Snart är det påsk. En dramatisk högtid om liv-död-liv. Omvandlingen från trygghet till förfäran, från förfäran till omladdning och förnyad livstro.
Ja, så kunde man säga, och nu gör jag det. Det är nog därför jag uppskattar påsken, även om de flesta nog inte tänker så. Men om man tittar på de symboler man omger sig med runt denna högtid så framgår grundtemat med räddningen från döden i centrum.
 |
| Underbara påskägg från Fabergé. Symbol för nytt liv - inte bara ny vår |
Att livet inte är självklart lär man sig allteftersom. Ingenting, eller väldigt lite, är tryggt av sig självt. Trygghet är främst en dimension man erövrat själv. Ett förhållningssätt - oavsett hur sakernas tillstånd är runtom en. Nu när jag är närmare sjuttio så är fortfarande en av mina livsutmaningar att hantera bristen på den grundtrygghet jag inte riktigt vann under mina första år. Men jag har ändå försökt skapa en livshållning där trygghet finns. Trots allt.
Trygghet handlar alltså inte om att vara säker, utan är mer ett beslut att grunda livet på någon slags tillit, En tillförsikt att ständigt återvända till.
För mig handlar påsken om detta. Det finns något mer än eländets välde. Så klart att de flesta knippar påsk till vår och alltings återväxt. Inte illa som parallellfenomen, men den inre tillväxten är minst lika viktig. Detta år är knappast något undantag - snarare tvärtom.
 |
| En växande tomatplanta i april. Det gäller att vila i sin tillit - och vattna! En gåva aven vän |
Inte heller sanningen är något självklart. Vår kultur har alldeles för mycket tillbett förnuftet som säkerheten själv. Att saker är entydiga och glasklara. Jag har aldrig trott på detta. Det finns ingenting så oklart som självklarheter. Därför litar jag mer på tvetydigheter, ungefärligheter och sanningar för stunden. Evigt beredd till omprövning, men förvissad om att det jag just nu erövrat av sanningens ofantlighet duger som vägledning.
Kanske beror min livshållning på att jag föddes nästan tre månader för tidigt, utan säker biljett till liv och tillväxt. Nog tror jag det. I mitt vuxna liv har jag alltid sökt mig till sammanhang där livets sköra underbarhet tillåts kombineras med en porös hållning till tvärsäkerhet, sanning och vetenskap.
Inte undra på att jag blev pedagog. Tampas med livsfrågorna i en anda av nyfikenhet och sökande. En av de roligare paroller jag hittade på som yrkesaktiv var den här. Att vara pedagog är ljuga sanningsenligt! Smaka på den... Och, naturligtvis, parollen i inläggets rubrik.
 |
| Leendet på läpparna. Ibland var jag förlägen över fasonen att ofta le i yrket, något som många anser vara tecken på bristande seriositet. För mig handlade det om njutningen av resonerandet, konsten att vända och vrida, att öppna nya portar, lusten att peka på nya vägar... |
Det finns ett sammanhang dit jag rätt ofta söker mig; det judiska. Där odlas en inte sällan fräck lekfullhet kring vad som är sant, rätt och riktigt. En favoritillustration till detta är uttrycket Där det finns två judar finns tre åsikter! Det berättas flitigt om hur människor munhugger med självaste guden, och att alltings skapare skrattar åt att människan vinner argumentationen.
Det var en gång en jude som hamnade på en öde ö. Han byggde sig så småningom en synagoga, för att kunna upprätthålla ett judiskt liv. Men han byggde sig även en andra synagoga. När en förbipasserande frågade honom varför han byggt TVÅ synagogor svarade han uppbragt: Jag kan inte vara i synagogan närmast på ön eftersom man är så kättersk där. Jag måste ha en annan synagoga att gå till!
 |
| Den nya synagogan i Tallinn. Vägen in i ett myller av frågor, mer än svar Välkommen om du vågar släppa taget! |
I mars lyssnade jag på ett internetsamtal från den judiska församlingen i Stockholm över ämnet Judisk praktik och judiskt tänkande. Det är redan typiskt att själva den religiösa praktiken kommer före tänkandet. Judendomen är ju en görandets religion (ortopraxi) i främsta rummet, inte lärans religion (ortodoxi). Det är just detta jag högaktar.
