Att överraskas av äventyr - med eller utan fortskaffningsmedel

- Du är en överraskningarnas man!

Så sade en kompis, när han fick veta att jag gått med i Livrustkammarens vänner. Jag som i grunden är republikan - och aldrig träffat en kunglighet.

Det närmaste jag kommit är då jag sjöng inför delar av kungafamiljen januari 1973, då Konserthuset återinvigdes i Stockholm. 400 musiker - 300 i kör och 100 i orkester - uppförde Gustav Mahlers Tusenmannasynfomi. Fyra solister, varav jag kommer ihåg Erik Saedén och Edith Tallhaug. Vi hade övat länge, olika körer separat. Under Johannes Norrby slogs vi samman. Antal Dórati var den dirigent som senare ledde oss under de tre föreställningarna. Mäktigt. Kungahuset var i den första kvällens publik. Andra kvällen kom de som hade abonnemang. Tredje kvällen kom entusiasterna - den bästa publiken! Passande för en arbetarpojke :)

Berwaldhallen, Mahlers åttonde symfoni.
Vår konserthuskonsert direktsändes i Radion.

Att vara med vid uppförandet är den största musikupplevelsen i mitt liv. Större, faktiskt, än mina radioframträdanden som gossopran i Farbror Svens Brevlåda. Större än de soloframträdanden jag gjorde efter målbrottet. Allt detta var riktiga äventyr. 1973 var jag nyss fyllda 20 år, medlem i Uppsala Akademiska Kammarkör, med Dan-Olov Stenlund som ledare. Jag tyckte mycket om hans romantiska ådra.

Barndomen var på sitt sätt ett enda långt äventyr. Så kan nog de flesta barn säga. Mina äventyr var blandade. Sången fanns där, sedan första klass. Min ungdom blev inte lika glatt äventyrlig. De roliga vuxenäventyren kom senare i livet.

Hur mycket tillåter man sig att begränsa sig? Av fri eller ofri vilja?
Min äventyrlighet har nog varit mer mental än social.

Nå. I förra veckan gjorde jag ett litet skutt utanför min egen bekvämlighet: Jag besökte mitt första bilmuseum! Kanske inte så märkvärdigt. Men mitt synhandikapp gör att jag måste sålla hårt vilka museer jag går på. Redan i sig är alla vardagssysslor en ansträngning som jag egentligen inte riktigt klarar av. Museer är i regel ren tortyr: Jag har svårt att se, och ljussättningen är oftast till min nackdel. När det finns texter blir det riktigt svårt. Populära typsnitt, färgval och ljussättningar försvårar. Jag får krypa nära - alltmedan jag lägger energi på att inte krocka med, eller alltför mycket utmana, andra besökare. Ett museum måste verkligen verka lockande, för att jag ska utsätta mig för slitaget, och vara utmattad resten av dagen och följande dag.

På äventyr i Sydtyskland. Schööön!

Men till min överraskning besökte jag bilmuseet nära Stuttgart. Vårt herrmatlag var på resa. Vi besökte den som nuförtiden mestadels bor i Tyskland. Härlig resa, med mycket innehåll. Med det ovan sagda, så verkade det inte särskilt lockande att besöka Mercedes Benz-museet! Jag som alltid måste lita till apostlahästarna. Utan körkort, förbjuden av läkarna att ens med stödcykel korsa en gata. Men alla andra ville. Så jag bestämde mig att ha kul, även jag. Så blev det.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle krångla mig runt på ett bilmuseum! Humanist och samhällsvetare som jag är fick jag mer njuta av estetiken och lämna tekniken därhän - far till en ingenjör! Dessutom kunde jag ha behållning av museipedagogiken. Bland annat följdes själva bilutvecklingen från 1880-talet parallellt av den omgivande samhällsutvecklingen - allt från Eiffeltornet, via 1968, till dagens klimatångest.

Kolla vilken skönhet! Extra stor bild för den skull!

Härligt! Även om jag inte kunnat skaffa andra fortskaffningsmedel än en handikappcykel, så har jag alltid njutit av snygga bilar. Amason är en favorit, gärna rödvit. Sedan barnsben har jag längtat efter att ta mig fram snabbare än till fots. Gillade sparken, som jag fick köra som barn på vintrarna. Susa (?) fram över packad issnö! Lycklig i flera kilometer.

Sååå snygg! 50- och 60-talens estetik ÄGER!

Ja, det var lätt att njuta. Alla linjer. Som skönheten i musik, poesi, natur, konst, arkitektur.. Det var även tur att jag kunde koppla på min fantasi och min associationsförmåga - detta som är så uppövat efter alla mentala äventyrligheter. På så sätt kunde jag smycka bilarna med min egen dekor, oberoende av ögat. Herrlich Gemüt!

Visst har jag tillåtit att i onödan begränsa mig på grund av mitt synhandikapp. Men gudarna ska veta - även alla de 435 miljoner hinduiska gudarna - att jag tänjt mig minst lika mycket! Inte ge upp. Gneta på. Tjura och kötta, liksom på trots. Överraska sig själv med att ta sig över hindren.

Fast visst föredrar jag att själv välja mina museibesök.
Österbybruk hade i helgen en utställning av papperskonstnärer.
Äventyr med frun - mer i vår smak. Nog så överraskande

Mercedes-Benz-museet är definitivt värt en mässa! Jag är glad att matlaget ville dit. För mig blev det verkligen ett nytt äventyr, mitt bland alla häftiga fortskaffningsmedel från urtid till nutid. Man ska aldrig låsa sig - och hur enkelt är det? Men ofta går det, med järnvilja och lustkänsla. HUR skulle jag annars ha kunnat leva. Glömmer aldrig hur jag 1986 övervann min begränsning i Röda Havet. Jag sällade mig till dem som dök och snorklade. Underbara upplevelser av fiskstim i alla färger och former. I gruppen fanns det fullseende som vägrade pröva på. En toppenupplevelse. Självövervinnelse.

Min gamla trajk.
Tre hjul - och ett kvarts öga

Aldrig har jag sett så snygga bilar så koncentrerat. När jag gick där, så  tänkte jag på när vi syskon som barn satt uppflugna på högsta berget, med dalgångens väg nedanför oss. Vi tjingade bilar. Var och en av oss hade valt en särskild färg. Sedan tävlade vi om vem som kunde fånga -  eller snarare räkna in - flest bilar med just den egna färgen. Inte fick vi sitta där, inte. Farligt att klättra upp, riskabelt att se utför. Vådligt att ta sig ned. Föräldrarna visste inte om våra lek- och klätteräventyr.

Sensmoral:
 - man har det inte roligare än man gör det, det vet vi ju
 - göra nya saker - trots motstånd kan det bli till angenäm överraskning
 - när man väl tar sig över sina hinder så finns en belöning
 - låta andra komma med sina pigga idéer - och anta den.

Hoppas det blir många fler äventyr i livet. Jodå, det blir det ju. Överraskad kommer jag att bli många gånger.

Under rundvandringen i bilmuseet bestämde jag mig för att skaffa en ny trehjuling. Den jag nu har är för trög och svårstyrd. Så det ska bli roligt att ta mig an uppgiften att skaffa en ny. Ett sant äventyr.

Men först ska jag njuta av en annan nyhet: Senioruniversitetet. Jag gick med i höst. Mina första kurser är om konst och om Uppsalas gatunamn.

Hoppla, nu överraskar frun mig med ett städäventyr.

Min, bara min!
I den trygga bokhyllan, men ändå