Unorthodox och riten - Alltings innersta eller frihetens fängelse

Det har nyss varit påsk. I år blev påsken säregen, dränkt i coronaepandemin. Människor tvingades att isolera sig från varandra. Traditioner av middagar, utflykter och sammanstrålningar uteblev. Visserligen försökte många återskapa gemenskapen genom tekniska finesser. Men ändå. Påskens glädje dämpades. Inte heller vi kunde träffa barn och vänner. Allt blev lite förenklat.

Titta så grannarna gjorde!

Men å andra sidan kom människor till insikt om att påsken inte bara är något glatt och kulört. Hemmavid har vi länge ondgjort oss över det vårdslösa hälsandet Glad Påsk. Hela påskdramat är så intensivt hoptvinnat med smärta, död och chock. Det är ju egentligen först på påskdagen glädjen tar vid. Men det genomsekulariserade, och religiöst analfabetiserade Sverige, reducerar påsk till ledighet, mat och glam. Därigenom förlorar högtiden sin viktigaste dimension; löftet om godhetens och livets seger över ondska, död och förnedring.

Kristus med korset och kronan/coronan, målat av Tizian 1505.
Jag glömmer aldrig hur andäktigt mina muslimska elever lyssnade,
den gången då jag gestaltade påskdramats alla faser och fasor.
Lidandet, ondskan, den kosmiska striden, livets seger

Livets sammansatthet ryms i våra högtider. Påsken kompletterar - och fördjupar - de övriga högtiderna. Påsken var den första högtiden i urkyrkan. Det är långt senare som den glada julen växer fram. Idag tycker de flesta att julen är roligare och viktigare än påsken. Påskens mörker reduceras till att bli en barnlek - med häxor, godis och vårpynt.

Inget ont i det, kanske. Men vi riskerar att förlora en djupare förståelse för människans behov av rytm, högtider och riter.

Hur tar man sig igenom corona-påskens bedrövelse? En väg är att ty sig till traditionen.
Skissen över kalendern är från Nordiska Museets folder Glad Påsk, och visar att våra påsksysslor ryms inom en större ram - som vi lätt tappar bort.

Traditioner, högtider och riter ger perspektiv på oss själva och vår vardag. Vi hamnar i ett större sammanhang. På så sätt slipper vi kvävas av vår ensamhet och drunkna i vår individualitet. HÄR och NU växer i betydelse. Där föds hoppet.

Mitt i påskens drama tittar vi på Netflixserien Unorthodox. I ett svep.

Jag har inte velat se den, eftersom jag anade oråd. Mitt yrkesliv har gjort mig utled på temat stark kvinna bryter sig ut ur en kvävande patriarkal religion. Visserligen byttes islam ut mot judendom. Dessutom orkar jag inte en gång till se hur man okänsligt skildrar en religiös minoritetsrörelse. I dessa tider borde alla vara skeptiska mot skildringar utifrån, nu när man alltmer talar om kulturell kolonialism och medelvärldens vurm för kittlande exotism. Vems verklighet ska få gälla?       

Hur blir en bok en lockande serie?
Man klipper, klistrar och lägger till
- inte självklart enligt originalet!

Men eftersom det kändes som att hela världen sett den, och hyllat den, så föll vi till föga. Efteråt lämnade serien mig olustig i sinnet. De onda aningarna bekräftades. Visserligen respekterar jag viljan att hylla individuell frihet och självständighet. Maken hade sympatiska drag, så han var inte helt ondskefull. Men för mig blev allt smärtsamt - pinsamt - övertydligt. Vad ville man förmedla, egentligen, räcker det med att visa en stark skådespelarprestation? Vad tappade man bort?

Frågorna hopade sig. Hur kan en grupp överleva om alla medlemmar skulle uppleva den på samma sätt som huvudrollsinnehavaren? Om man vill hänvisa till hennes annorlundahet och viljestyrka, blir då alla andra viljelösa? Hade man på ett annat sätt kunnat gestalta alla riter och regleringar, särskilt de som bärs upp av kvinnorna? Hur rätt är det att se kvinnokollektivet som patriarkatets offer? Är den unga kvinnans utblomning i Berlin trovärdig? Är det den sekulariserade europeiska luften som befriar?

Vad vi gör med våra huvuden bär på olika budskap.
Seriens gifta kvinna rakar håret och bär peruk.
Maken hedrar sabbaten genom denna speciella huvudbonad.
Genom riten letar båda efter mening, sammanhang och värdighet
Bild från internet

Äsch jag struntar i frågandet. Jag överlämnar mig åt mina egna reflektioner.

Under tittandet drabbades jag av en paradox: Mitt i coronatidens sociala/ fysiska distansering, då en hel värld längtar efter gemenskap och bullriga sammankomster, så blir Unorthodox en tittarsuccé. Regeringar kringskär vår rörelsefrihet och inskränker vår rätt till egenbeslut. Vi lyder mer eller mindre, och litar på en högre mening. Å ena sidan identifierar vi oss med huvudspåret i Unorthodox; den unga kvinnans sociala experimenterande och klädförvandling i Berlin. Å andra sidan tvingar vår pandemin att hålla distans och skydda oss. Vi undviker den hotande världen. Resorna till den spännande kontinenten är strypta.

