Människans lott är förnyelse, förändring och förundran

  Här kommer ett inlägg som aldrig publicerades i september, som tänkt:

När jag går genom Uppsala så stöter jag alltid på något nybygge. Folk vill flytta hit. När jag kom 1972 hade Uppsala omkring 170 000 invånare. Idag cirklar vi runt drygt 220 000, trots att Knivsta  (cirka 15 000) blivit en egen egensinnig kommun. Sveriges fjärde stad får omkring 3000 nya invånare per år. Alla byggnationer väcker oerhört mycket känslor. Politikerna har det inte så lätt. Alltid råder bostadskris för studenterna. Hyresrätterna omvandlas till bostadsrätter. "Fattigare folk" pressas ut ur staden.

Avspärrat! Det är bara att följa med när man sitter på bussen.
Värre kan det vara när man tar bilen, eller går.
Men jag blir alltid glad åt alla nybyggen- tecken på liv!

Allt det där kunde vi dröja vid. Men det får andra göra. Just nu går det t.ex. en film om den grymhet som präglar boendet i våra städer, Push.  Här en presentation. Uppsala är med i filmen, och jag stöter då och då på oroliga Uppsalabor som tycker marknadshyenorna grasserar för mycket. Vi hoppas kunna se filmen så småningom.

Medeltiden skymtar fram vid Vårfrugränd
Undanskymd finns gränden bakom en grind.
Jag har aldrig gått där från detta håll,
förrän alldeles nyligen. Träffade då boende som var oroliga
över att storkapitalet förstör lugnet.

 Som gynnad på bostadsmarknaden, med ett radhus som stigit i värde, funderar jag alltmer på hur jag ska bo framöver. Enklast - och kanske härligast - är att stanna kvar här i Vilan. Det är knappast realistiskt att sälja, för att köpa något billigare - därtill är bankens intresse för min ekonomi för dominerande. Kanske skaffa en hyresrätt? Kanske byta stad, eller land? Detta trodde jag aldrig skulle hända; att fundera på att flytta från Uppsala! Men allt förändras ju.

Mitt vackra Uppsala. En funkisbalkong.
Gammalt och nytt, unga och gamla, folk från nära och fjärran.
Vinklar och vrår tävlar med kajorna att få en att se upp!
Tidigt trodde jag att jag aldrig skulle stanna kvar.
Senare tänkte jag aldrig på att lämna staden

Det kommer alltid i mitt sinne, när jag stöter på förvandlingar i staden, hur människor ofta fastnat i tron på att allt borde vara "som förr". Man tycks mena att det finns något oförstörbart, viktigt att bevara - i staden, landet och den egna identiteten. Något heligt som politikerna och den kulturförtryckande eliten hotar att förstöra. Det kan handla om förtätning av staden, något man bråkar mycket om här i dessa dagar. Det kan handla om integration, slöjor och hedersfrågor. Gamla hus och vyer ska vara som det alltid varit. Länge hävdade Sverigedemokraterna att det fanns en svensk kulturessens. Håhå jaja.

Plötsligt är det stiliga huset
kluvet itu. Bankkontoret
har funnits sedan jag kom
till Uppsala

Så är halva huset rivet!
I skrivande stund vet jag inte vad som
ska hända på denna nu tomma tomt.
Än så länge är sikten fri norrut, så det
gäller att passa på att njuta av luftigheten

En stad ändras hela tiden. Årsringar, nymodigheter och konkursade affärer. Hela kulturlandskap försvinner eller förändras. Minnena ändras och nya generationer spinner nya drömmar. Detta är stadens fascination, där denna föränderlighet blir så tydlig. Det finns ständigt något att förälska sig i, och förfasas över.

Uppsalas egen pyramid levde inte länge!
Dagarna mellan bilderna har maskiner
grävt och successivt ätit upp allt säd.
Vad hände? Industristadens gamla kvarn
hann knappast inte mala, utan säden
forslades nog till Västerås. Kvarn-
området håller ju redan på att omvandlas
till bostäder.

