Fartränder i ansiktet - och ont i huvudet

När hemma huvudet ont!

Så sade den bekymrade nigerianen på mitt senaste språkcafé i Helsingfors. Hans grammatik var kanske inte helt perfekt, det kunde till och med jag identifiera. Men hans känslobudskap stod inte att ta miste på: När jag varit på språkkurs hela dagen, så har jag vansinnigt ont i huvudet när jag äntligen är hemma igen!

Är detta för nybörjare?!?
Tja, det står Nybörjarspråkcafé, så jag får allt foga mig!
Skylten hittade jag på det underbara centrumbiblioteket Ode/Oodi

Jag känner igen mig. Åter tillbaka i Helsingfors, denna favoritstad. Biblioteken runtom i staden bjuder in till språkcafé. De som antar utmaningen är i regel asylsökande, eller flyktingar som väntar på arbete eller att få komma in på arbetsmarknadens kurser. Denna decembervecka har jag varit på två språkcaféer. Ett där man mest håller på med ordförrådet, och ett där man övar konversation - dvs tillämpning av det man lyckats lära sig. På det första caféet, utan fika (!), kämpade jag och en ingenjör från Irak med en radda ord på maskiner i huset; Dammsugare, spis, mixer, diskmaskin, dator etc. Jag kunde blott en tre fyra ord på förhand.
                                                                                                     

Ibland tror man att livet aldrig ska ge
tillfällen att använda nya ord. Hemma är
det jag som dammsuger, men ändå:
Varför prata finska när man städar?!? 

Har nyss lärt mig ordet för
dammsugare. Här dyker det upp
dammsugarpåsar / pölynimuripussit
på min lokala järnaffär! Lycklig!
Slump, eller Guds pedagogik?

Min Bagdad-kompis fastnade visst i turkiska bergen! Trots att han hade bott i Helsingfors i två år, så förvånade jag mig över att jag i jämförelse klarade mig bra. Den språkskicklige somaliern, som släntrade in senare under lektionen, bestämde sig dock för att dra sig ur. Han ursäktade sig artigt och menade att han snarast var i behov av konversation. Han var så bra på finskan, efter fyra år i staden!

Vår lärare kände jag sedan min tid i Helsingfors april - juni 2018. Samma lokal, samma vackra bibliotek på Rickardsgatan. Samma glostraggel. Men färre elever. Jag saknade min argentinske vän, den högsympatiska lankesiskan, den sirlige egyptiern, den reslige somaliern. Kulturiraniern. Och alla de andra irrande själarna, som dök upp mer sporadiskt. Alla var asylsökande, i väntan på uppehållstillstånd. Själv väntade jag då, i början av min vistelse, på mina siffror i statens rullor. Dessa magiska sesam öppna dig! När man har sitt personnummer kan viktiga delar av det praktiska livet börja - som att skaffa bibliotekskort.

Min knubbiga kvartersbibbla!
Kallios bibliotek är det fjärde äldsta i Finland.
Deras språkcafé valde jag bort 2018, då jag var helt grön.
Ska nog kolla igen, då vi är tillbaka efter nyår 2020!
Imponeras av bibliotekets verksamhet och personal!

På det andra caféet löpte samtalet mestadels efter de trådar som bibliotekarierna satte igång;  Hur länge har du bott i Finland; Varför kom du till Finland; Vilket är ditt yrke; Har du barn? Och så vidare. Eftersom det är juletider så frågade de oss om vad man i våra respektive länder säger att jultomten bor. Kinesiskan hade inget svar! Inte heller den irakiske ingenjören, som dök upp igen. Bengaliskan, som var vackert klädd i hijab, bara skrattade, eller fnissade - hur man nu skulle tolka detta (jag för min del tänkte att det nog sällan pratas om jultomtar bland muslimer i Bangladesh).

Till slut klämde jag i med Rovaniemi. Men en av bibliotekarierna räddade min svenska heder genom att fråga vad man säger i Sverige var Tomten bor: Dalecarlia, sade jag glatt. Ingen förstod. Bibliotekarierna var dock mer hemmastadda när jag sade Mora och Kiruna. Senare på kvällen fick jag av frun lära mig att Dalarna heter Taalainmaa; dalarnas (kullor och masar) land. Min franska och engelska version nobbades av henne. Bra där!

Inte är detta heller särskilt lätt.
Julbocken knackar på dörren, en åldrig julsång.
Kolla sista ordet! Sjumilastövlar - vad som behövs för att klara sig här!!!?

Det var det sista caféet före juluppehållet, så det bjöds på glögg, te och pepparkaka. Glöggen var alkoholfri, så inte fick man ont i huvudet av den! Nigerianen hade rätt, det är språket i sig som ger huvudvärk! Kakorna bjöds vi att dekorera med kristyr, färg och lite karamellglitter. Jag gladdes över detta, lite barnslig som jag är. Men jag fattade sympati för dem som undvek glöggen. Ingen förklarade att den var alkoholfri. Jag viskade till bengaliskan, men hon blev lite rädd för den starka kryddoften.

