Var hittar vi igen oss i framtiden/ efter coronan?

Inte bara det vackra växer.
Klippte mig i februari, i Helsingfors

Det är vår igen, även detta corona-år. Det är underbart att våren kan trösta och inge hopp och energi. Jag fasar över hur det blivit om pandemin skulle ha infallit under den mörknande årstiden. Som det nu blivit har vi gjort våra dagliga promenader i skogen. Tittat på blåsippor och vitsippor. Eftersom det blev kallt i maj kunde vi njuta av en långsammare lövsprickning och äppelblomning.

Men nog prövar pandemin även oss, som inte personligen drabbats av själva sjukdomen. Äldste sonen fick en släng, som var seg och efterhängsen. Men han bor i Malmö, långt från oss ändå. Yngste sonen bor i Nederländerna,  och vår resa till hans nya bostad fick vi ställa in. Våra två barn som bor i Uppland har vi kunnat se, om än mycket sparsamt.

Än så länge är vi förskonade, alltså. Det värsta hittills är fruns utrop; Jag är så jäkla TRÖ TT på vitsipporna! Ge mig en shoppingrunda!!

Det blev ett inköp; en induktionsspis! och tre kastruller - plus fyra nya läckra sommardäck till gullebilen! Inga vårkläder, ingen lyx. Men det kändes så HÄRLIGT. Frihetshandlingar - uppdämda.

Vi tillbringar mycket tid i vårt vardagsrum, i var sin stol. Staden har vi inte sett på riktigt sedan november, dvs före vår vintervistelse i Helsingfors. Dagarna går sin stilla gång. Det har blivit till en ritual att lyssna på Radion, och till Folkhälsoinstitutets presskonferens klockan två. Frun är mer skeptisk till herr Tegnell än vad jag är.

Titta noga! Vad ser du?
Visst ser det ut som mitt bakhuvud på bilden ovan?
Men det är en gullhöna som kryper nära mina fötter.
Vår första riktiga utflykt blev i slutet av maj, till vänner
utanför Sala, då jag tog fotot.

Jag läser regelbundet. Frun broderar nya häpnadsväckande och tålamodskrävande alster. Min senaste bok är Hemma i heliga rum. Den är skriven av Mikael Mogren, biskop i Västerås. Mitt under ett läspass ljuder radion extra frenetiskt. Inslaget handlar om polisens arbete mot sexhandal.  Det råkar nu sammanfalla med att jag tar del av Mogrens finstämda genomgång av altarets symbolik. Så det blev en rejäl informationskrock där.

 

Frun tog en bild för sitt FB-inlägg om Radions inslag om sexhandel
och min kamp att koncentrera mig på altarets symbolik. Puh!

Så här inleder Mogren sin bok: För att skapa mening och centrum i världen fridlyser människor mittpunkter. Platser där det gudomliga närvarar på ett särskilt sätt brukar människor freda som sina mittpunkter. Kyrkans miljöer är sådana fredade mittpunkter.

Aha; Mogren får religionshistorikern i mig att vakna: Ett slående inslag i religionernas historia är just detta behov att skapa åt sig ett centrum, en världens mitt. Mitt där man själv befinner sig. En plats dit man vill gå, där man vill vara och växa. Dit man längtar och kan vallfärda till. Egentligen känner vi igen detta behov långt utanför religionernas symbolvärldar, men det är där som behovet tagits om hand allra mest.

Många traditioner har världsträdet som alltings centrum. Norden har t.ex.
Yggdrasil. Gårdens vårdträd kopplades i äldre tid till idéerna om centrum.
Jag minns min barndoms björk, norrlänning som jag är. Annars brukar
ädelträd, som ek och ask, få denna roll. 

Mitt i coronatiderna slungar min läsning mig rakt in i religionernas centrum. På sitt eget sätt är det kristna altaret ett världscentrum, skådeplats för frälsningsdramat och Guds plan med skapelsen. Det är detta som Mogren förklarar i sin bok.

I ett vidare perspektiv är det Jerusalem som är världens mittpunkt i den kristna traditionen. Allting kretsar kring den heliga staden. Där speglar sig Det Himmelska Jerusalem och det jordiska Jerusalem i varandra. Där finns tecknen på att Gud steg ned på jorden och blev människa - födelsegrottan och Gravkyrkan. Varje gudstjänst är som en återspegling av den himmelska ordningen. Paradiset skymtar i kyrkorummet. Människornas gudstjänst är i samklang med änglarnas eviga himmelska hyllning.

