Hur länge är det acceptabelt att vara oskuld?

 Ja, jag säger då det! 

Nu är jag med på tåget. Inte så märkvärdigt för andra kanske, men rejält förvånande för mig själv. Att det skulle ta så'n tid, innan även jag blev vuxen. Genom åren har det varit lite kinkigt det här, min belägenhet. Inte för att jag prackar på folk det hela, men visst har det vissa gånger, ja kanske rätt många gånger, känts lite underligt. Att inte ha varit med om det. Men nu är jag en av alla andra. En late bloomer.

I vår individualistiska och sexualiserade kultur
är oskuld snudd på kriminellt

I långa år har jag funderat över hur det skulle kännas och vara. Att vara riktig, riktigt på riktigt. Riktigt vuxen. Så här i efterskott är jag mest förvånad över vad jag gått miste om. Jag har ju hört en massa historier förstås. Mer eller mindre osannolika, charmiga och levnadsglada. Men mest skrämmande historier, lika förskräckande som avskräckande. Lite kluvet alltså. Inte undra på kanske att jag inte aktivt sökt mig till dessa levnadsdomäner. Men nu är det gjort, och jag ångrar nu ingenting. Glad att kunna ingå i skaran som har varit med om lite av varje.

Det gick rätt fort, det hela. Själva invigningen. Jag hann inte ens bli nervös, eller uppleva särskilt många andra känslor heller, för den delen. Inte var det jag som tog initiativet, nej fy heller. Det bara smög sig på mig - eller kröp. Alla sätt är godkända, ska jag säga. Jag godkänner allt, frisinnad som jag är. Men fanken, att man vid första dejten kan vara så närgången - och intim - det hade jag inte tänkt mig. Så det var bara att hänga på.

Jag får nog erkänna att jag inte riktigt var medveten om när själva akten skedde. Jag blev helt sonika tagen på sängen! Jag har i mitt liv varit med om förspel, i diverse versioner, men utan att något fullbordats. I min värld var just detta förspel tämligen oskyldigt, utan att innehålla några löften eller utfästelser. Varken förpliktande eller lockande. Men oj så jag bedrog mig. Partnern däremot var särdeles (i finlandssvensk bemärkelse!) målmedveten - och visste vad hen ville. Jag var naivblå av omedvetenhet.

Har ingen bild på att bli tagen på sängen! I augustivärmen skulle jag vilja ha snö,
men skulle allt bli tagen på sängen om det inträffade!
Jag får nöja mig med att ha varmluftsfläkten på kyla

 

Så blev jag då medvetandegjord. Efteråt var jag inte glad. Mest chockad. Allt hade gått så fort, utom min kontroll. När känslorna väl var på plats överväldigades jag närmast av olust. Jag kom på att det hela mest kunde liknas vid ett övergrepp - inte så kul. Inte i någon ålder ska man behöva vara med om sådana känslor. Jag blev faktiskt ofrivilligt attackerad. Nej fy fanken! Den intima "hen" var en FÄSTING! 

 

Jag HATAR fästingar!
Varför finns så  ondsinta djur.
Som barn fanns de inte efter Norrlandskusten
- så det var bara att skutta runt i naturen, i ur och skur

Så nu har jag blivit fästingbiten! Nu är även jag fästfolk. Det gick fort, när det väl begav sig. Min fru och jag gjorde vår vanliga skogspromenad, utan några märkvärdiga skutt utanför den upptrampade stigen. Men när jag förberedde mig för natten så började de klia på ett ställe. Jag anade ingenting, så jag gick och lade mig. Vid morgonduschen kände jag efter där det fortsatte klia. Jodå, jag kände en liten bula. Eftersom min försigkomna fästingkompis krupit upp till det allra intimaste så kunde jag inte se något med blotta ögat. Det behövdes en spegel! Gissa då var den bitit sig fast!

Kära frun fick skrida till hjälp.  Efter att ha provat olika tekniker/redskap (!) så gick det. Hon fick bort den inkräktande rivalen. Nu väntar jag bara (?) på att det förbaskade kliandet helt ska klinga av.

Nog är det vridet att attackera oskyldiga gubbar!
Den som berövade mig oskulden gick av på mitten, haha

Så nu är även jag biten, hehe, av livets verklighet. Tur jag tagit spruta mot TBE.  JAG; av alla i familjen. Som så sällan nuförtiden går i hagar och snår. Men så är det, och jag är stolt  över vaccineringen. Sedan unga år har jag fasat för att bli biten av dessa odjur. Under barndomen var de värsta djuren blodiglar och huggormar. Sedan jag för ett antal år sedan tog sprutorna har jag känt mig tryggare att vistas i det allt fästingrikare Sverige. Till slut hände det sig så att jag - kanske - betjänades av en liten spruta i armen. Redan före denna OERHÖRDA sommarhändelse så jag har tjatat på lilla frun att vaccinera sig. En dag kanske detta inträffar. Då blir jag nog tagen på sängen.

Denna sommar förlorade jag oskulden till fästingvärlden.
Som tröst har jag fått de största stockrosor jag någonsin haft.
De bildar ett så ljuvligt insynsskydd. 

Vad blir sensmoralen? Jag vet inte riktigt, jag ville bara dela med mig av en sensation. Knappast en flaga av mirakel, men ändå. Jo, sensmoralen är att det går att ta sig igenom sin skräck. Även om den laddats sedan ungdomen. Fast jag får erkänna att jag nog inte kommer att åtgärda min med åldern tilltagande höjdskräck. Den får allt växa till sig, ostyrd och ostörd.