Nigerianen, som sade om sig själv Jag är ingen pladderkuse, jag är bara extrovert",  sade att finskans grammatik var viktig men svår. Rent ut sagt, var han en riktig pratmaskin, men med trevligt uppsåt. Iranskan var saligt tacksam att hon fick en chans att träna konversation - vilket hon inte fick under hennes yrkesspråkkurs (hon behövde komplettera sig i arkitektfinska). Den irakiske ingenjören var tyst, och höll mestadels armen i ett elskåp. Ryskorna ville veta hur ord uttalades exakt. Svensken (=jag) frågade efter ord. Ingenjören från Pakistan satt tyst, med mobilen i hand - såsom jag, letande efter orden. Han hade kommit till Finland för tre dagar sedan, och hade kämpat sig till sin finska via nätet. Totalt beundransvärt!

Tänk så mycket man missar!
Ska jag förkovra mig i språket, i alla fall lite, så blir det
offer. Kanske jag motverkar demensen?

Voi voi, vilken kamp. Alla dessa kämpar. Tänk så många intelligenta, generösa, charmiga människor som döljer sig bakom alla språkbarriärer - åt båda hållen! Jag saknar förmågan att glänta på människors dörrar, även om jag faktiskt kan få se någon glimt på annat sätt. Jag faller ofta i beundran för alla dem i gatuvimlet som kommer från fjärran länder och som talar så god finska. Så klart har de bott här längre än mina futtiga månader, men ändå. Fast det sprids lätt ett leende över mitt ansikte när jag förstår något när jag ser på skyltar och lyssnar till dialoger runtom mig.

Mitt uttal har jag fått beröm för, fler än på detta café. Kinesiskan lät som en padda, även om hon hade större ordförråd än jag. Nyligen fick jag höra av en servitris att jag pratade bättre finska än hon  talade svenska. Hmmmm.

Vi har högt tempo. Fem konserter åp sex dagar, och fem jul-
marknader på åtta dagar.
Inte undra på att vi får kulturella fartränder på kinderna!
Vi hinner även med Luciakröningen 2019,
av Tarja Halonen i Domkyrkan.
10 000 på plats

Mitt i detta skrivande påminner min fru mig om två saker:
1. Jag skräms inte längre till hicka när jag ser de lååååånnnnnnngggggggaaaaaaa orden. Ta t.ex. KULUTTAJARIITALAUTAKUNTA; Konsumenttvistnämnden. Fy för den lede! Inte heller helt lätt på svenska! Glömmer aldrig lankesiskans utrop Varför ska dom ha så  långa ord! Supersvårt att försöka sjunga med i alla julsånger som vi just nu är mitt i; att stava sig igenom alla heliga ord kräver sin precision. Inte undra på att jag ibland tappar sångfart.

Första gången FRÖS jag - inte av kyla, trots att det var i mars 2018
 - när jag såg skylten. Idag ger jag mig glatt på ordmassan, även om
jag fortfarande inte alltid fattar ett dugg. Men mycket har hänt.

2. Mitt huvud kokar ibland av finska ord som jag inte kommer på betydelsen av. Senast i natt var där en brygd i skallen. Ibland frågar jag frun om dessa uppflugna ord. Det är inte precis alltid som hon förstår var jag yrar om. Detta kan dels bero på ett osäkert uttal (t.ex. enkel konsonant i stället för dubbel - eller vice versa), Det kan även bero på att mina utrop är sammanhangslösa, vilket försvårar hennes tydning. En natt försökte jag pressa in en byrå i skallen (ja, ordet lipasto alltså).

Håhå jaja, inte undra på att jag lätt undviker att "låta finska" med frun. Det är ju inte särskilt stimulerande. Jag låter som en treåring - men utan dess charm. Visserligen kan hon skratta till åt någon malör. Nåja, jag tycker hon är tålig, så jag vill inte alltför mycket slita på hennes tålamod.

Alla medel är tillåtna!
Frun gav mig denna bok som födelsedagspresent.
Nu har jag lärt mig silitysrauta (Strykjärn) Gulligt ord!

Såja, Finlands sak är åter min. Ömsom huvudvärk, ömsom blåvitfrusna kulturränder i ansiktet. Det är ishavsvindkallt, regnigt och mörkt. Än en gång är vi i Helsingfors för en längre tid. Vi stannar i samma lägenhet i Berghäll i tre månader.

Vi är nöjda. Våra första tio dagar har varit i ett högt tempo. Först av allt gick vi till Magistraten för att registrera oss på vår finska adress. På så sätt kan vi t.ex. få rabatterade priser på kommunikationerna och orda en del bankaffärer. Nu väntar vi på bekräftelsen att vi uppfyllt myndigheternas krav. Sedan förra gången har jag mitt finska folkbokföringsnummer, som nu alltså ska knytas till en lokal adress. Sedan kan vi ånga på!

Storebror ser mig!

Jag finns i de finska registren!!

Mina ansträngningar har burit frukt!!!

Loistavaa!!!!