I väntan på egen vaccination kan man väl vaccinera andra - och göra nytta när man väntar

Har man gjort något nyttigt i arbetslivet? Betydde allt slit och alla uppoffringar något? Är det något  budskap som alls fastnat och levt vidare?

Så klart vet jag att det inte är någon vidare lönsam verksamhet att så här vid årets slut ägna sig åt eftertankens kranka blekhet. Så klart vet jag att allt jag gjorde var viktigt just då. Tack och lov vet jag även att saker, tillstånd och människor förändrats av det jag förde fram i alla de former. Det får duga.

Tänk om man kunde ta patent på sina idéer,
undra vad som blev kvar efter en granskning. Berättigad fråga,
eftersom så mycket av det man framförde uppfattades
som provocerande.
Bild från Patent och Registreringsverkets hemsida!

Jag minns att jag gärna sade, som en besvärjelse, att man skulle vara glad om man nådde en av hundra i auditoriet. Allt därutöver är en nåd att stilla bedja om! Särskilt när ens budskap var obekvämt, kontroversiellt eller rannsakande. Jag hade ju i regel inte uppdrag att leverera några sötepiller precis. 

Som pensionär dyker det upp minnesbilder från arbetslivet. Alla är inte angenäma, men många. Det är så skönt att inte längre behöva utsätta sig. Slippa hetluften. 

Men ibland så händer det. I höstas, mitt under coronapandemin, tillfrågades jag att reflektera över kris i ett kulturhistoriskt perspektiv. Det var en Rotary-klubb som hörde av sig. Arvodet skulle vara äran, plus att jag skulle bidra till att finansiera vaccinationen av 20 barn mot polio! Sagt och gjort.

Yngste sonen utbrast Vad har du gjort? när han hörde om uppdraget. Det fanns humor i rösten, men jag tror även att han unnade mig penschislivets sötma. 

Tänk så skönt att inte längre (?) jobba!
Här motiv från Sigtunastiftelsens arkiv.
Spejade på vad man hade om Kjerstin Dellert

Mitt uppdrag blev att resonera kring kulturhistoriska perspektiv på kris. Inget enkelt ämne att ta sig an, men jag gillade utmaningen. Jag hade bestämt mig att inspireras av citat från den senaste tidens läsning. Därför inledde jag mig med en nyckelmening ur Kjell Westös senaste roman Tritonus, där fadern frågar sonen om vad som gått snett i världen: Din generation och er hedonism, det var där allt började...Jag är bara så förvånad över att ni inte verkar se er egen gränslöshet.

Ett huvudtema i den internationella kulturella krisen är att kultur och religion gjorts till ett krigsvapen, som tillåts dölja den västliga övermakten. Allsköns våldsbejakare drar nytta av den skapade polariseringen kring vad som sägs vara motsättningen mellan "vår" och "er" kultur. Den postkoloniala världen har inte lyckats skapa stabilitet, rättvis fördelning eller trovärdigt inflytande över de beslut som avgör folks framtid. Globaliseringen har ytterligare polariserat, hierarkiserat och fragmenterat. Grupper och individer stängs inne i kulturella/ religiösa lås.

Abraham med världens barn i knät. Vi hör 
alla samman, oberoende av religion och härkomst.
Motivet finns i en fransk 1100-talskyrka,
och inger hopp

Genom alla tider har det funnits budbärare som sagt att människor har mer gemensamt än vad dagsaktuellt gnabb påstår. Idag finns det tyvärr en utbredd rationell uppfattning om hur man bygger ett samhälle, där religion och kultur reducerats till småsaker på fritiden.

Nutidens utmaning är att återskapa ödmjukheten inför allas sammanbundenhet. Respekt för kulturell pluralism är väg till fredlighet. Det finns ett judiskt uttalande (midrasch) som säger: När människan slår mynt är alla lika, när Gud slår mynt är alla olika.

Dagens slagord är hållbar utveckling.
Klatschigt och foträtt.
Detta handlar om en komplex helhet av ekonomisk, ekologisk,
social och kulturell hållbarhet. De senare leden glöms lätt bort.
Detta straffar sig i samhällsplaneringen

Det finns inget mer underbart än att knäppa kulturellt högmod på näsan. Otroligt mycket av historiska självklarheter är egentligen dimridåer för hur olika kulturer historien igenom påverkat varandra. Jag har någon gång kallat kultur för en tjuvaktig skata, och det står jag för. Kultur är till för att väcka reflektion och vidga ens vyer. Konstigt nog är denna självklarhet fortfarande förbjuden på många ställen. 

Sverige är inget land som byggt någon krismedvetenhet, något som de flesta civilisationer gjort. Corona har uppenbarat detta på ett groteskt vis. Till vardags förlorar sig de flesta svenskar i individualism och historielöshet. Vår trygghetskultur och dominerande konflikträdsla gör inte saken bättre.

Svenskheten har fastnat i en åldrad enhetslära.
Före corona kunde Statsministern säga att i Sverige tar man i hand.
Tänk så tokigt det kan bli.
Bilden är från 1876. Då bockade man, och neg.
Hur ser dagens Moder Svea ut?

Idag behövs en ny STOR berättelse, som drabbar in i märgen. Då behöver den vara kulturellt gestaltad och väcka igenkännande. Som i tidigare tider så längtar människor fortfarande efter skönhet, sanning och innerlighet.

 Det behövs en urban, kosmopolitisk individualism. Vi behöver tvinna samman varandras historier, symboliska bilder och episka inspirationskällor. Detta går. Människor har gjort liknande kulturskapelser förr. Nu är det vår tur - igen. En tråd är att lita till hoppet. Vaclac Havel sade; Hopp är inte optimism. Det är inte en övertygelse om att något kommer att gå bra. Det är en visshet om att något har en mening - utan hänsyn till hur det kommer att gå.

Mina studier och mitt arbete handlade om
att skapa värdighet genom att lita till
människors kulturella reservoarer. Ett
redskap är att kliva ned från sin egen
tron av kulturell sanning.

Några kulturteman som binder samman är leendet, rytmen, den saliggörande tonen och berättelsen om den hemlige hjälten. Tänk så roligt det är att fantisera efter dessa spår. Sådant ger god vaccin både mot övermod och misslynthet.

En allmänmänsklig ingång till kultur behövs för att man ska nå fram. Under min yrkestid var Jens Sjöholm i Botkyrka en som kunde sätta ord på detta. Som ordförande i Kultur och fritidsnämnden sade han: "Kultur är att våga konfrontera sina rädslor och utmana sitt samvete. Av kultur växer man som människa och det är det mest elementära som ett samhälle kan erbjuda - att tillåta varandra att växa, men också att misslyckas."

Bra va! Med dessa ord önskar jag alla ett gott nytt år!

Se så fint intyg!
Lön för mödan.
Nu kan lilla hjärnan ta semester igen.