En lättläst bok i ett tungviktsämne!

Ibland har man tur. Sedan Maja Hagermans senaste bok kom ut har jag velat läsa den. Den heter Trådarna i väven - På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige (Norstedts förlag 2019). Mitt i junisommaren fick jag boken som en överraskning av kära frun. Hon hade varit på kurs i Sätergläntan, svenskt centrum för slöjd och hantverk. Där hittade hon boken, som hon visste jag var intresserad av. Gulligt.

Som en välstekt sparv flög boken i min famn!
Så sparade jag in en resa till bibblan, i coronatid

I tidigare böcker har Hagerman givit sig i kast med jobbiga saker, sånt som rasism, rasbiologi och rasforskning. Denna gång vill hon förmedla sin uppfattning om vad som är svenskt kulturarv. Vi vet alla att det pågår ett käbbel kring svenskhet, svensk kultur och svenskt kulturarv. Hon är lika trött på schablonerna som många av oss. Själv har jag sedan 1980-talet i ur och skur resonerat i frågan, och har stärkande minnen av att det faktiskt är värt mödan att anstränga sig för att få folk att flytta sina tankepositioner. Tyvärr har jag inte skrivit tillräckligt mycket, även om, som tur är, flera bloggtexter handlar om dessa ämnen. Därför är jag extra glad över denna bok.

Berätta om din hembygd, och du säger mig mer om vem DU är.
Löpare, hittad på Tradera

Bokens huvudbudskap är att det inte går att definiera vad som en gång för alla är svenskt kulturarv. Hagerman vädjar till oss att låta kulturarvet fortsätta vara så komplext och mångbottnat, som det faktiskt är. I bokens alla kapitel får man klart för sig att ingen äger monopol på hembygdens historia. Den kan berättas på skiftande vis, med olika fokus, färg och betoning.

Denna sommar har varit konstig på flera sätt. Inte minst i kulturdiskussionerna. Jag har t.ex. eländigt svårt för alla som menar att man endast inifrån kan förstå, gestalta och berätta om en grupps öden. Det kallas för kulturell appropriering när någon utomstående försöker sig på detta. En sådan hållning är för mig djupt antihumanistisk, utan att jag ids gå in mer på denna debatt. Min människosyn utgår från tilliten till inlevelsens kraft i kombination med ödmjukhetens solidaritet.

Vem ska skriva om t.ex. Alexander den store?
Hur mycket DNA från honom måste man ha?
Vad betyder väl biologi, förresten?!?
Frågan är: Vad vill vi att Alexander ska stå för idag? HBTQ?

 Lika tokigt blir det kring alla nedhasade statyer runtom i världen, med hänvisning till att de som statyerna föreställer varit rasister eller något liknande. Självklart förstår jag folks känslor, men det blir bättre att sätta upp förklarande skyltar som ger sammanhang, eller att forsla statyerna till ett museum. Historien är alltid mångbottnad. Vem är väl tillräckligt ren för att kasta den första stenen? Jag kommer ihåg hur ensamt det kändes att påtala svensk inblandning i slavhandeln på 80- och 90-talen. Tiden var omogen. Idag är det mer rumsrent.

Alldeles för mycket av historiens skumma skrymslen har förtigits, på samma sätt som  annat idealiserats. Det är just därför som historia, samhällskunskap, religionskunskap, litteraturhistoria, filosofi ... och konsthistoria är så viktiga ämnen - i skolan, på universitetet, i kulturutbudet och i media. 

Ska vi skrota vår Linné? Det tycker jag verkligen inte. I så fall får vi börja med
bibeln. Han var sin tids barn, och hade inte fokus på att reducera hela folk till
idioter - som senare tids rasister. Hans utgångspunkt var upplysningstidens tilltro
till studier, vetenskap och rationalitet - på Guds rygg.
Bilden visar en plugghäst på Linnés gård i Sävja, dit han drog sig tillbaka från
stadens larm och sjukliga luft. Vi bor precis bredvid! 

Hagermans lättlästa bok riktar strålkastarna på svenskhetens brokighet. När hon föreläser på nya ställen stiger hon upp extra tidigt för att skriva ned sina rön från lokalhistorien. Det är verkligen kul att läsa om hennes resor och iakttagelser runtom i Sverige. Hennes penna är flyhänt, och texten kniper poäng efter poäng. Det är bara att njuta.

Boken vill få oss att se lokalhistoriens komplexitet, och väcka människor att fundera över sin hemhörighet i den stora tiden. Tider och platser, nära och fjärran, sitter ihop  i en oöverskådlig och gåtfull väv, som aldrig någonsin riktigt kommer att redas ut. Hagerman vill överbrygga modernitetens söndersprängning av sambandet mellan förflutenhetens erfarenheter och framtidens förväntningar. Hon beklagar att historien tjänat ut sin roll som läromästare. 

Våldtäkten av Europa, ett vanligt tema i vårt kulturarv.
Men vad betyder det? Fattar vi att idén om Europa fostrat oss in i
temat vithet=högre civilisation och livets mening?
Vem våldtar Europa idag? Vem skyddar?
Ja, inte är det EU:s kärnvärde att visa solidaritet!

Ju mer man kan om sin historia desto bättre förstår man vad som verkligen hänt under ens egen levnadstid. Denna hållning är oerhört viktigt för mig, just för att förstå varför det blev som det blev med mina familjemedlemmar. Utan dessa historiska insikter hade väldigt mycket familjehistoria fastnat i moralism och andra destruktiva känsloladdningar.

I stället för att utgå från att det funnits ett homogent folk, med en homogen kultur, är det enda historiskt möjliga att just se alla trådar som binder samman oss alla över tid och rum. Hagerman är optimistisk och ser att det runt våra öron växer fram en ny förståelse, där samisk, finsk, judisk och romsk historia börjar vävas in i historien om Sverige. 

Allt är inte rasism som sätter olikhet mellan "svenskt" och "islam".
Det farliga kommer in via stereotypisering och hierarkisering; dom är på ett sätt, och detta sätt är sämre än vårt.
En av mina favoritpennor på skrivbordet har jag slitit ut - pensionärsliv i stället!

Genom hela historien har människor, produkter och kulturella idéer rört sig över stora landområden. Författaren gillar, som exempel, att de blå glaspärlor som man genom åren hittat i nordiska gravar är gjorda av samma glasmassa som togs fram i staden Nippur i Mesopotamien, och som även finns i t.ex. Tutankhamons grav.

Så här skriver Hagerman : Karl XII trampade omkring med sin armé i Europa på väg mot Asien...Köttbullarna hette 'köfte' i Turkiet där Karl XII:s soldater lärde sig tycka om dem och tog med dem hem. Här mötte de en annan invandrare, en knölväxt från Sydamerika. De båda råkades på den svenska tallriken i en mild ljusbrun gräddsås med en lysande djupröd klick av lingon från skogen. Ljuv musik uppstod, och det som kallas svenskarnas nationalrätt, köttbullar med potatismos, var född.

Det finns inget äktsvenskt, ursprungligt och rent - odelat transporterat från urtid till nutid. Detta har alltid varit min utgångspunkt. Men detta betyder inte att det svenska, som nu finns, skulle vara mindre värt att försvara. Frågan är vad som ska försvaras - och hur! Så det krävs mer än att lära rasister historia. Detta behöver vi begrunda, för att inte fastna i en ny moraliserande överlägsenhet. 

Sverige ska försvaras!
Där barn jag lekt är intet mänskligt mig främmande!