Carolina Rediviva - skattgömma eller skräckkabinett?

Tiden är förbi då jag ständigt besökte Uppsala universitetsbibliotek, Carolina Rediviva. Byggnaden ligger på krönet av Drottninggatan, lik kungliga slottet på Karl Johan i Oslo. Under de senaste åren har stora renoveringar pågått. Bl.a. har man bytt ut elektroniken och rejält ändrat innandömet på entréplan.

Där tronar hon uppå backen, Carolina.
Rikets största enskilda budgetpost under byggtiden på 1800-talet!

Byggnaden utstrålar makt och myndighet. Inte undra på att den kan avskräcka. Fortfarande är det en minoritet av arbetarbarnen som läser vidare på universitetet. På min tid handlade det om en av tio. Jag minns mycket väl den skräck som den första tiden i lärdomsstaden satte i mig. Allt nytt var i hög grad skrämmande. Alla okända koder, förväntningar och undertoner. Tack och lov att detta successivt släppte. Men min klassbakgrund spelade mig spratt under hela min universitetstid. Men den gav mig även stor styrka.

När jag kom till Uppsala, som tanig och klassrädd 19-åring, besökte jag biblioteket rätt snabbt. Jag blev givetvis imponerad över alla proportioner, både arkitekturens och bokhyllornas volymer. Snart behärskade jag alla rutiner kring kataloger och beställning. Personalen var alltid vänlig, vid behov. Läroniten kunde skutta sig fram mellan gondoler och salar. Jag var glad.

Ojoj, så många bok- och artikelbeställningar som jag gjort genom åren. Alla dessa kopior. Många fikastunder blev det också. Sedan jag lämnade universitetet har jag sällan haft vägarna förbi. Nuförtiden får det räcka med att släpa upp folk till trappans utsikt och sedan visa upp foajén för de imponerade besökarna - lika imponerade som jag en gång varit. Inte minst Silverbibeln gav rysningar efter ryggen på både kulturman, -kvinna och barn.

Under alla år har jag aldrig gått innanför den häck 
som omger prins Gustav, hertig av Upland. Men
hans studentsång har jag sjungit tusende gånger.
Nu har jag hälsat på Gustav, sedan jag uppvaktat 
kära Carolina.
Arbetet med Domyrkans torn tuffar på!

 

Sedan en tid har jag varit på jakt efter två böcker, som inte finns på Stadsbiblioteket nere i stan. Å ena sidan handlade det Lars Ahlins bok Breviarium (1996), där jag var på jakt efter en passage om identitet. Å andra sidan sökte jag Elmer Diktonius' musikkritiska samling Opus 12 (1932), som en vän rekommenderat mig att läsa för att njuta av finlandssvenskens fenomenala språkfantasi. Efter att ha lärt mig de nya beställningsrutinerna, som givetvis var digitaliserade, så var det bara att vänta på en bok (i depå), och direkt hämta ut den andra från hyllan.

Nya rutiner: Aldrig förr har jag tillåtits att själv hämta en bok för hemlån! Wow, så spännande.
Åka upp till nionde våningen - och plötsligen befinna mig HELT ENSAM i bokhavet.
Där stod den gamle Sundsvallsbon, herr Ahlin, och väntade på mig - på gubbhyllan! 

Tänk va', så litet kan roa så mycket. Inte undra på att jag med fröjd i hjärtat tog mig för att innan hemresan hälsa på sångarprinsen! Flera förbipasserande inspirerades, och gjorde mig sällskap i lilla rutan. Prinsen fick sällskap, vetja. Men vi sjöng inget. 

Utsikt från nionde våningen!
Carolina är ett höjdarställe!

Att i Coronatider ge sig ut på bussfärd är inte det roligaste. Därför krävs det särskilda saker för att jag ska utsätta mig för bussfärdens alla bestyr. I vanliga fall älskar jag att kasta mig på bussen, även för att göra rätt banala ärenden på stan. Men nu drar jag mig alltså. 

Det räcker t.ex. inte att bara åka in för att kvittera ut kaffebröd till rabatterat pris - en annars mycket uppskattad syssla.

