Tekniken invaderar oss - Hur ska man prata med apparaterna???

Igår kväll ville vi se ett avsnitt av serien Hårt arbete (Kova työ). Serien handlar om den stora grupp finnar som invandrade till Sverige under 1950-, -60-  och -70-talen. Vi hade sett två avsnitt, och nu var det dags för det tredje. Vi har C More, där programmen finns sparade under en viss tid, så att man kan komma åt dem efter första sändningen. Vi tycker detta är praktiskt. Vi behöver inte passa tider, som förr, inte ens till Rapport. Det är bara att klicka fram, och dra pekaren till 19.30.  

Riktigt snårigt att välja kanalprogram!
Varje gång vi byter leverantör eller system säger vi att det är
SISTA GÅNGEN.
Man måste lära om, lära nytt - och öva sitt belastade tålamod.
Vi får väl se, men vår nuvarande lösning har flera fördelar...

Nå. När vi nu skulle leta fram programmet så hittade vi det inte på första försöket. Det är lite knixigt att veta var man ska befinna sig, t.ex. SvT, C More, Netflix eller Viafree. Därför letade vi upp sökfunktionen. Antingen kan man alfabetisera sig fram till det program man letar efter. Eller så trycker man in en knapp på fjärren och talar högt och tydligt ut i rummet.

Redan i sig är detta förfarande smått komiskt. Man känner sig dum att plötsligt utropa Granchester, eller vad som nu är på tapeten. Visserligen är vi båda lite till åren, men det är långt (?) till seniliteten. I alla fall så uttalade vi så fint vi kunde Kova työ!  Vi provade båda två, men apparaten beklagade sig. Till vår förvåning börjar nu TV:n spela teater med oss: I stället för det vanliga "Tyvärr så hittar vi inte programmet", eller något dylikt, så säger den Åh vad du äter!

I dagens globaliserade värld kan man inte veta
vad man får för napp mellan språken när man säger t.ex. kova.
I min barndom betydde ordet pengar.
Idag kan det vara namnet på ett företag i Ohio som producerar gödsel.
 Kolla grodden - som samtidigt ser ut som en svans!!

Har det gått så långt med svenskarnas överlägsenhet gentemot Finland och finskan?! Nuförtiden kan både jag och min fru på ett korrekt sätt uttala Kova työ - för fanken! Men TV:n spexar emot.

Vi provar igen: Jag äter inte så mycket! säger fanskapet då. Hit med programmet, för perrrkele!
Hör här hur TV:n svarar på nya försök:
 - Jag äter inte så mycket, men om jag skulle göra det skulle jag äta choklad.
 - Korv att du äter!
 - Jag äter inte, men jag tycket om att smälta information!

WHAT!!!!!! (som grannpojken på 3 utropade hela sommaren - plus OH MY GÅÅÅÅD).

Undrar vilka dessa trender är. En är i alla fall
att teknik som talar kan driva människor till vansinne!
Om du vill prata med/om...tryck sjutton! Om du vill
ha whisky tryck 18

Inte har vi då köpt denna tjänst! Eller stod den i det finstilta? Det är ju i det finstilta som djävulen bor!

Hur i Helgoland kan vår TV bete sig så ohövligt? Vi som i evighet betalat licensavgiften.

Vad är det för högskolekurs eller pensionärskurs vi har missat, för att klara av att se på TV?

Nu minns jag inte hur vi lyckades slingra oss ur vår humoristiska TV:s grepp, men vi fick fram programmet, INNAN vi började kasta projektiler mot apparaten! Faktum är att alla problem var värda mödan; det var ett bra avsnitt. De tidigare hade alldeles för mycket fokuserat alkoholen - det som svenskar väl redan bäst känner till om "finnarna". Detta avsnitt handlade om döden!! Alla traditionella seder och preferenser kollapsar ju i exilen: Var ska man begravas, vem ska man ta hänsyn till? Vad ska ske med kroppen? ...

Klockstapeln bredvid släktkyrkan i Tuna, Medelpad
Här är min familj begravd - men jag kommer inte att hamna där.
Jag besökte i helgen släkten, när min faster fyllde 90.
Oerhört värdefullt.
Kortet är taget underifrån, stående vid sjön Marmen. 

Jag känner igen frågorna och skiftningarna i alla övervägningar kring död och begravning. Min fru och jag tittade på programmet med lika stor portion ömsinthet som igenkännande. Tre av mina bröder är döda. De finns på helt olika delar av kyrkogården; avdelningen för kistbegravning respektive för urnnedsättning och "plakettgrav" där askan spritts. Jag kommer (?) att hamna i det vackra Berthåga i Uppsala.

Innan man lämnar detta jordelivet får man allt hänga med i den hektiska tekniska utvecklingen. Man lär sig hela tiden nya saker och färdigheter. Tänk bara på alla koder man ska hålla reda på. Tänk vad mobiltelefonin fört med sig! Ibland förbluffas jag över att jag trots allt klarat av alla omställningar.  Jag har även lärt mig mycken teknik runt bloggandet.

Men jag anar att robotarna kommer för full fart - och hals - efter min död. Puh.

Eva spann och Adam grävde.
Redan i paradiset lärde man sig hårt arbete.
Undrar vad vår Skapare menade med att fixa till Netflix och allt sån't?

Mobilteknik, ja. Det gäller att hålla fingrar och tungan rätt när man textar. Min mobil swishar mellan svenska, engelska, franska, tyska och finska. Även mobilen har en egen vilja - ibland lika excentrisk som vår TV. Inte minst handlar det om korrigeringsfunktionen: Inom samma språk kan mobilen föreslå ord på egen hand. Om man inte ser upp kan texten - t.ex.sms:et - handla om något högeligen olämpligt, bara för att mobilen har fått för sig något.

Tekniken tror inställsamt att den hjälper till och fyller ut. Men man får vara hökögd redigerare och censurerare! Särskilt när den hoppar mellan språken. Ord kan plötsligt bli, typ, städer. Tröst på ett språk kan på ett annat bli något oanständigt. Ja, alla känner nog igen detta. 

Huvudet måste följa med i globaliseringen... Mer och mer förväntar sig apparaterna att vi ska prata med dem. Hårt arbete, vill jag lova! Men det är ju ett tecken på att man lever - o fröjd.

Marmen, Tuna, Medelpad.
Utsikt mot Prästholmen. Klockstapeln bakom mig på en höjd.
Ljuvlig ro. Kanske min nästa bakgrundsbild på Facebook.