelutter med trumpet och annat,
och andra än Linnekvintetten. Jag gläds åt det vår kvintett spelar,
eftersom jag lärde mig melodi och text av en frilla för länge sedan.
Lyssna, det tar aldrig sluuuut!

Strax innan tolv dyker en kär bekant upp. Har du abonnemang på den här platsen? frågar han spjuveraktigt. Han är på väg till en träff, och har barn och barnbarn i släptåget. Men vi delar musikkvarten vid södra portalen. Kul. Jag går in kyrkan för mer musikupplevelser.

Där sitter jag och söker inre ro.
I väntan på att kvintetten ska komma till kryssvalvet.
Men då bryter det ut ett satans oljud

Konserten inne i domkyrkan får vänta in att en gudstjänst tar slut. Publiken sitter tyst och andäktigt. Man hör liturgiska framgent från kapellet bakom oss. Vi stillar oss. Sjunker in i egna inre rum.

Då händer det. En kvinna med ytterst bärande stämma tar till orda på bänkraden precis bakom mig: Vad gör sonsonen? Åkte han cykel hela vägen? Hur gammal är han nu? Vad ska han göra i sommar? Hjälper han till? Vad ska det bli av honom, då? Ja, det lär väl bli folk av honom, också...

Som om denna kaskad - pipigare än den värsta piccolatrumpet, men genomträngande som den värsta tandläkarborr! - räckte. Damen hade fler frågor som hon i tydlig nöd absolut behövde ställa prompt. Hennes väninna svarade på alla frågor, men med något mindre svada. 

Jag kämpade med min inre ro. Stötvis förkunnade kvinnan, såsom en härold från ovan; ja inte vet jaaag! Det nyrenoverade Kristusfönstret skallrade - åtminstone mina nypolerade tänder.

Hål i tänderna behövs ju aldrig,
men gärna ett svart hål när man djupt behöver det?!?
Vem ska sjunka genom jorden - damen eller jag?

Varken dialogen eller liturgin tog sin ände.

Jag bestod provet. Men när några framför mig  började vrida på sig och snegla bakåt, så tänkte jag att jag nog måste hosta upp mig - å deras vägnar i alla fall.

Hur tilltala denna stämma? Som ett genljud från yttre rymden, eller underjorden! Efter en liten betänketid tog jag sats, med låg, len och förbindlig röst: Ursäkta mig, ni har en vackert bärande röst. Ni skulle passa fantastiskt i en kör. Men just nu vore det nog skönt med lite ro. 

Det blev tyst. Jag höll andan ett tag. Vad skulle damen säga? Men inget kom över hennes tandrader, eller väninnans. Tyst. Folket framför mig liksom ordnade till sina kroppar. Men de sade inget.

Helvetet bröt ut i mig: Var jag nu ett så'nt där svin? En mansgris i kulturkofta? Hade jag förolämpat de kära vännerna? Vad om barnbarnet fick den såta väninnan inte berätta?

Jag har alltid drillats till att tåla, tåla. Så det är rätt ovanligt att jag "säger till", om än på detta i mitt tycke fyndiga och älskvärda sätt. Dessutom är det livsfarligt att som man ha synpunkt på en kvinnas beteende. 

Linnekvintetten kom så äntligen. Konserten blev en försoning med livet. När jag vände mig bakåt för att gå ut ur helgedomen - så var bänken bakom mig TOM!!! Inte undra på att det blivit så skräckinjagande tyst... Eller: Fanfar för tystnaden!

Efter konserten åkte jag hem för att fika med frun.
De välpolerade tänderna glänste ikapp med bullglasyren, jag lovar!
Skönt att lyssna till hustruns vackra körröst :)