Dyster månad i Coronas grepp

Pang!

Flagor av fara, droppsmittan. Pandemin kom över världen. Det räckte inte med Kina och Östasien.

I skogen slipper vi corona-oron. Men håller avstånden.
Naturen har givit mycket elände, men ger även tröst och hälsa

Under senaste veckor har hotet från Corona/ covid-19 sjunkit in i vars och ens verklighet. I början kunde många skämta vilt, men allteftersom har saker och ting blivit kusligare. Alla säger att man aldrig kunnat ana vad som nu skett. Och så snabbt allt förändrats. Vi häpnar över vad som sipprar in i vår sociala distansering från den alltmer skrämmande yttervärlden.

 Min morgontidnings bild på påven som
totalt ensam på Petersplatsen visade på pandemins skräcksida.
Det här är en annan bild från internet.

När, och var, ska allt sluta? Hur ser världen ut om ett, tre, fem år - Hur många kommer att förlora sina liv - Vad gör alla politiska ingrepp med oss som individer, familjer och samhälle - Vad kommer det att finnas att återgå till - Varifrån kommer de första strimmorna av hopp?

I Helsingfors firade vi det kinesiska nyåret med tusentals kineser.
Vi var lite fundersamma, men anade inte vad som skulle komma.

Vi kan lätt drunknar i all information, som vi inte sällan tvångsmässigt själva söker upp. Folk söker strategier att överleva - och hantera alla överväldigande känslor. En del återvänder till de välkända böckerna om pest och isolering. Andra söker sig till musiken, konsten, poesin. De flesta av oss försöker orientera oss inomhus, med oroliga känselspröt för det som sker utomhus.

Många kliver ut i civilsamhället och gör efterlängtade insatser för människor i nöd, medan alltfler blir själva sjuka. Färre och färre verkar fortsätta med att trotsigt sätta sig emot rekommendationer och varningar. Vi förfasar oss över hur de som särskilt skulle skyddas inte kom undan.

Sedan början har jag bestämt mig att ty mig till auktoriteterna.
Fler och fler börjar ge den svenska linjen ett erkännande.

Nya auktoriteter seglar upp. Mitt i all fasa vaknar eftertanken. Varför skrotades beredskapslagren? Varför hälls astronomiska summor över kapitalet, medan knappt något når städare, taxichaufförer och all servicepersonal? Tack gode gud att vårdfolket hyllas.

Den yttersta frågan handlar om hur och var välfärd och trygghet skapas. Det är ruskigt sent, men ändå tacksamt, att alltfler upptäcker det offentligas betydelse. Den starka staten som garant för de grundläggande behoven. Historien har aldrig visat att marknaden på egen hand vurmar för jämbördighet och samhällsfred. Nu rycker dock banker och företagare i fållarna på Moder Svea.

2020 blir april en ödesmånad. 

En av corona-epidemins stora konsekvens blir helt säkert att fler ser nyttan av att samlas kring den gemensamma sektorn. Just nu kippar människor efter andan under tyngden av vånda, frustration och otillräcklighet. Den offentliga sektorns barskrapade funktioner gör hjälteinsatser, men räcker knappt till. Redan före corona hade alla nedskärningar, privatiseringar och upphandlingar gjort Sverige mycket mer ojämlikt. Covid-19 ökar klyftorna.

Naturkatastrofer är sällan neutrala - oavsett vad som sägs av de mer burgna. Inte ens själva Döden är särskilt noggrann med att värna allas värdighet. Det är just därför människan - mest nordborna - skapat ett stabilt omsorgssystem utanför familjen.

Humorn frodas i kristider.
Bilden visar en konditor som driver med toa-hamstrandet.
Från Hufvudstadsbladet

Statsepidemiologen har talat!  Därför präglas även mitt corona-liv av den statspålagda isoleringen. Det tog ett tag att per automatik ställa sig längre ifrån varandra än vanligt. Men våra vanor ändras och anpassas. Livet på stan är inställt. Stockholm finns inte för oss.

Visserligen tillhör vi båda riskgruppen i två bemärkelser, men vi har hittills handlat maten själva. Nu tänker vi dock beställa hemkörning. Senaste besöket på stormarknaden var lite för kusligt för att vi ska tillåta oss att utsättas fler gånger. Vi får helt sonika avvakta. Under påskveckan kommer vi till och med att beställa restaurangmat - till alla parters fördel.

Avvaktan och betänketiden är slut. Gränserna är stängda.
Resan till kursen om Helsingfors måste avbokas.
Som jag längtat. 

Kära frun har tagit upp sitt broderande, som fick vila under vår Helsingforstid. Jag läser böcker, som tillägg till vardagsrutinerna. Vi båda har börjat baka. Jag har gjort matbröd, frun har bakat bullar. Livet är mer stilla än någonsin. Inte ens grannarna kan man ha "naturligt" samtal med. Har vi tur stöter vi på dem under våra skogsvandringar.

Vi tar itu med saker som fösts åt sidan, eller som väntat på oss efter vår njutbara tid i Helsingfors. Allra först ägnade vi tid åt att städa undan julsakerna. Vi lämnade ju hemmet på Annandagen. Tidigt gav vi oss på våra kokböcker och receptsamlingar. Smygande har jag börjat rensa i nya hyllor i arbetsrummet. Ett sisyfosarbete.

Klappgröt är min nya dessert.
Har aldrig gjort detta förut, men
minns mammas gogröt. Som hennes
köksdräng fick jag vakta assistenten.
Vår egen står mycket stadigt!

Nöden är ju uppfinningarnas moder. Vi ser därmed otaliga exempel på nya idéer och lösningar. Jag blir glad av alla dessa goda historier. Inte minst alla nya digitala lösningar - och kulturutbud. Här kommer en streamad konsert den 4 april från ett publiktomt Berwaldhallen i Stockholm. Den inleds med Kung Liljekonvalje, detta otroliga sångstycke i svensk körlyrik. Njut sedan av violinduon! Förklädd gud är huvudnumret.

Som det stod i dagens tidning; det finns mer i människan att beundra än att förakta. Så sant så. Redan i sitt musicerande uppvisas människans förmåga att gestalta innerlighet och hopp. Om man så bara består av 51 procent godhet så duger detta. Nödläge brukar dock frammana mer godhet ur var och en. Men i corona-virusets kölvatten visas även prov på onda handlingar och vidrig egoism.

Landet behövde en kris för att skaka fram lite klokhet.
Sverige har varit för ängsligt och anpassligt.
Nu behövs mobilisering av vision, stridslystnad och uthållighet

Hoppas all denna kreativitet överlever krisen, så den även kan bidra till att forma det samhälle som tar vid efter pandemin. Sverige är till för att överleva. Framtiden är till för att driva fram det bästa ur oss. Historiens vedermödor och nutidens längtansmål får vägleda oss.

Människans hoppfullhet kommer att skapa många nya sociala experiment, bokkapitel och kulturella toppar.

En av mina läsfrukter dessa tider.
Efter branden 1888 växte en ny stad fram - vacker
och stolt, med sikte mot en blomstrande framtid.