Stommen i samtalet var att församlingens kantor, Meynard Geber, skulle svara på frågor, både från samtalsledaren på plats och från den grupp som anmält sig till denna internetkväll. Evenemanget var främst till för lärare, och jag ville främst lyssna till Gebers utläggning.
Han betonade det centrala i all ställa frågor. Därför uppmuntras judar att studera texterna i par, eftersom fyra ögon ser mer än två.
Det blev rätt snart tydligt att Geber ville ha frågor - lika tydligt som att de majoritetssvenska lärarna var ovana att fråga. De förväntade sig en föreläsning. Jag känner igen denna skillnad i förväntan från både muslimskt och buddhistiskt pedagogiskt håll. Man vill tampas tillsammans, inte ensidigt leverera. Den lutherska ortodoxin har reducerat det religiösa samtalet till att en auktoritet vet svaret före/ bättre än andra.
 |
| Hur tolka Mose stentavlor? Som tvärtydliga eller som böljande som havet? Som en växt att bevattna med frågor? Traditionell judendom vill inte att religion reduceras till teologi, doktrin - hellre till människans ständiga frågande |
Till slut tröttnade nog Geber över att få så få och futtiga frågor, så ha sade rakt ut Det är väldigt få frågor från den här gruppen, för ni är inte judar!
En kort stund tidigare berättade han en anekdot - så typiskt denna pedagogik: En judisk nobelpristagare hade en son som kom hem från skolan. Mamma frågade Har du ställt en bra fråga i skolan idag?
Anekdotens andemening var att mamman inte frågade om sonen lärt sig något nytt i skolan. Det viktiga var själva förmågan att formulera frågor, att ha ett frågande sinne.
Ingenting ska tas för givet. Man ska alltid själv undersöka, undersöka, undersöka.
 |
| Allt börjar med att människan får förtroendet att förvalta kunskapen. På gott och ont. Paradiset och kunskapen hör ihop - men på vilket sätt? Ljusstaken är ett paradisträd - på gott. Från synagogan i Tallinn |
Påsken handlar om förberedelse inför något oerhört. Därför fastar vissa kristna i 40 dagar. I väntan på att påsken ska få sin befriande upplösning tar man gärna in fastlags-/ påskris som symbol för tillväxt, plåga, omladdning. Jesu öde är grunden, han som genomlevde förnedring, pina och död.
Den judiska förhistorien är de umbäranden folket fick genomgå under de 40 åren i ökenvandringen ut ur Egypten. Bort från slaveriet, ut i ovissheten. Detta drama är grunden för den judiska påsken (pesach). Typiskt för påskmåltiden (sedermåltiden) är att sonen frågar kring det dukade bordet. Varför firar vi, varför ställer vi fram sakerna, varför äter vi detta? Med hjälp av frågandet skapas en judisk identitet. Utan frågor ingen judiskhet.
Det senaste jag hörde från rabbinen i Stockholm, den kloka Ute Steyer, var att hon uppmuntrade alla judar till att ha en härligt frågvis pesach.
En minoritet kan inte ta någonting för givet, eftersom man själv är ifrågasatt!
 |
| För en minoritet gäller det att maximalt utnyttja alla media för att säkra nästa generation. Hur lockar man barnen att attraheras av det man själv håller för heligt? |
I år, när kyrkan sänder sina gudstjänster digitalt, har det varit extra viktigt att pynta kyrkorummet inför sändningarna. Därför ville domkyrkoförsamlingen i Uppsala ha slånbärsris vid altaret, som skulle påminna om fastlagens och påskens dubbelsidiga drama; död, pina, livet åter. Frun känner huvudvaktmästaren som frågade oss om var man bäst kunde hitta slånbärsbuskar. Det visste vi.
Vi levererade två gånger ett lass till lämplig plats, för att vaktmästaren sedan skulle kunna klippa till grenar att pynta med. Under 40 dagar hinner ju knopparna lätt börja slå ut i förtid i jämförelse med det liturgiska dramat. Så vi fick äran att fylla på med kvistar.
 |
| Här står jag med frälsningsdramat i famnen! Frun klippte med sekatören - med handväskan lätt på axeln. Jordägaren hade givit sin tillåtelse att medverka i kyrkodekorationen |
 |
| Högaltaret, med kors och ris. Löften som inte sviker Hur bär vi vår eget kors genom livet? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar