Det händer mycket i vår samtid. Som religionshistoriker har jag ofta väderkorn på vad som sker i religionernas värld. Historien visar att oroliga och förvirrande tider skapar grogrund för nya religiösa rörelser. Människor famlar efter något stadigt att hålla sig till. Det dagliga livet invaderas alltför mycket av oro och osäkerhet, besvikelser och förargelser. Känslan växer att något otäckt står för dörren och att människorna inte kommer att klara av att ta hand om all bråte som hälls in i livet. Bestörtning, sorg och längtan samlas om vartannat.
 |
| I alla tider har det funnits folk som letat tecken på slutet. Tydligen kan redan ett nyfött barn säga Fuck off till världen! Bild från instagram, Sveriges roligaste barn |
Lika ofta som det finns tecken på ett förnyat intresse för religion, så fortsätter diskussionerna om alla religioners onödighet. I min värld är den diskussionen rätt ointressant, eftersom den inte tar religion på allvar. Man förkastar den verklighet man lever i, alltså att människor faktiskt är reliösa. Sedan är det en annan sak att vara kritisk till folks användande av sin religion. Människans sätt att engagera sig är ju alltid på gott och ont - vare sig hon är religiös eller icke.
En konstruktiv väg är att fråga sig varför det över huvud taget finns religion. För en kort tid sedan fick jag av en vän frågan Varför finns Gud/gud/gudar? Han hade följt ett antal trådar på internet, och ville ha mer seriösa resonemang av mig, i stället för de triviala han redan stött på som svar.
Ja, se det var allt en lätt och nätt fråga! Men eftersom jag gillade den så lade jag ned rätt mycket tankemöda på att formulera ett respektfullt svar. Jag ville styra resonemangen bort från allt nedsättande, såsom att folk är idioter, rädda etc. Tänkte nu skriva hur jag svarade. Det blev i 7 punkter, lite typiskt mig:
 |
| Det gäller att reda ut den trassliga verkligheten. Här står jag med spretiga slånbärskvistar. Pedagogik är just att göra saker tydliga, att räta ut och sortera - att punktera tillvaron :) |
1. Det vanligaste svaret på att de finns en gud är nog att människan (eller en viss typ, skulle jag säga) vill ha klarhet. Man vill ha svar på frågorna varifrån kommer jag/allt?, varför finns jag/allt, vart är allt/jag på väg? Gud är svaret på allt, vet allt, allt kan hänföras till en gud. Människorna kan inte på egen hand skapa allt fantastiskt, komplicerat, sinnrikt...
En dimension i detta "behov" av en gud är att folk vill ha en logik. Allt har ett ursprung, en början. Det finns en förklaring till allt, allt är logiskt begripligt och bevisbart. Det gäller bara (!) att lägga ned tillräcklig tankemöda för att hitta fram till att svaret på alla frågor är gud. Ingenting är oförklarligt. Gud garanterar att allt är vettigt.
 |
| Vad är verkligt, vad ser man? Vem vågar referera till logik i vår tid av manipulation och fake news? Bild från internet, saatchi_gallery |
Särskilt i kulturer där man hyllar förnuft och vetenskap har de religiösa letat efter bevis på guds existens. De som förnekar gud har oftast funnit sådana argument som futtiga, eller rent av intellektuellt ohederliga. I dessa debatter fastnar stora delar av de religionsnegativa. Själv har jag svårt för båda sidor av denna typ av resonemang, där man alltså utgår från förnuft och logik. För mig handlar inte religion om förnuft. Religion är varken förnuft eller oförnuft. Det måste till mer sofistikerade perspektiv för att förstå varför gud finns.
 |
| För de flesta religiösa är gudsvissheten en känsla - och en vilsam trygghet. Bortom orden, att dela med andra. Bild från Tempelkyrkan i Helsingfors. där Kristusdramat blivit ljus och uthugget berg |
2. Släkt med detta resonemang är att man vill ha en ABSOLUT, icke-relativ, förankring. Inget ska kunna vara föränderligt, eller möjligt att rucka. Allt är klappat ock klart, ingen ska kunna stöka runt i verkligheten. Händer det något oförutsett så är det gud som agerar. Gud är den eviga grunden att lita på. Gud ordnar allt. Människan har en plats i det stora maskineri som är verkligheten. Alltet är som ett pålitligt urverk. Endast gud är oberoende och evigt giltig.
3.En annan förklaring till att gud finns (i människans sinne, i alla fall) är att gud finns som moralens garant, garanti. Människan är inte pålitlig att på egen hand skapa moral och ett moraliskt beteende. Gud sätter ramarna och regelverket. Eftersom människan är ett vacklande väsen och ett svagt käril så behöver hon både vägledning och stöd av moralens och det godas källa. Ondska finns endast utanför gud, mest i människan.
 |
| Ett drama i alla religioner är att mycket av det som går snett i tillvaron beror på människan själv. Då krävs det en tålmodig gudom |
En dimension av att det finns en gud som moralens och etikens källa är att ramarna kan vara både universella och evigt giltiga. Utanför och ovan människans egoistiska preferenser och referenser. Detta kopplas gärna till synen på människans okränkbara värde.
4. En förklaring till att människor menar att gud finns är det djupt existentiella behovet av tillhörighet och känslan av gemenskap och innerlighet. Detta har ingenting med förnuft eller logik att göra, utan med en existentiell törst efter mening. Man "vilar" i gud, överlämnar sig till gud. En värld utan gud blir kall, meningslös och tom. Gud ger skydd, som skuggan i öknen. I gud är man trygg.
 |
| Nemi är STOR! Verklighetens mångfald än större!! |
5. Gud finns som en motkraft till människans rädsla för naturens nycker och obarmhärtighet. Naturfenomenen görs till gud/-ar då det är lättare och begripligare att fördra gudomliga "nycker". Naturens krafter blir som personer. Åskan är en gud, vattenmassorna en annan - eller så är de en aspekt av samma gudoms enorma makt. Dessutom kan man be/ offra till en gud för att blidka och be om hjälp
6. När man vill förklara varför människor är övertygade om att gud finns så brukar man ofta peka på människans svårigheter med att hantera och acceptera dödens oåterkallelighet. Tanken på att allt ska "ta slut" verkar skrämmande. Man kan lättare försona sig med sjukdom. olycka och död om det finns en gud som garant för en fortsättning efter detta liv, denna jämmerdal.
I kampen med denna världens alla orättvisor är det en tröst och en upprättelse att det finns en rättvis gud som ställer allt till rätta, om än i det kommande.
 |
| Inom alla levande religioner kämpar många med hur man ska definiera sig och/ eller bevisa sin sanning. Andra struntar högaktningsfullt i allt hårklyveri. Humor är ofta en väg till frihet - och fängelse... |
Ett av de mest fascinerande fenomenen i religionshistorien är "demokratiseringen" av det eviga livet. Detta syns särskilt tydligt i t.ex. nordisk och fornegyptisk religion. I början var det endast gudar som hade evigt liv. Successivt kom evigheten alla till del. En variant var att de ceremonier som behövdes för att gudarna skulle få ett evigt liv så småningom blev allas egendom. Man kan gott säga att monoteismens lära om evigt liv har en sådan process bakom sig.
7. Gud finns som den onämnbara motsatsen till allt nämnbart. Allt som kan täckas med hjälp av språket och sinnenas upplevelser är egentligen inte det högsta sanna. Gud är BORTOM. Gud är den ordlösa TOMHETEN, dit orden och sinnena aldrig når, och med vilken man själv strävar att upplösas i. Genom olika tekniker övar människan att successivt behärska vägen hem till gud/ Alltings yttersta. Den vardagliga "verkligheten" är inte den reella, egentliga, utan endast en avspegling/ skugga/ slöja/ dupering/ fallgrop...
Man kan uppnå denna gudomliga sanning på olika sätt, där riten, meditationen, kunskapsletandet och förlitandet på formlernas kraft är fyra vägar. Även den osjälviska handlingen upplevs ofta som ytterligare en väg till upphöjdhet.
 |
| Vems verklighet gäller? Vem blir mest överraskad efter döden? |
Så där ja! Jag är rätt nöjd med mitt svar till min vän. Han fick inga bilder, och jag har justerat och lagt till. Men ändå.
 |
| Ja, vad säger man? Skål på den saken! Världens bästa svar på varför det finns en gud!! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar