Helsingfors är mer än Stockmann - kom och upptäck! Det 2

Vi fortsätter vår vandring i centrala Helsingfors.

Kungsporten, Sveaborg.
På vänster sida vid inloppet till Helsingfors

I vår första vandring tog vi oss in i staden, bland annat genom att glida förbi Sveaborg och flanera på Salutorget. Kronohagen och Hagnäs dök upp - kvarter som de flesta och  förstagångsbesökare missar.

I höjd med Unionsgatan finns fontänstatyn Havis amanda, av
Ville Vallgren (1906). Förebilden är en parisiska,
vilket inte alls tilltalade den kultur-konservativa eliten.
De ville ha en staty i nationalromantisk stil - med mycket tyg.
Studenterna tog dock henne till sin famn, och.
idag är statyn en kär symbol för Helsingfors.
Vallgren tänkte att den skulle symbolisera hur staden stiger upp
ur havet. Nu funderas över hur statyn skall skyddas från folkets
kärlek: Folk klättrar, och damen börjar ju bli till åren.
Bild från internet

Först en åthutning: Man korsar ALDRIG en gata innan trafikljuset visar grönt! Då utgår kraftiga böter - i alla fall principiellt. När jag promenerat i Helsingfors, även i rusningstider, har det varit svenskar som trotsat rött. Trafiken i Helsingfors är trygg för en fotgängare. Man vet att bilarna släpper fram en vid övergångsställena - som heter skyddsväg på finlandssvenska.

Genom åren har jag som synhandikappad känt mig mest trygg i Kairo och Tokyo. Visst låter detta paradoxalt? Kairo med sitt kaos och Tokyo med sina 13 miljoner. Men det handlar om ordning mitt i kollektiviteten. Nu får jag lägga till en stad; Helsingfors.

Nu går vi frejdigt in i Esplanadsystemet.

Esplanadsystemet
En sak som jag uppskattar med Helsingfors är att staden har ett riktigt centrum. Stockholm är en överjordiskt vacker stad, med sitt vatten och sina malmar. Men, medan vattnet i mitt tycke sprider ut staden, så snarare omfamnar vattnet Helsingfors. När man kommer med båt känns det som att de två esplanaderna är centrum. Parken däremellan blir ett tillhåll där man kan följa stadens och årets - och kommersens - rytm.

Norra Esplanaden med långbord på Helsingforsdagen 12 juni.
Den dagen grundade Gustav Vasas staden år 1550 

Missa inte statyerna, med Johan Ludvig Runeberg i spetsen; nationalskalden. Det finns en rolig text jag stött på i antologin Adress Helsingfors (1994), som handlar om hur herr Runeberg får tråkigt på sin parksockel. Han söker efter Havis Amanda längre ned i parken, vars bara bak han tilltalas av. Flickan sätter sprätt på kulturgubben. Plötsligt tilltalar han Havis Amanda, och de börjar samspråka. Allt slutar med att de dansar tillsammans i den vårliga parken.

 

Runebergsdagen, 5 februari. Allmän flaggdag.
Då samlas främst finlandssvenskar i parken
och hedrar skalden med sång och krans.
Runebergstårta är ett måste.

Njut av Svenska Teaterns vackra byggnad i slutet av parken. När den finska nationalismen svämmade över i vurm för det finska språket kände sig den svenskspråkiga minoriteten något hotad. Zacharias Topelius, en konkurrent till Runeberg, bidrog till att det 1860 tillkom en byggnad för svensk teaterkonst. Tyvärr brann den strax ned, men byggdes upp igen.         

Bakom teaterbyggnaden stimmar den breda Mannerheimvägen. Norra Esplanaden mynnar ut i det omtalade varuhuset Stockmann. Om man tar till höger/ öster på Mannerheimvägen kommer man så småningom till ett pärlband av kulturinstitutioner - Kiasma, Musikhuset, Centrumbiblioteket Ode / Oodi, Finlandiahuset och längre bort Nationalmuseet och Operan. Än längre bort finns Olympiastadion och Sibeliusmonumentet. 

Mannerheimvägen i juletid.
Här tronar Hufvudstadsbladet med sin anrika redaktion.
Jag älskar spårvagnarnas gnissel, pålitlighet och charm.

Redan Alvar Aalto hade visioner om ett liknande kulturstråk. Idag är detta förverkligat, särskilt sedan Ode/Oodi invigdes 2018.

Ett berömt fikaställe är Café Strindberg på Norra Esplanaden, men vi gillar bättre Café Esplanad i närheten. Där är det billigare, med samma kvalitet. Annars gäller Kappeli eller Fazer.

Senatstorget med Domkyrkan
Nästa etappmål är Senatstorget. Man kan ta vilken tvärgata som helst som utgår från den livligt trafikerade Norra Esplanaden. Håll utkik efter det blå huset, som är Helsingfors' stadshus. Svenska ambassaden ser ut som Stockholms slott. Vid gathörnet längst ned ligger Presidentpalatset. 

Så här såg Norra Esplanaden ut vid firandet av Finland 100 år 6/12 2017.
Hundra svajande flaggor, dagen till ära.

När man tagit sig fram till Senatstorget så kan man inget annat än häpna. Vilket torg! Vilken skådeplats för ceremonier och högtidligheter. Med magnifik trappa i fonden, som leder upp till den vitskimrande katedralen. Jag har flera gånger nuddat vid platsens historia och symbolvärde, t.ex. i en text om Helsingfors. Ett tecken på platsens betydelse.

Helhetsintrycket av detta storslagna torg får man sedan man klättrat uppför alla trappsteg. Engel visste vad han gjorde, när han skapade denna enhetliga kärna i klassicistisk stil. Tsaren slösade med pengar för att få finnarna på gott humör - och glömma Sverige. Under nationalisttiden på 1800-talet demoniserades Sverigetiden onödigt mycket, men det är ändå så att Finland upplevde en helt ny blomstring under ryske tsaren. Det öppnades möjligheter till karriär och internationella erfarenheter.

Solgass i vårligt Helsingfors.
Undrar vad Alexander II tänker om
skinnpjatten från Sverige.

Från att ha varit en rätt förbisedd provins i kungariket Sverige svingade sig Finland upp till europeisk nivå när det gäller kultur och självkänsla. Nationalismen, efter Napoleonkrigen, fick starkt fäste från första början. På få decennier skapades en kollektiv identitet, som håller än idag. Eget nationalepos, Kalevala (1835/49), egna institutioner, egna sedlar, egen musik (Sibelius), egen arkitektur, egna lärosäten. Som blixt från klar himmel uppstod en identitetsskapande litteratur, på svenska först, men finskan exploderade som litterärt språk, med Aleksis Kivis Sju bröder (1870) som första roman.

Senatstorget alldeles färdigbyggt. Engel dog mitt i kyrkbygget, och det är
efterträdaren som satt dit alla småkupoler och statyer.
Gå in i huset med kupoltak, bredvid kyrkan; Nationalbiblioteket!

Uppe på domkyrkokrönet behöver man länge låta sin blick svepa ut över torget. Man ser Empirestaden breda ut sig. Engel ville få människorna att tänka på det antika Athen, med sitt tempelberg Parthenon. Fiskebyn hade förvandlats till ett kulturcentrum. Till vänster ser man statens byggnader. I fonden syns Viking Line. Till höger radar universitetets byggnader upp sig. Framför torget sträcker sig Alexanderssgaatn som ett fredligt svärdsstreck genom staden.

Tre centra knyts till torget. Kyrkan i ryggen representerar den religiösa dimensionen i bygget av det nya Storfurstendömet. Till vänster på torget breder byggnaderna med den politiska funktionen ut sig, Stadsrådsborgen. I skrivande stund har jag sett otaliga presskonferenser där byggnadens silhuett bildat fond till statsminister Sanna Marin. Till höger bildar universitetets byggnader furstendömets kulturella och vetenskapliga center.

Kyrkan, med sitt tvärskepp, är inspirerad av 1800-talets fromhetsriktningar. Rummet är avskalat, och blir trevligt, med sin betoning av församlingen mer än det liturgiska offret vid altaret. Helt i protestantismens och pietismens anda. Där skeppen möts står Melanchton vid ena pelaren. Vid den andra står Luther - även detta en markering av humanism i renässansens och upplysningens anda.

Vacker byst över Mikael Agricola,
Åbo domkyrka. Han ordnade
det finska skriftspråket, så att det kunde
rymma bibelns komplexitet. För detta
behövde han skapa tusentals nya ord.

 Den tredje pelaren bildas av Mikael Agricola, den finska reformationens centralfigur. Han skrev det svenska rikets första alfabetsbok 1543 (egentligen en mini-katekes) - på finska! Det var han som i hög grad skapade det språk som jag, såsom finskläsare idag, bråkar på honom för! Fjärde pelaren är själva predikstolen, varifrån prästen tänktes fungera som kulturmagnet, språkbildare och spridare av den senaste vetenskapen, både praktisk och teoretisk.

Se nu till höger och skrid nedför trappan till byggnaden med kupol. Detta är Nationalbiblioteket. Helt gratis att besöka denna kulturboning. Man kan leta upp sitt favoritämne och åka upp med hissen. Företrädesvis bör man gå nedför trapporna. En häftig upplevelse. Vindlande, svindlande - som en bildningsresa bör vara.

Vy vrån högsta våningen.
Detta var ursprungligen Universitetsbibliotek,
men kallas nu för Nationalbiblioteket.
Här finns både bokskatterna och alla nytryck.
Man får  högstämt klart för sig vad
Engel ville med "sin" huvudstad.
Tsaren ville få ut finnarna ur skuggan av Åbo,
Sverigesfären. Detta har Åbo-borna aldrig förlåtit.
Åbo brinner 1827, så att det faktiskt behövdes en
ny stad och ett nytt universitet.
Finlands första universitet grundades i Åbo 1640,
som ett led i att skapa ordning efter Klubbekriget 
- se mitt inlägg om detta.
Salt i såren är att samme Engel får uppdraget
att rita det nya rutiga gatusystemet.
Trösten är Åbo Akademi, ett svenskspråkigt
vetenskapligt centrum
- skapat 1918 för att skydda svenska språket.

Nationalbibliotekets kupol.
Klassisk europeisk stil.
En del kallar Engels stadskärna
för mer europeisk än finsk:
Det enda finska 
i Helsingfors 
är folket och maten!
Idag har både mat och folk
internationell prägel.