Man reagerar olika när världen blir ett hot. Kastar sig ut i njutning eller flyr till avskildheten. Odlar sarkasm eller gyckleri.
Genom historien har människor även svarat med att skapa sig ett eget rituellt universum att ty sig till

I mitt nutida pensionärsliv tänker jag ofta på ritens och tidsrytmens betydelse för människans förmåga att orientera sig i tillvaron - och överleva. Genom dessa får man syn på livets mening och riktning. Därför är den så attraktiv - och livsbejakande. Inom och utom religionen finns riten som räddning och vägledning.

I mina tidigare studier har jag försökt förstå ritens attraktionskraft och förädlande innebörd? Särskilt när världen tycks meningslös, hotande och ond. Min huvudfråga var just på vilka sätt man med ritens hjälp kunde skapa en fristad i en kritisk tid och en allt djävligare värld.

Jag trodde faktiskt att stora delar av bloggandet skulle handla om hur jag plockade fram fyndkorn från dessa år - korn som aldrig sammanfogades till en avhandling. Ögna artikel efter artikel för att därefter kunna rensa ut dem ur huset. Och utbrista Puh!

I stället har bloggandet kommit att handla om mycket annat. Tur det,  tycker jag själv.

Men mina insikter om rit och ritualism har ändå tjänat mig väl. Det är just därför som jag plågades av Unorthodox. Allt som inte kom fram.

Tidskrifter jag förr läste kommer idag
inte under mina ögon. All kunskap
ligger dock som en förståelsematta
i mitt inre

Serien handlar om en sluten grupp inom judendomen. Den finns inom den form av ortodox - eller snarare ultra-ortodox - judendom som kallas Hasidim. Gruppen går under namnet satmar, och förtjänar i sig en redig dokumentär. Den är mycket speciell, som man kan ana av Netflix-serien. 

Det jag saknar är de förklarade sammanhangen till det liv som skildras. Nu blir allting skevt i mitt tycke. En nyckel till grupplivet är synen på omvärlden. Världen är inte bara otillräcklig och ovärdig. Den är även på väg mot sitt slut. Genom att hålla sig på sin kant skapas en värdig fristad. Genom sitt rituella liv förbereder man sig inför Messias' ankomst.

Det jag fascineras av är denna hoppfullhet inför alltings slut. Eländet breder ut sig och man embarkerar sig. Gud kommer, i sinom tid, med räddningen. I den egna gemenskapen odlas tillförsikt och handlingskraft.

Den djupaste innebörden i att som grupp skapa sig ett rituellt universum är att man på så sätt synkroniserar sitt eget liv med änglarna runt Guds tron. Den kosmiska skönheten och den egna rituella renheten blir till en gudstjänst. Ju djupare klyftan är mellan grupp och omvärld, desto ivrigare längtar man efter förlösningen.

Jeanstyget - vår tids frihetssymbol.
Bild från nätet

Vi kan känna igen temat rätt genom historien: Den egna gruppens sammanslutenhet som väg genom den yttersta tiden. Riten blir en rustning mot all ondska.

Därifrån är det inte långt till Netflix-serien. Riten, som en gång var väg till innerlighet och befrielse, riskerar att bli ett kvävande fängelse för grupp och individ. Ritens mening kan förlora sin innebörd, och bli kvar i livet som en stel rustning. Hur mycket handlar inte sekulariseringens portalberättelse  om just detta - staden som individens möjlighet bortom traditionens grupp- och regeltyranni.

Tänk så mycket jag kopierade i Strasbourg.
Vi förlorar en viktig kund, sade universitetsbibliotekarien när jag vände hem.
Artikeln är en av dem som rensades bort i påskveckan.
Men den trängde inte in i ritens innersta väsen. Däremot pekade den ut
varifrån judarna bakom Dödahavsrullarna fick sina oortodoxa idéer; Iran

En av de mer fascinerande fenomenen i vår tid är hur starkt feministiska kvinnor - och andra - söker sig till en maximal rituell gruppgemenskap för att återvinna friheten. Man är trött på den omtalade individens frihet. Man vill återerövra gemensamhetens frihetskraft och upphöjdhet. Genom riten blir man en del av en flerhundraårig historia, oberörd av kommersialismens och sexismens frestelser.

Kvinnofrigörelse - eller människofrigörelse - alltså genom att gå in i den äkta ritualismen, långt från patriarkatets klåfingrighet. Just därför lockar även den traditionella judiska ritualismen dessa frihetssökande kvinnor - och män.

När kommer Netflix-serien om kärleken till den befriande ritualismen?

Inte bara riten renar!
Bokkassar till Erikshjälpen gjorde att hallen plötsligt
blev rymligare och renare efter påskrensningen