Från bussen ser jag en dag denna pyramid.
Vad är detta? Sand, sågspån, säd?
Jag tror på lagring av säd,
vid Kungsängens gård.
Förbryllad har jag sett hur man i förväg
skapat en stor asfaltplan vid gården!??

                                

Jag har nyss besökt min barndomsstad Sundsvall. Som barn bodde vi på landet, och stadsbesöken blev inte många innan jag kom upp i tonåren. Jag minns hur jag älskade de stora byggnaderna. Radhusen fascinerade mig. Men hela stadens identitet bygger på branden 1888. Sågverksindustrins vinster kunde, tillsammans med försäkringspengarna, plöjas ned i Stenstadens prakt. Uppsalas storbrand härjade 1702, och förvandlade staden totalt. Så det är inte bara klåfingriga politiker och stinna entreprenörer som "förstör" städerna. Paris' boulevarder skapas dock av politiken, men nu älskar alla dessa monstergator, som tillintetgjorde allt medeltida stadsliv.

I Medelpadsarkivet hänger detta fotografi, från dagen efter branden 1888.
Jag njöt av att botanisera i hyllor och vrår.

Självklart finns det mycket att bevara och vörda. Jag menar att man idag alldeles för mycket tilltror att "kultur" är något fixt, som ska bevaras i evärderliga tider. Min grundhållning är att det inte finns något entydigt och beständigt i kultur. Lika lite som i en stad. Detta har jag skrivit om på andra håll i bloggen - leta på ordet kultur så ser du några tunga inlägg. Långa men värda att läsa.

Jag undrar helt enkelt om det inte handlar om att människor blandar ihop olika nivåer av de livsbetingelser som vi har att tampas med: Det behövs egentligen inte mycket tankekraft för att inse att städer, kulturer och språk förändras. Jag tycker samma gäller kultur, religion, nationell identitet osv. Dagens rädslor och oro kring egen identitet kan inte botas med att man ska isolera sig från "andra kulturer", eller att främja "ren" och riktig kultur, eller "äkta konst" (tänk på Sölvesborg, som i dagarna bestämt att konst ska gillas av alla!). Inte heller med längtan tillbaka till något homogent samhälle, då alla var förenade.  Allt sådant är mytologier. Historien visar på just den föränderlighet vi stöter på i detta inlägg.

Inte ens rikshelgedomen undgår förändring.
Just nu repareras tornens kors.
Som hjälp har man Sveriges största lyftkran!
Innan sockeln byggdes gjordes utgrävningar på plats.
Man hittade rester av svunna epoker.
Huvudingången stängdes för säkerhetens skull.
I förgrunden Gustavianum, som nu ska stängas i två år
för reparation. I dagarna tar staden avsked från dess museer. 

Människans liv är en enda radda av förändringar. Ömsom till det bättre, ömsom till det sämre. Krokigt och snett kan det bli. Spikrakt och solklart kan det också bli. Genom alla tider har de djupare budskapen, religiösa eller inte, varit att det inte finns något beständigt fundament hos oss människor. Ändå har man i alla tider intensivt längtat och letat efter ett sådant. Själv finner jag tröst just i alltings föränderlighet. Detta flöde är det enda beständiga - födelse, tillväxt, tynande, omstart i annan form.

I religionernas värld är Buddhismen mest konsekvent. I den ursprungliga formen förnekas t.o.m. själsbegreppet - som knådats fram av tidigare indiska tänkare och meditationspraktiker. Buddha menar att allt består av förändring, inte minst alla känslotillstånd. Dessa som människan så lätt tyr sig till - glädje, nöjdhet, kärlek, lycka, frid. Allt raseras och skingras - därför måste vi fortsätta bygga. Och sträva.

Som gräshoppans hopp mellan två strån
- så är livet. Skört, tillfälligt, obeständigt.
Bild: från min Högtidsboken, tecknare Margareta Nordqvist