Hur ser man ut när man ser ut?!?

Den ursprungliga idén med denna etikett - Månadens... - var att främst skriva om något klurigt jag på sistone stött på. När jag scrollar igenom alla inlägg så finner jag en, i mitt tycke, härlig urskog av ord, händelser och sammanhang. Inläggen varierar i längd, i så grad att tanken på korta blänkare praktiskt taget har försvunnit. Rättning härmed. Räfst och rättarting. Hutåt! Mitåt!

Idag är det inte så allvarligt med räfsten.
Annat var det på Karl XI.s tid, han som 
drog in stora delar av adelns gods till
kronan. Min favoritkung!

Alltså kommer här ett kort inlägg.  Kanske, må dä!

I min barndom fanns det gamla ord och uttryck runtom mig, hela dagarna. Nu har tiden kommit då det är jag själv som får avgöra om denna del av kulturarvet ska överleva/ leva vidare. Så mycket nytt händer ständigt, att det gamla knappt får plats. Oundvikligt? Kanske, men jag tror man kan öva upp sin nyfikenhet på språkets mångfald, variation och rikedom. Med ett spetsat öra blir vårt språk både en skattgömma och en klocka som påminner om det som varit.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle stöta på ordet koxa. Jag har trott att ordet varit dialektalt, eller ett inslag i landsbygdens bondska. 

Så dök ordet upp, nästan som på Guds rygg

Men så dyker ordet upp, mitt i min sommarläsning. Jag hade beställt PO Enquists roman Liknelseboken på biblioteket - denna coronasommar. Mitt i berättelsen, där han letar i sina släktminnen, får författaren behov av det ord som jag trodde tillhörde dödsriket:

Och detta trots att hon befann sig vid floden, så nära att hon nästan kunde koxa över till andra stranden, som koxara när någon ingick i det heliga ståndet och byns pojkar koxade vid fönstret...

Jösses, tre gånger koxa!  Författarjaget hinner med att både använda sig av detta ur-ord och att ge en ögonblicksbelysning av det karismatiska västerbottniska väckelseklimat. Passagen handlar om en person som inte hittat gud i livet. Ojoj, koxa har jag hört, men aldrig koxara i betydelse de som koxar. 

Koxa betyder att stirra intensivt. De känslor man stirrar med kan variera; nyfiket, överraskat, föraktfullt, nedlåtande - vetenskapligt observant. Man kan alltså se. rätt olika ut i ansiktet när man tittar. Överlag är det rätt ouppfostrat att koxa - enligt dagens värdeskala. I min barndom handlade det om att storglo.

Koxa är ett namn, både för- och efternamn, lär mig internet.
Denna kille är en bloggare och surfare, Rodrigo Koxa,
Han ser då ut att kunna se bra långt ut i havet!

Så ordet lever! I alla fall i vissa dialekter. Enquist odlar ju det västerbottiska. Undrar hur många från mitt kära Medelpad det är som fotfarande använder ordet. Jag hörde det endast från grannen Tilda på 60-talet! Inte ens min pappa använde ordet, han som var så begiven på det gamla.

När jag vill skriva om ett ord eller ett uttryck så brukar jag rumla runt på internet för att se vad som finns. Denna gång fick jag lära mig att Koxa kan vara ett namn. Käckt!  Mitt i detta scrollande och letande hittar jag följande Google-lista;

Inte alltid så lätt att genomskåda Google-logiken! Engquist skulle ha sagt Man baxnar!

Nåja, här kommer en tröst: Min fru pratade härförleden med en väninna i telefon, och utbrast plötsligt siinä sitä seisot puhtaan kaulan kanssa.  På svenska skulle detta betyda, Där står du med din rena hals. Efter samtalet började vi fundera över varifrån uttrycket kunde tänkas komma. Den egentliga svenska motsvarigheten är tvättade hals.  Jag själv minns att man i något sammanhang för flera decennier sedan sagt något om pojkar. Så jag började googla. Bland annat stötte jag på en språkprofessor. Här kommer den förklarande historiken - osannolik som den verkar:

Ibland är det fullt tillräckligt med verkligheten  för att det ska bli
ett bestående uttryck i kommande efterled

Det är så man baxnar!