Så man må förstå att det verkligen var en högtidsstund att åter få uppvakta den paranta Carolina. Allt var ljust och glatt - före, under och efter hämtningen.

Jag såg med spänning fram emot att leta fram Lars Ahlins passage om identitet. Boken bestod av en samling brev till prominenta kulturpersonligheter. Det första var ett odaterat ungdomsbrev till Werner Aspenström, och handlade om en människoätande krokodils fasliga öde. Inget uppbyggligt där om identitet.

Den sista texten om Ahlins barndomshem på Storgatan 33 i Sundsvall var mycket gripande. Inte minst gav den inblick i den vuxnes författarskap. Men jag hittade inte den eftersökta passagen.

De resterande breven blev en 'besvikelse. Aldrig har jag väl stött på så många obekanta och krångliga ord som mellan dessa gula pärmar. 

Jag gillar ju att stöta på nya ord. Problemet var att här kändes de flesta ordbruk som konstlade och onödigt tillkrånglat. Jag tror helt enkelt (!?) att den käre arbetarförfattaren fastnat i en blockerande underlägsenhetskänsla. Han ville försäkra sig om att ge intryck av att vara både beläst, initierad, poängknipande och läsvärd. 

Vem kan förklara för mig vad det på djupet handlar om när Ahlin skriver om konstens gerundiva funktion??!  Jag har en aning, och kommer kanske tillbaka till detta en annan gång - det är det faktiskt värt.  Måste man använda ordet fungibel i stället för utbytbar? Jag fick verkligen dyka ned i mina latinska språk för att få fatt på vad författaren menar när han talar om ett hos oss diffamerat språk. Jag kom fram till det helt enkelt betyder nedsvärtande.

Det blev ingen angenäm läsning. Jag gav helt enkelt upp, och bara ögnade resten av boken - utan att hitta den eftersökta passagen om identitet. Rekommendationen - vems minns jag inte längre -  att läsa Ahlins utläggning gav mig ingen utdelning. Besviken kunde jag ändå behålla minnet av krokodilen och den precisa skildringen av de skiftande levnadsmiljöerna i det gamla Sundsvall - min barndomsstad.

Så visst kom Ahlins text att handla om identitet, till slut. I min egen historia av att erövra ett personligt språk kan jag känna igen denna fälla. Oss arbetarbarn emellan.

Ahlins krokodilspråk var så mjukt och ömsint.
Tyvärr gapade han, i mina ögon, över för stora språksprång i de övriga breven.
Ungdomsfräschören försvann.
Bilden är från boken (Bonniers)

Nå, hur gick det med Diktonius, då? Jodå, det blev en kaskad av språkliga virtuoserier. Som en sprudlande bäck, ett kvillrande vattenflöde mellan stock och sten. Mer går att säga, men det är inte relevant här. Att läsa Diktonius egna ordflöden blev särskilt intensivt, eftersom jag alldeles nyss läst Jörn Donners biografi över modernisten - och kommunisten - Elmer Diktonius (2007, Schildts). En respektingivande prestation av Donner.

Diktonius kom från blygsamma miljöer. En orsak till att han idag är snudd på bortglömd är just hans enkla bakgrund. Han tillhörde aldrig den kulturella och sociala eliten. Inte heller den akademiska. Denna risk för bortglömdhet vill Donner hindra.

När plockade någon ned Ahlin och Diktonius från dammhyllorna före mig? Hoppas det finns folk som står i lånekön. 

Är boken på utdöende?
Hursom, så har jag en gammal text i den blå boken. Om identitet.
Den texten ska jag läsa om innan hösten kommer

Strax efter att jag läst Diktonius försökte jag efterhärma honom i en komplimang till en vän; Detta får grodorna i nejden omkring att hoppa runt, gröna av avund! Jag visste att jag sagt fel, men kunde inte riktigt minnas Diktonius' genialitet: ...kunde fått vesslor att grönska av avund! Bättre brödlös - och vettlös - än ordlös!

Se, så vackert! -30-tal!
Tala om modernism!