Ögonblick av bråddjup.

Överallt finns det gömda budskap om livets ofantlighet, dess skönhet och oskattbara skörhet. Dess tillfällighet och undflyende NU.

I denna blogg hittar du mängder av flagor, om du stannar till och letar.
Flagor av liv - och ur ett liv. Kanske även ett och annat mirakel. Välkommen!

30 dec. 2019

Bloggskriverier - ljuskälla, snilleblixtar, irrbloss?!?



Min första bloggbild, november 2017
Kungsgängens gård, med sina adventsljus

Nu har jag skrivit inlägg i denna blogg sedan 30 november 2017. Två år alltså. Till vilken nytta? Till vems glädje? Ja, det är tur att min humanistiska ådra gör mig immun mot sådant nyttotänkande. Jag skriver för att det är roligt. Det ger mig glädje - det räcker. Vår tidsanda av mätning, krav på effektivitet och relevans uppfattar jag som livsfientlig, och inpiskad i oss av den förhärskande ekonomistiska nyliberalismen. Kombinerad med tävlingsinriktad narcissistisk individualism. Huga. Lek, infall och lustiga kullerbyttor är viktiga inslag i livet.

Adventljusstakar!
Hela november längtar man.
Upplandsmuseet. Ljuvligt!

Tänk att jag blivit bloggen trogen - och kommer så att förbli. Jag är nog lite stolt över att ha rott iland allt nytt lärande. Jag är ju inte så tekniskt flink - även om jag emellanåt skördar triumfer. Kinkigast är att redigera bilderna. Det värsta som hittills hänt är att ett helt inlägg försvann; det från november 2019. Temat var humanism, som så ofta. Jag skrev något om alltings föränderlighet, och illustrerade detta främst med de aktuella förändringar som min hemstad Uppsala genomgår. Väldigt mycket bildredigering, som är särskilt svårt för mig som synhandikappad. Parbilder, sida vid sida, för att ge skjuts åt resonemanget.

Tillvarons och livets obeständighet, föränderlighet och
förgänglighet illustrerades bl.a. med branden i Sundsvall midsommarafton 1888.
Det inslaget kommer jag ihåg, i alla fall.
En sotflaga från en text som gick upp i rök.
Paradox: Ur brandröken uppstod en fantastisk stenstad!

Allt bara försvann! November blev en månade med ett enda inlägg. ÄBuuuhhh. Sedan länge har jag varje månad velat skriva en Månadens åhå--- och ett tematiskt inlägg. Paff. Jag blev bestört och förtvivlad över förlusten. Inte för att texten var omistlig - det är ju inget - men allt detta tidsödande knåpande blev förgäves. En och annan finurlighet, en och annan uppgörelse. Civilisationskritik, som jag brukar. Kanske även en rapport om någon liten insikt från mitt liv. Borta. Till och med de flesta av mina illustrerande fotografier.

Ordspråket säger: Gråt inte över spilld mjölk!
Foto: Från internet

Nåja, den spillda mjölken har nu torkat i golvspillrorna. Inget att göra åt. Fast jag bad äldste sonen, som en sista försäkring, att gemonfara min dator för att se om inlägget gömt sig någonstans. Icke då. Tala om tillvarons ironi: Inläggets budskap var att inte ty sig till budskap om eviga, rena sanningar. Sedan 1800-talet har väst trummat in budskapet om en entydig identitet, individuell, kollektiv och nationell. Sanningen är något rationellt och objektivt. Jag har aldrig trott på detta: Hur skulle sådant kunna vara beständigt, när själva VARAT är ett flöde av föränderligheter? Jag finner snarare inspiration i de buddhistiska traditionerna, där alltings upphörlighet är alltings kärna. Allt flyter.

Det enda giltiga är alltså varandets, känslornas och sakernas oupphörliga förgänglighet. Trösterikt, i stället för att skapa fasa? För mig är det nog så. Och jag får trösta mig med att det inte saknas uppslag till nya inlägg. Det är snarare så att jag inte hinner med att göra skrift av allt. Och det gör inget...

Ljus i mörkret, vägledning i vardagen.
Kandelabern på Stora Torget i Uppsala.
Man kunde tro att den stått där i evigheter, men icke då.
Ditsatt, nedtagen, remonterad. Allt efter tidens anda.

I mitt första inlägg skriver jag så här om att leva i mörkret: Det är något märkvärdigt, denna ljusförvandling i mörkrets mitt. Inte undra på att människorna i alla tider skapat åt sig högtider och riter för att skingra mörkret och säkra att ljus, värme och liv återvänder. Det kunde bli en egen betraktelse att följa vintertidens ljusriter i svensk historia.

Advent och juletid är underbara illustrationer av människans förmåga att omvandla mörkrets hot till löfte, möjlighet och lovande framtid. Denna vinter har varit extra mörk, rent vädermässigt. Först i Uppsala, sedan i Helsingfors, efter vår temporära flytt dit i december. Uuuuusch så mörkt. Saken har inte blivit bättre av regn, blåst och sibirienkyla. Hela ens väsen säger NÄÄÄÄ nu får det vara sluuut!

Fy för den lede, så mörkt!
Tur att någon tänt dessa fyra ljus - hopp i mörkret!
Kungsängens Gård, fjärde december 2019.
Jag formligen förtvivlades när de dröjde två dagar att tända första ljuset!

Så kommer det; ljuset. Mitt i den mörka tiden så tänds det överallt. Detta älskar jag. Först kommer ljusfesten Allt ljus på Uppsala, i november. Ljuskonstnärer lyser upp diverse delar av staden på ett kreativt sätt. Sedan kommer advent. Under vår decembertid i Helsingfors har vi märkt att fönstren i Sverige upplyses långt mer. Däremot häpnar jag hur Esplanadparken formligen bågnar av ljus! Detta är Helsingfors' hjärta, flanörstället nummer ett! Vi var där senast idag. Vi kollade marknaden nära Salutorget, för att sedan ta en värmande fika i Kappeli. Efter en fika tog vi oss till Berghäll, mer ljusfattigt;  Europas mest tättbefolkade stadsdel - förr de fattiga arbetarnas hemvist långt från bourgeoisiens Esplanadsystem.

 
Där står Runeberg, nationalskalden, omgiven av julens renar.
Esplanadparken exploderar i ljus. Fotoblixtarna drar sina strån till stacken.
Feststämning, hopp och framtidstro. 

För första gången har jag nu varit med om en Luciakröning. Sverige har ju, av förklarliga skäl, odlat en kaskad av ljusfenomen kring lucia - mitt i mörkret. Enligt den gamla tideräkningen inföll ju Lucia vid årets mörkaste dag/natt. Jag fascineras över alla nya tillskott i visskatten kring Lucia. Tänk bara, så mycket nytt som skapats kring Staffan stalledräng. Hemma i Sverige ser jag som oftast SVT:s sändningar klockan sju.

I år befann i oss i Helsingfors. Luciasederna odlas frodigt bland finlandssvenskarna på den östra sidan av Östersjön. Finnefinnarna bryr sig inte särskilt. För finlandssvenskarna handlar det nog till stor del om identitet. En överlevnadsstrategi för dem är att ta hjälp av Sverigesvenskarnas traditioner för att markera sin minoritetsstatus i Finland. När vi så på luciaaftonen går genom staden, efter att ha fikat med goda vänner, så ser vi kön upp till domkyrkan. Kära frun frågar om det är värt att ställa sig i kön, och det är det. Vi väntar på kröningsceremoni inne i domkyrkan och på den nykrönta Ljusdrottningens vandring nedför trapporna till sin kortege genom staden. Inför 1500 församlade kröns Lucia av president Halonen. Betryggande. Allt sänds på TV.

Vi var minst 10 000 som utomhus bevittnade hur Lucia skred nedför
domkyrkotrapporna till den väntande kortegen.
Därefter karnevalståg genom staden. Vi köpte kryddat vin på Senatstorget

Decembermörkret påminner oss - övertydligt - om alltings förgänglighet. Genom olika traditioner och riter gör människan att mörker blir till ljus, fasa blir hopp och att förtvinande omvandlas till spirandekraft. Genom alla riter och ceremonier laddas själva döden om till kommande liv.  Det föränderliga blir till framtid. Mörkret är inte slutet. Döden vinner inte allt. Ondskan skingras av människors vilja att göra gott.

Sverige har tillåtit sig att banalisera sina helger. inte minst genom att låta kommersialism och glättad amerikanism sprayas över den viktiga övergången mellan mörker och ljus. Jag sörjer detta. Livet måste innebära att man hanterar det mörka. Men i vårt kulturarv finns ambivalenserna; spänningarna mellan mörker-ljus, ont-gott, död-liv. Även gränsen mellan djur och människovärld visar tecken på att upphävas i vintermörkret. Till och med gränsen mellan gudomligt och jordiskt. Himmel och jord upplyser varandra om livets helighet.

Gullebjörnar!
Varför bevekar de mitt hjärta?
Blir jag en go Bamse av att se dem?
Kanske, hoppas. Göra världen lite bättre.

I Finland är döden mer närvarande vid vinterns ljushögtider. Mest konkret blir det genom att man besöker gravarna.Under mörkertiden både på självständighetsdagen den 6 december och under julafton förvandlas kyrkogårdarna till ljushav. Barnens födelse knyts till soldaternas död för friheten. Frihet handlar inte om ego, utan om kollektivets mobilisering för en gemensam sak. Julens budskap är att barnet utlovar befrielse åt en mänsklighet i bojor.

Vågar vi kränga av oss vår tids djävulska bojor? Vågar vi ens identifiera dem?!? Gretaeffekt?

Hur det än är, så tuffar livet på.
I en ring, cirkel, återvändsgränd.
Tågordningen är oförändrad; alltings rörlighet.
Från ljus, till mörker, till ljus.
Bilden är från en livsbejakande retrobutik i Helsingfors, Retronomi





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar