Vad är riktig kunskap egentligen?

Mitt arbetsrum är inte längre som förr. Det finns inte längre travar av pågående projekt och föreläsningsuppdrag. Visserligen finns fortfarande travar, men dessa handlar om uppslag till blogginlägg. Dessutom har jag sparat mycket av det gamla arbetsmaterialet, trots alla utrensningar. Man vet aldrig, är fortfarande en efterhängsen tankefigur i min hjärna. Än så länge.

"Aset" kallas denna papperssamlare. 
36 rensade, men ändå proppade fack.

Jag har burit iväg mängder av kassar med material. Tänk så mycket kunskap som på så sätt förskingrats. Ibland kändes det vemodigt att göra sig av med bråten. Men minst lika många gånger var det skönt att få bort barlasten.

Nog har det samlats kunskap i detta arbetsrum. Sedan tidigt i pandemin står nu travar av böcker på golvet. De är sorterade i olika grupper, där de flesta är tänkt att läggas ut till försäljning. Men allt har stanna av - mest pga. att jag fasar inför arbetsbelastningen. Men det ska bara göras. Förhoppningsvis får andra nytta av mina hjälpredor genom åren.

Traditionellt brukar kunskap handla om det som går att mäta, synas och jämföras. Vetenskapens kunskap är rationell. Sverige är ett rationellt land. Jag har aldrig trivts med den synen på kunskap. Antingen eller... A är A och B är B...

Inte undra på att jag trivts i religionernas värld. Där finns visserligen denna rationalitet, översatt i filosofisk och doktrinär precision. Men där har alltid funnits plats för andra former av kunskap; mer baserade på intuition, upplevelse och inre förvissning. Bortom bevisbördan och redovisningstvånget - dessa dödskallar i känslornas mångtydiga värld. Verkligheten är ju så sammansatt.

Uppsala domkyrka.
Full av hemligheter och mysterier
- för den som vill

Just kunskap som något mångtydigt, och egentligen något undflyende, har alltid attraherat mig. Jag har alltid velat skydda det relativa i vetandet, för att ge plats åt något ytterligare. Bildning är för mig lika med vidgning. En beredskap att hela tiden byta perspektiv, justera sina sanningar, ta till sig nyheter och nya dimensioner av "det kända".  Man blir aldrig klar med sitt kunskapsbygge. Det finns alltid ett ytterligare. Den som anser sig fullärd har stelnat, och blivit en fara för allmänhet och sig själv.

I rätt sammanhang älskar jag saklighet.
Här en bil från Mercedes-museet i Stuttgart.
Museer samlar etablerad kunskap.
Men visst äger bilen kvaliteter som vetter mot mystik?

I mitt jobb använde jag ofta bilder och dikter, just för att vidga perspektiven. Jag ville komma åt känslorvärlden. Att man på något sätt skulle uppleva det jag ville förmedla - om det nu handlade om etik, professionalitet, samhällsanalys... Gester, röstvariationer och pauseringar var viktiga kommunikationssätt. Lika viktiga - minst - som statistik, rapporter och belägg. 

Jag är övertygad att vår kultur överdriver det
rationellas betydelse. Detta ger plats åt jämförelser
och hierarkiseringar. Folk fastnar i det yttre.
Själen hungrar efter annat än förnuft och petighet

Jag hade ett fint samtal med min guddotter idag. Vi kom in på just detta med förnuftets anspråksfullhet, att kunskap reduceras till tvärsäkerhet. Det vet man väl. Hon ville med sin poesi få upp ögonen för fantasins världar. För allt som är STÖRRE än det exakt empiriska. Hon vill öppna för det mytiska i livet, och komma utanför det som kan tolkas. Verkligheten är så mycket mer än det man kan se och ta på.

Mitt gymnasiebibliotek.
Det var nog ändå läraren i Svenska
och Musik (densamme) som 
beredde plats för ett djupare seende

Min guddotter vill locka fram det fantasifulla genom att låta sina dikter representeras av en orm. I religionernas värld symboliserar ormen något ambivalent, och i den semitiska världen något rent ont. Men det finns traditioner där ormen - och t.ex. draken - uppfattas som räddare och bärare på den befriande insikten/ kunskapen. Alltså som motsatsen till kaos, synd och förledande frestelse. 

Den antika rörelse som kallas gnosticismen hyllade ormen. Dennes kunskap var viktigare än skapargudens. I själva verket var världens skapare - GT:s gud - en underlägsen klåpare, medan Den Rent Gudomliga svävade långt ovanför skapargudens futtiga fängelsevärld. Människans olycka var att leva fången i fel värld. Men om man öppnade sig för den högre kunskapen (gnosis) så skulle man ta sig åter hem till Evigheten. 

I Ulrika Hydman Valliens skepnad är ormen härligt fri och
lockande. Gnostikerna uppfattade att ormen ägde den 
befriande kunskapen
- som skaparguden girigt ville undanhålla människan.
Den överkloka ormen är ofta feminin. Kunskap kallas Sophia.

Tänk så glad jag blev när jag läste guddotterns dikter, Songs of the Serpent. Jag har förstått att hon inte känt till gnosticismen och alla rörelser som hyllar den kunskapsrika ormen. Men hon har visst snappat upp saker och ting på intuitionens väg. Hennes längtan efter en vidgad syn på kunskap förde henne i diktens värld till ett symbolspråk som slog an helt andra sammanhang hos mig. Ojojoj, så mycket tid jag ägnat gnosticismen i tidiga akademiår. På seminariet kallade vi ämnet för det gnostiska träsket, därför att frågorna kring gnosticismen var så komplicerade, komplexa och svårbesvarade.

I alla tider har människan sökt sig
till världar bortom den rent fysiskt 
påtagliga. Kunskap har ofta
definierats i motsats till den etablerade
 kyrkans och vetenskapens sanning.

Så fort jag läst dikterna bestämde jag mig för att guddottern skulle få något som jag ömmat för i över 45 år: En gnostisk hymn om människans resa från Evighetens Himmel ned till jordehålan. Genom att öppna sig för det överjordiska budskapet kunde resenären göra sig fri från jordens bojor och leta sig hem. Denna dikt - Sången om Pärlan - är en tidig poetisk version av det som senare bl.a. skulle bli en ny världsreligion. Denna gnostiska religion (Manikeismen) bredde ut sig från Medelhavet till Kina. Under flera hundra år, som alternativ till den framväxande ortodoxa formen av kristendom. 

Men den dog ut så småningom. Däremot kom dess läror och symbolik att påverka religiösa strömningar i Europa rakt in till idag. Även folktro och sagovärld påverkades, liksom olika former av konstutövning.

Här är en älskvärd introduktion till
det snåriga ämnet gnosticism.
Boken är mig mycket kär.
Tänk att den åter kom till nytta!

Tänk så bra att man har studerat! Det guddottern kom fram till på intuitionens väg hade jag stiftat bekantskap med genom idoga studier. Underliga är kunskapens vägar ibland. Visserligen letade jag upp en poetisk version av Sången, medan min kultbok (parentes: jag lånade ut den, men fick den aldrig tillbaka. Dottern i huset köpte en ny åt mig. Mmmmmm!) hade en prosaversion. Men jag var glad att kunna skicka den som födelsedagspresent till en intuitiv poet.

.

Läkekonsten hyllar ormen.
Här guden Asclepius, en rival till Jesus
och gnostikerna.
Måtte han besegra pandemin!