Sedan ungdomen har jag älskat mitt modersmål. Inte för att det råkar vara svenska, utan för att svenskan råkar vara mitt alldeles egna modersmål. Det jag fick med modersmjölken och fadershumorn. Hade jag vuxit upp i annan språkmiljö hade det nog blivit likadant. På vägen till mitt nuvarande traggel med det finska språket har jag lärt mig att älska andra språk. Jämföra mellan, smaka på, förkovra sig i. Just nu häpnar jag över finskans hemligheter, krångligheter och finurligheter. Det räcker alldeles utmärkt. Jag bokstavligen kippar efter andan i detta språkbad.
 |
| Som majoritet lägger man inte alltid sitt krut på språket. Det är ju ohotat. Risken blir då att den egna språkliga medvetenheten blir låg. Min klassresa har tvingat mig till att vara språkligt alert. Bild: Från minoritetshyllan på Ode, det nya, fantastiska centrumbiblioteket i Helsingfors |
Jag har alltid förvånats över hur svenskar så sällan verkar ha fostrats till att älska sitt modersmål. Mina föräldrar kanske inte fostrade mig språkligt, men jag tog över deras förhållningssätt till språk. Det är ju denna fostran som man kan kalla för imitativ; barnet lär sig av hur föräldrarna gör. Det var inte så vanligt i min barndom att man verbaliserade sina värderingar. De bara fanns där - att ta efter, rätta sig efter och sträva efter. Vem vet sedan vad som är mitt arvegods, mitt temperament och språkliga läggning.
 |
| Jag blev plågsamt medveten om att min språkstil kunde anses vara fel, när man vid universitetet sade att jag hade ett för blommigt språk. Den var nog sant, men jag kände mig mest tillplattad. Då var det roligare när Riksteatern ville att jag skulle förklara varifrån jag fått mitt språk! Bild från internet |
Mina föräldrar svor sällan. Mamma svor aldrig, vad jag minns. Kanske berodde det på hennes uppfostran, kanske på hennes egna livsval. Jag frågade aldrig. Som barn sög man ju åt sig av grannars och klasskamraters mustiga språkvarianter. Jag har några favoritsvordomar, men dem struntar jag högaktningsfullt i här. Det är mammas svordomar jag är på jakt efter!
Nå, det verkar ju inte finnas något mer att säga om kära mammas sväreri.
 |
| Alla har behov att få ur sig starka känslor av frustration och vrede. Mamma var en fena på att hitta på egna skällsord. Om jag så säger, så ägnade hon sig inte åt kroppens avsöndring, utan använde diverse djur som expressiva beskrivningar av den hon för tillfället var galen på. Jag kopplades bl.a. ihop med tranan! Effektfullt, vill jag säga... |
Jodå! I november 2019 föll fjällen från mina ögon. Mammas svordomsrenhet visade sig vara en konstruktion! Ojoj, så paff jag blev!
Vad var det som hände? Jo, jag var på en föreläsning, som förhöjde min språkliga medvetenhet. En dialektolog och en folkminnesforskare talade över ämnet Visslar du på Horn-Per? Djävulen i folktro och dialekter. Jag fick lära mig att det än så länge inte finns någon enhetlig studie övre svenska folktraditioner. Man vet ju dock t.ex. att den mer kyrkliga motivkretsen kring djävulen sällan syntes i folkliga sammanhang. Där fanns i stället ett otal omskrivningar, så man slapp nämna själva Fan.
 |
| Visst finns det klassprägel på hur man pratar! Barndomens drängar var betydligt mustigare i truten är lärare och läkare. Min pappa blev industriarbetare, till slut. Han var skicklig på omskrivningar. Inte religiösa, men så att han slapp svära. När han var frustrerad kunde han dra till med ordet utomordentligt... Bara för att kunna trycka till på e-stavelsen - och sänka trycket. Fiffigt - och kostnadseffektivt - i en aktiv språkfostran. |
I folkmun hade man ett otal benämningar på Djävulen: Rackarn, är en klassiker över hela Sverige. Men sedan varierar det mellan landsändarna. Fegen har jag själv knappt hört. Däremot Skråen, Hin Håle och Horn Per. Jag var också van med att koppla samman det onda med diverse djur, som katt, orm, padda, gris, bock, spindel, skata. Den fule pratades det ibland om. Gammeln kom jag inte ihåg att jag hörde något om.
 |
| Vad ska man säga? Fy då? Aja baja? Håhåjaja? |
Det var när forskarna kom till Hälsingland, Medelpad, Ångermanland som hemligheten avtäcktes:
I dessa landskap var det nämligen vanligt att djävulen kallades Den gröne! Då dök minnena upp hur mamma talade om Det vete gröne; För gröne. Detta visade sig alltså vara omskrivningar för SATAN/ DJÄVULEN! Åhå, aha! Hon sade aldrig Gröndjävligt, men det var det andra som gjorde!
 |
| Jag tänker inte göra någon utläggning! Men djävulsgestalten är grön. Anar vi även förklaringen till Kyss mig i arslet? |
Hur många gånger har jag inte genom åren sett de gröna djävlarna hos Hieronymus Bosch?!? Men jag har alltså aldrig kopplat dennes groteska målerier till min egen mammas munläder! Hädanefter kan jag med stolthet säga att hon ingår i en stark folktradition där man spyr grön galla över varierande fanskap. Med röd färg på kinderna och grön färg på ordsvadan.
 |
| Läskig jäkel! Åter gör Bosh djävulens bak till ett grönt ansikte. |
Mamma hade inte hört talas om Bosh. Inte heller om Busch-Thor för den delen. Hoppas hon nu förlåter mig att jag upptäckt omskrivande svordomar i hennes språkbruk. På den tiden tyckte jag det lät gulligt att säga vete gröne osv. Nu vet jag lite mer.
Jag kommer också mycket väl ihåg att mamma hade gröna fingrar! Inte minst älskade jag hennes amaryllisar till jul. Men sade jag det till henne? Nej, det var så lite som sades i ord. För lite.
 |
| Mina föräldrar väckte min lust och nyfikenhet till språket. Mammas matkonst har inspirerat de flesta av oss barn. Min egen grabb är likadan, med intresse för smaksättning. Fransmännen har satt spår i köket, t.ex. djävulskt goda blå- och grönmögelostar. Och när de talar om Par Bleu! - så döljs därbakom något diaboliskt. Kärt barn klär i många färger... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar