Ögonblick av bråddjup.

Överallt finns det gömda budskap om livets ofantlighet, dess skönhet och oskattbara skörhet. Dess tillfällighet och undflyende NU.

I denna blogg hittar du mängder av flagor, om du stannar till och letar.
Flagor av liv - och ur ett liv. Kanske även ett och annat mirakel. Välkommen!

17 jan. 2020

Man får leka med språket!

Sitter i Helsingfors denna vinter. Omgiven av finskan. Jag gör mina försök att lära mig. När vi bodde här under våren 2018 sade jag att jag tänkte bekantgöra mig med det finska språket. Så kan jag nog inte säga längre. Sommaren 2018 följde jag en veckas intensivkurs vid det svensk-finska kulturcentret Hanaholmen utanför Helsingfors. Tillbaka i Uppsala har jag under två terminer gått på Vuxenskolans kurs i finska. Genom åren har jag givetvis snappat upp från vardagsliv och resor.

De olika biblioteken har skiftande nivåer på sina
språkcaféer. 2018 besökte jag en grundkurs.
Nu är vi inne på konversation - hm, ja...
Inte är det lätt, inte! Denna vecka har jag varit på fyra språkcaféer för nyanlända. Alla säger samma sak: Finska är väääääldigt svårt. Irakier, kineser, lankeser, iranier, bengaler, turkar, somalier... och jag. Flera av oss greps av varm ömhet för den förtvivlade filippinierns försök att hänga med. Han fick tröst av en flitig korean, som bott fyra år i landet. Själv rådfrågar jag hela tiden ett språklexikon på min mobil. Jag har ju bara bott här i tre månader sammanlagt, så jag har lite handikapp. Mitt uttal är dock ett av de bästa, visar det sig hela tiden. Alltid något. Får tacka frun...

Under mitt tredje café denna vecka anade jag en ny känsla: Det kanske kommer att gå ändå! Det kändes som en tröst, och kom som en oändlig lättnad.  Nog har jag långan väg att gå, innan jag ens vågar tala. Men känslan fanns där ändå!

Så här beskriver jag mitt språkliga nuläge: Jag talar som en treåring; jag förstår som en tonåring; men, ta mig fanken, jag tänker som en VUXEN!!!

När det känns som svårast tar jag tröst svenskan, Jag talar svenska med min fru. Självklart får hon fungera som ett vandrande lexikon. Men jag gör mitt allra bästa i att undvika att hon ska behöva konversera en treåring! Jag vill helst visa henne att jag faktiskt fortfarande fungerar som en vuxen - bortom all språklig pinsamhet.


Finnar vill gärna ha egna versioner av de engelska
lånorden. Är man stolt, så...

Inte minst finlandssvenskan tröstar mig. Under senare decennier har finlandssvenskan trängts undan här i Södra Finland. Men på senaste tid har den svenskspråkiga minoriteten hostat upp sig, och undviker inte lika mycket sitt modersmål i det offentliga. Eftersom Finland äger två officiella språk borde man kunna förvänta sig service på svenska. Men det sviktar rejält på denna punkt. Vilket även jag förlorar på. Senast vid gårdagens apoteksbesök.

Även om de med finska som modersmål skulle kunna tala svenska, så blir de ofta paralyserade av Sverigesvenskan. Uttalen och satsmelodierna skiljer sig ju åtskilligt åt. Alldeles blir alldéles - som ett litet exempel. Konsonanter och vokalen liknar ofta mer de finska, så man har egentligen inga slutna vokaler. Så jag får allt träna mig i att hitta ett annat sätt att tala svenska på.

Välkommen till språkcafét!
Finskan är så annorlunda än de allra flesta europeiska språk.
Uttal och stavning känns ofta som en ren käftsmäll!

Alltså: Tsempiä/Kämpa med två språk.

Det finns fler sätt att kämpa: Under gårdagens lite annorlunda språkcafé på Nordisk kulturpunkt fick en finsk-tyska översätta till mig en krönika från Helsingin Sanomat till tyska, eftersom, som hon förklarade sig, hennes engelska blir helt blockerad när hon kommer i kontakt med finsk text. Så kan det bli. Tur min tyska sitter kvar, sedan terminen 1978 vid ett studieförbund i Uppsala. Däremot kunde hon utan problem tala engelska med sin albanska väninna - som i sin tur läste bättre den finska texten än den tvåspråkiga finlandstyskan! Min egen läsning tillhörde de sämre denna kväll, eftersom flera var födda i Finland, och alla bott i landet i minst fyra år.

På gårdagens språkcafé på Ode kom vi kort in på att skämta på främmande språk. I regel ska man ha kommit rätt långt innan man kan röra sig så fritt i språkets alla vindlingar, och ge utlopp för ens mer eller humoristiska associationsslingrigheter. Jag gillar att leka med språk. Under min tid i Frankrike utvecklade jag denna förmåga att skämta på franska. Kände mig hel, först efter denna förmåga.


Brukar inte gå på Facebooks lekar,
men jag ville veta vilket djur mitt
anskite liknade. Oj, så långa tänder
du har, sa' FB!


I en kommentar skrev jag att jag inte har någon
anledning att skämmas över mina tänder
- de är allt i framkant!
Jag har inte långa tänder!
-
vilket är ett finskt uttryck för att
man inte gör något ofrivilligt!
Tja, lite lek med språk alltså! Fattaru'?!?


Mina förmågor att skämta på finska är minimala. En av de första ordlekarna var kivikiva, som jag hemmavid lärde mig av barnens lattjande med sin mamma. Kiva betyder kul kivi betyder sten. Stenkul alltså. Begåvat avancerat, haah. På en treårings nivå, typ...

När jag ska presentera mig kan jag säga att jag talar piccolissimo vähä suomea; pyttelitet finska. Inte heller det särskilt avancerat. Så lär det bli in i framtiden.

Fliten rinner ibland till, liksom öl, vatten och kaffe - och vin

Däremot kan jag leka lite med finlandssvenskan. Int blir det så mycket, int, men det kan nog ske! Just betydelsen i ordet nog såsom "visst, helt säkert" roar mig - i stället för Sverigesvenskans osäkrare och ovissare betydelse. Sådant kan underhålla mig.

I en Facebookgratulation igår lekte jag att jag kunde uttrycka mig på finlandssvenskan, vilket jag ju inte alls kan. Men om man gör saken man vill säga lite mer poetisk, så tycker jag allt att man når en liten bit. I gratulationen hittade jag på ordet övermånga. Det lät så vackert, tyckte jag. Men, som sagt, int lär det bli övermånga skämt på finska språket under min övriga tid här i Finland.

Mumindalens folk fick framföra hälsningen.
Kan de egentligen bli för många?

Och det gör absolut ingenting! Jag är så nöjd med min nya språkbekanting; finskan. Idag är jag mer stolt över mina studier, medan jag i början hade dåligt samvete över att ha börjat så sent. Under jobbtiden hann jag inte med. Sinnet var inte tillräckligt tillreds. Nu är jag mer tillfreds.

Äsch, det går lättare med kultur!
Nu sticker jag på en folkuniversitetskurs om stadsdelen
Kronohagen!
Hmm, nu är det nog så, att det faktiskt heter Krunika, har jag lärt! Hmpf!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar