Flagor av mirakel: Livet skenar iväg

Jag säger då det, livet är oskattbart!

Vi kan skatta oss lyckliga för skatten!!

Ibland uppskattar man sjukhusbesöket mest av allt!!

Ett skratt förlänger livet!!!!

Nå, vad är detta för utrop?

Jo, jag är så tacksam att jag bor nära ett av Sveriges bästa sjukhus, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Knappt fem kilometer från hemmet. Det känns så tryggt, vad som nu kan hända. I veckan fick frun en hjärnskakning, men vi slapp åka in. Men ändå. Tidigare har vi kunnat åka in för observation. Jag har varit på akuten själv, för att inte tala om ögonkliniken.

Jag är vän av en stark offentlig och välutbyggd sektor. Alla neddragningar har provocerat mig oerhört, liksom alla skattesänkningar. Skatt och allmän välfärd hör ihop.

I dessa coronatider har det varit en tröst att sjukhuset funnits i närheten, som en tröst ifall det värsta skulle hända nära och kära (jag skippar detta tveksamma ord "sköra"). Men ibland blir det skytteltrafik.

Se så billigt det blir med offentlig vård!
Från mars har jag t.o.m. frikort.
Hoppas jag slipper dra nytta av förmånen

Nu kommer jag till skrattet:

Döm om min förvåning när jag vaknade för drygt ett år sedan med apnéskenan itu! Nog såg det skrattretande ut med en uppfläkt skena, men den hade inte plötsligt trasats sönder av en massa skratt i sömnen. Den var bara gammal och uttjänt. 14 år hade skenan tjänat mig. I yrvaket tillstånd blev jag nu mest förvånad och skraj för de kommande utgifterna.

Så det var bara att traggla sig igenom vårdapparaten, med rätt klinikbesök i rätt ordning. Min egen tandläkare, sömnapnémottagningen (30 april!), vårdcentralen (Hälsocentralen kallar den sig, minsann) - och till slut remissansökan till Käkkirurgen vid Ackis.

Min gamla skena, som jag skämts för.
Men doktor Ebba löste mig från skammen.
Förlåt för den oeleganta bilden!

I september var det så dags att få lön för all möda; att gjuta ny apnéskena. Bara att sätta sig på bussen med ansiktsmask, och göra sitt yttersta för att undvika alla horder av skolelever utan munskydd.

Det var under mötet med klinikens tandläkare och sköterska som skratten vällde fram. Vi fnissade oss igenom hela behandlingen, slagfärdiga och godmodiga. Inte alls svårt att ha munnen öppen, eftersom stämningen var så uppsluppen. Munhugga lite.

Doktor Ebba imponerades över hur munhålan såg ut, fint och rent, som hon sade. Mina tandlagningar från 1960-talet var även de högeligen imponerande. Jaha. De kunde på Folktandvården i Matfors!

Men min förvåning stegrade till - delade - skrattsalvor när hon började ösa beundrande lovord över min gamla skena. Jag ville helst inte visa den, eftersom jag trodde den var hiskelig att beskåda. Men jag hade tagit fel: De tyckte skenan var både välskött och ren. Det jag trodde var blodfärg inuti skenan var i stället avtryck efter amalgamlagningarna. Inget att förvånas, eller skämmas, över. Jag blev paff. Poff, så kunde jag nästan själv beundra min lilla skena. Se det rent av som en ynnest att de fick beundra den med mig. En härlig skenmanöver alltså.

Strax var det dags för ny avgjutning. Å, så jag har längtat efter gröt!, utbrast jag. För 14 år sedan var färgen på massan blå, men nu fick jag välja mellan rosa och gul. Bara en så'n sak. Nu måste det bli perfekt, för den här mungigan ska jag ha med mig i graven, Sankte Per kanske behöver svar på tal! stojade jag. Degen känns som varm sprängdeg i munnen. Inte vet jag, men de behövde göra tre avgjutningar innan de blev nöjda.

Inte hade jag så roligt på käftis i unga år!
Man har väl blivit bättre på att slänga käft,
bita ifrån sig och att inte hålla tand för tunga.
Vem mår bra utan en tår på tand?

I november fick jag äntligen min nya skena, och lite nya skratt. Även om jag något försonats med gammelskenan, så var det skönt med en ny. Intakt och silverglänsande. Advents sötsaker smulades sönder. Julens fröjder smackades fram. Nyårslöftenas champagne sköljdes ned. Allt med ren gom, snygga tänder - och välsmackande (!) apnéskena till natten.

Se så silverren!
Tänk att den blev snudd på gratis!
OBS ännu ej använd, därför elegant bild!

Min förvåning blev stor då även denna nya skena sprack. Efter så kort tid. Ajaj, efter allt arbete och all möda. Jag tänkte om jag gjort något fel - med mina nedärvda starka tänder. Så jag var lite förlägen när jag åter fick ringa Ackis. Skytteltrafik igen, om än i mindre omfattning!

Tur jag fått med mig hem min avgjutning sedan september. Jag var, så att säga, alltså inte tandlös, utan fick ta med mig käkarna till den trevliga personalen på Käkkirurgen. Det var bara att ta bussen, med alla munskyddslösa skolelever, till roliga Ebba med kollega.

Vi började dela skratt redan i väntrummet - ända till avskedet. Med professionella ögon kunde tandläkaren konstatera att inget berodde på mina hästtänder, utan att den spruckna skenan berodde på ett konstruktionsfel. Mitt bett var det alltså inget fel på. Puh skuldfri. Jag som är född med dåligt samvete.

När vi skildes i november, sedan jag fått både den nya skenan och den stiliga avgjutningen, sade jag Vi ses om fjorton år! Men åren krympte till några månader. Vi hade roligt åt detta när vi sågs så snart efteråt.

Efter en tid var det så dags för den nya skenan. Nu hoppas jag att jag får behålla min snygga skena många år framöver. Hoppas nu också att inte Sankte Per är lika ivrig att se mig och börja käfta med mig. Nu i mars väntar jag på vaccinet, så jag hoppas att jag slipper undan den hemska coronan, och att livet snart kan fortsätta. Med mycket skratt - och lite tandagnisslan.