Kan man låsa en bil på mer än ett sätt?!?

Det har nog redan framgått av andra inlägg att jag är oturligt försedd med en extra gen; en sådan där elaking som gör att jag får utslag av språkliga horrörer. Säkert har det även märkts att jag inte helt saknar självinsikt och förmåga till självläkning. Men jag kan, inte helt sällan, bli irriterad på saker som rinner ur folks munnar.

Inte nagelfar jag folks språk, inte. Men jag får lätt sura uppstötningar,
precis som efter en härlig surströmmingskväll.
Bilden är från höstens seans med några syskon

Visst fattar jag att svenska språket förändras, och att det låter unikt i vars och ens sätt att tala. Till allra största del älskar jag detta. Jag har även klart för mig att andra kan reta sig på mina språkliga "tics". Själv tycker jag om konjunktiv, utan att förvänta mig av någon annan att känna till dem. Visserligen föredrar jag ...det vore skönt..., i stället för dagens utbredda det hade varit skönt...

Men då och då behöver jag träna mitt tålamod inför det jag tycker är språkliga skavanker. När nya utslag pluppar upp på min lilla kropp. I förra veckan kom utslag på halsen, när jag hörde vad en pappa sade till sin son på parkeringen: Vänta bara, jag ska bara låsa bilen lite!

Gamla lås kan man ju låsa med t.ex. flera varv och knixar.
Då det fanns smideslås, kammlås, etc
Men ett modernt digitaliserat billås?!?
Bild från internet

Jaha. Hur lång tid tar det med dagens blip att låsa bilen? Varför behöver pappan förhandla fram respit från sonen med detta lite ? Brrrr. Jag fattar att man t.ex. kan städa bilen lite, tvätta eller putsa den lite. Osv. Men låsa? Tja, nu kör jag inte bil, så det kan ju finnas hemligheter jag inte är invigd i. Men jag tvivlar... Blipp är blipp, varken mer eller mindre.

Vad menas?
Är det trängsel. så att fler än "vi" vill vara först?
Ur morgontidningen

Sedan en tid tillbaka är det även vanligt att man använder uttrycket Lite så/ Ja, lite så. Min medfödda språkgen tycker detta händer alldeles för ofta. Eller så stoppar man in lite här och där. Igår hörde jag en artist säga Antingen jobbar man eller så jobbar man inte, lite. Förra månaden hörde jag någon säga Jag var tvungen lite grann...

Likaltidningen idag, UNT

Handlar det om att jobba deltid? Nej, det var tydligt och klart av sammanhanget att det handlade om engagemanget i sitt jobb. En konstnär kan egentligen inte annat än totalt gå upp i sitt jobb - eller avstå från att jobba.

Men hur kan man vara tvungen lite grann?

OK. Jag får nog överge ambitionen att avkräva logisk korrekthet - alltså vad jag tycker är "logiskt korrekt" -  bakom bruket av lite. 

Min tolkning av detta utbredda bruk av lite, och även lite så är att folk vill förminska det man redan sagt: Man vill ha en dörr öppen till omförhandling, eftersom man är rädd att bli slagen på fingrarna. Man vill inte bli korsfäst vid sina egna uttalanden och åsikter. Men ett instoppat lite svär man sig evig frihet. Man kan ju alltid säga något annat.

Är detta tecken på den ökade ängsligheten som tagit plats i samtalet mellan människor? Jag är rädd för det. Bäst att vara ännu mer fördragsam.

Det finns en språkvana som är motsats till bruket av lite: Man vill, som det kunde heta, pimpa sin värdering av t.ex. en människa genom att kalla hen för finis, fining, finaste, bästaste... Detta var länge en vana hos många på Facebook. Igår såg jag en gratulation i morgontidningen, där finaste släktingen hyllades. Jag tror dessa språkbruk, som jag egentligen inte gillar särskilt mycket, handlar om att man vill vara gullig och bedyra sin vänskap.

Bästaste receptet på rabarberpaj?
Blev härförleden bjuden på läckerheten av en kusin

Oförargligt, alltså. Avsikten är väl att skapa en intim stämning. Man vill visa att man är riktigt privat och kärvänlig. Denna intimisering av språk och relationer, ett utbrett socialt fenomen, släpper vi för nu, som det allt oftare heter.  Kolla här ett inlägg om bruket av bästaste finis. Jag håller med i allt.

Nä nu slutar jag, lite! På det enda sätt jag känner till! Och så tar vi det därifrån.