Medeltidens världsbild.
Jerusalem i mitten, kontinenterna som en treklöver.
När den lilla ordningen (människornas liv och gudstjänst) och
den stora (änglarnas sjungande och kretsande runt Guds tron)
sammanfaller, så roterar alltet som en propeller.
Guds plan sätts i verket. 

Inom judendomen är det synagogan som ersätter Jerusalem, men som ändå är jordens navel. När templet - på Tempelberget - fanns ansågs detta vara jordens centrum. Efter det att romarna förstörde templet i Jerusalem år 70 så utvecklades judendomen till att kretsa kring två centra; hemmet och synagogan. Kosthållningen och skriftstudiet är det centrala i respektive sfär. Så småningom identifierade sig judarna med vandrandet, ett folk i ständig exil - utan något fysiskt centrum. Sedan Israel skapades 1948 fungerar denna jordplätt för många idag idag som ersättning för ett saknat centrum.

Denna symbolik förklarar Jerusalems betydelse. Historiens verkliga tempel, den traditionella längtan tillbaka till centrumplatsen, och nutidens statsbildning som ett tecken på att någonting omvälvande håller på att hända.

Den heliga ljusstaken är som ett världsträd, kunskapens och skaparljusets.
Detalj från tabernaklet i synagogan i Helsingfors.
Bokens plats inom judendom och islam motsvaras av Guds son i kristendomen:
Guds närvaro för människornas bästa. Därav dess helighet.

I islams symbolvärld är kaban - den fyrkantiga byggnaden i Mecka - världens högsta punkt. Där kom Gud och människa som allra närmast varandra - i skepnad av profeten Muhammeds liv och leverne. Egentligen byggdes kaba av Adam, den första människan. Vid varje bönetillfälle förenas alla muslimer i att de vänder sig mot Mecka. De formligen ställer sig i ledet för den himmelska ordningen. Mänskligheten samlas i cirklar kring sitt centrum. Bönestundens helighet sipprar ut i samhällket, så att alla verksamheter skiner upp av en gudomlig vägledning. Därför är det typiskt för traditionella städer att moskén och marknadsplatsen (souken) ligger bredvid varandra i stadens mitt. Symboliken går ut på att alla priser, mått och utväxlingar ska gå rätt och rättfärdigt till.

Islams världsgeografi.
Mecka som gravitationscentrum och böneriktning.
I allra första början fungerade Jerusalem som symbolcentrum.
Muhammed gjorde sin himlaresa därifrån.
Så blir Jerusalem helig stad för tre religioner

Redan de gamla grekerna identifierade en världsnavel, alltets centrum. Zeus hade tagit reda på att världens axel låg i Delfi. Inte undra på att den gudainspirerade sierskan Pythia befann sig just där - i händelsernas centrum. Andra civilisationer förlade förstås världsnaveln inom sitt eget rike. Kinakejsarnas Mittens Rike är ett exempel. Ur-indianska riken gjorde samma sak, ibland genom att placera pyramidliknande byggnader där. Ofta markerade man platsen med en himlasträvande byggnad, t.ex. i Egypten, Sumer och Babylon. Eller så kunde ett berg vara alltings centrum, såsom Fuji i Japan eller Adams Topp på Sri Lanka.

Så här tänkte de antika grekerna om världsnaveln.
 Ser mest ut som en bikupa, men det handlar om att
Moder Jord/Rhea, med hjälp av en sten och ett
täckande tyg, räddar Zeus från att bli uppäten av
sin far Kronos.
En jobbig start på historien, får man säga.
Detta är ett gammalt vykort i mina lådor,
från Museet i Delfi

Man kan förstå att naturens manifestationer, som berg och höga paltåer, ärvs mellan religionerna genom historiens vindlingar. På Sri Lanka finns ett extra spännande exempel. På toppen av ett högt koniskt berg finns en naturformation som liknats vid ett fotavtryck, kallat Det heliga fotavtrycket (Sri pada). Kristna ser där steget efter Adam, den första människan. Buddhister ser Buddhas fotasteg, han som satte igång Lärans hjul. Muslimerna ser Muhammeds steg, han som blev alla profeters insegel. Platsen är alltså knuten till världsviktiga händelser i tre religioner.

Adams topp, 2243 meter högt. Pilgrimsmål för många
Bild från internet

Under den moderna eran har sambandet mellan individen och de stora sammanhangen trasats sönder. Sedan länge har jaget setts som alltings centrum - What's in it for me? Individualism har förminskat och smalnat av synfältet. Symboltänkandet går på sparlåga. Människan har blivit ett fragment i universum, där självständighet och det egna livsprojektet står i centrum.

Denna tandens att individen isolerats från de stora sammanhangen har löpt amok i och med konsumismen och marknadens ständigt ökande makt. Alla människans behov har spjälkats upp och förvandlats till produkter på självförverkligandets arena.

Kvar blir jag. Alltmer energi läggs på att försvara det man har - inte det man är; medmänniska. Jag gör och äger mig till min rätt att existera. Kosta vad det kosta vill. Marknadens hjul snurrar allt snabbare, och det blir ett sjå att hinna med i modesvängningarna. Revirplättar och prestigetrappor isolerar människor från varandra. Försvarsbehoven ökar, Rädslorna att förlora växer och jakten att hitta lugnet blir svårare.

Individualismen har banat väg för meditation.
Yoga handlar om att hitta sitt sammanhang.
Bilden gör individen sammanväxt med Alltet.
Navelskådandet väcker kosmisk energi.

Ett huvudtema i globalismens era är att det inte längre finns något centrum. Ingen kan göra anspråk på något sådant. Världen är snarare polycentrisk, där alla lever i sitt eget lilla centrum och befinner sig i andras stora periferi. Det finns ingen fast punkt - inget Hylands Hörna som kan gälla som allas referenspunkt. Vi liknas vid att hela tiden vara på resa. Alla behöver anpassa sig, rotera i sina sanningar. Ingenting är fast och välgrundat.

Vår tid av pest och kris gör att livsfrågorna radar upp sig.
Modernismens tendens att se saker som antingen eller
kommer på skam.
Det finns något djupare bortom motsättningarna.
SvD:s ledarsida i maj 2020

Så kommer covid19. Coronan har slagit sönder mycket av senare tids negativa tendenser, som fragmenterat både samhällskropp och individens livssammanhang. Pandemin ställer obönhörligt folk inför de stora sammanhangen om liv och död. Perspektiven vidgas och man ser hur beroende man som individ är av andra. Krisen gör att man funderar över sambanden, samhörigheten och behovet av samverkan. Ingen klarar sig på egen hand. Ingen är sin lyckas smed - möjligen sin olyckas, om man inte ser upp. 

Det är  just min önskan att se de historiska linjerna som ger mig tröst. Människan har varit med om dramatiska omvälvningar rätt genom historien. Var gång har hon lärt sig att bero på andra och påmints om att man aldrig kan bygga framtiden på så eländig grund som egot. Civilisation handlar om sammanhang. Individualism leder till barbari.

Kanske coronan kan skynda på bygget av en identitet där hyllandet av individens genuinitet kombineras med djup respekt för det gemensamma. Vi lever i varandras periferi, men ihop formar vi ett kalejdoskop av sanningar och verkligheter. Vi behöver öppna oss inför varandras sanningar, öva oss att bli pilgrimer i andras självklarheter. Ingen är objektiv. Alla är subjektiva experter på sin egen sanning. Den stora sanningen, som omsluter oss alla, överskrider vår formuleringsförmåga.

Min småskolesparbössa.
Eken, världsträdet, som symbol för bankens pålitlighet - jojo.
Dagens civilisationskritik handlar inte minst om att vi tillåtit bankerna
att löpa amok. Profitens girighet hotar både skog och människa

Om pandemikrisen håller i sig tillräckligt länge kanske vi kan bryta oss loss från vår tids värsta smolk. Kanske kan framtiden handla om att återskapa balanser, i stället för att hetsa fram polariseringar? Vilka blir våra nya samlingspunkter? Hur bryter vi upphandlingsekonomins elaka bojor och återskapar vettig kontroll, överblick och ansvarstagande? Är det sjukvården som blir test för framtida humanism?  För idag hotas den ju, det ser vi alla.

Min framtidsvision är att vi tagit oss ur ett antal av modernitetens fällor. Paradoxalt nog kommer mycket av framtidens resonemang att likna de djupare skikten i religionernas värld. Inte så kanske att folk kommer att bli mer religiösa, men att lösningarna kommer att likna det människan hittills skapat inom religionernas symbolsystem. Människans längtan efter att skapa åt sig ett centrum visar att historien i hög grad handlar om människans kamp att överleva i en kaotisk värld.

Titta, bikupan igen!
Fast bilden ska symbolisera världens navel, alltings centrum.
Marknaden har redan tagit fram symbolen för framtiden.
Min tekopp kopplar ihop mig med alla andras sammanhang!
Bilden är från en internetbutik,
där  muggens färger givetvis väljs efter individuell smak