Tyst vatten - Hur gör man konst av identiteten?

Att leva i ett mellanland, utan att helt känna sig hemma där man bor.

Jag bor i Uppsala, men hör ändå till Målsta och Tuna i Medelpad.
Aldrig förenas de två halvorna. Ändå består jag av fler än två skärvor.
Finns läkekraft i att min (?) hembygdsförening har i emblemet ett hus
från vår förfaders tomt?  Vad botar väl en rumpnorrlänning?

Frågor om identitet är evigt giltiga i vår familj, liksom i så många andra. De har fördjupats av att två av barnen flyttat väldigt långt hemifrån. 

Mitt intryck är att inte alla människor på djupet förstår de emotionella krafter som aktiveras av att man har flera tillhörigheter - men som inte går att levas ut i samma andetag. Min hemstad Uppsala myllrar av dessa människor, där identitetskasten är mer dramatiska än mina. Inte minst blir dessa identiteter intressanta när de tar sig kollektivt och kulturellt uttryck. Kanske på teatern, musikscenen, eller i klädkoderna i gatuvimlet. För att inte tala om alla läckerheter på restauranger, caféer och krogar. Tyvärr huserar denna energi även i negativ form - i förvirring, destruktivitet och i stadens kriminalitet.

Fem nationella, historiska minoriteter räknar det officiella Sverige med.
Identitet är mer komplext än att ha två halvor i sig.
Ett steg är dock erkännandet att man finns. 
Detta satt mycket hårt inne - EU fick pressa på. Och minoriteterna själva!

Jag gillar när staden uttrycker respekt och uppskattning för allt myller som finns. När jag flyttade hit för snart femtio år sedan, fanns knappast någon medvetenhet om de individuella och kollektiva minoriteter som befolkade Sveriges fjärde stad. Det har blivit bättre, men mycket finns fortfarande att önska. T.ex. är det skralt med flaggning på de fem minoriteternas egna högtidsdagar. Inte att undra på, när majoriteten knappt flaggar på de "egna" dagarna, religiösa som nationella. 

Svenskar kan knappast sägas odla någon medveten kollektiv identitet, heller ingen historisk eller språklig självrespekt. Att inte akta om egen identitet går ut över respekten för alla former av minoriteter. Men som tur är så kompenserar sig Sverige med att hylla HBTQI. Detta duger dock inte, egentligen. Då spelar det ingen roll att man pratar om språkliga och kulturella krav för medborgarskap. Sådant blir lätt till hån.

Ingivelsen gav mig att se efter om begreppet
identitet ens fanns med i min gamla uppslagsbok
från 1910. Nejdå! Sverige vad då på dagordningen
- nationen, folket, äran.

Det är inte så lätt att hitta tecken på att staden bebos av fem nationella minoriteter. Visserligen har Upplandsmuseet piggnat till rejält, med en rad program de senaste åren. Det är dock gott att Uppsala satsat på att synliggöra kvinnohistorien, bl.a. med hjälp av de nya gatunamnen. Man försöker även infoga tecken på att staden präglats av invandring, etnisk och kulturell mångfald. Men det är lite hittills. Fadimes plats finns, vilket kan ses som ett oturligt urval av illustration. 

Tur vi har en moské och en katolsk kyrka, vid sidan av alla s.k. frikyrkor. Synagogan för tyvärr en tynande tillvaro, även om staden satt upp ett minnesmärke över det judiska pojkhemmet från krigstiden. Jag väntar på en plats/ manifestation för samer och romer.

Uppsalas judar har inte haft det lätt. 
Några föräldralösa pojkar fick dock en fristad i en karg tid.
Jag uppskattar kommunens minnesmärke.

Området runt stadens centralstation är helt förvandlat. Gamla industrimärken är bortsopade, till fördel för dagens kommers och högteknologi. Läckra bostadshus pryder stationsområdet, där det en gång var rätt kusliga gångar. Otroligt fina parker finns nu runt stationen. Till och med har min favorit, Gunnar Leche, fått ett litet torg nämnt efter sig. Äntligen.

Uppsnofsningen har gjort Uppsala till den stora småstad som den är. Det finns många roliga detaljer att upptäcka. Områdets sista (?) byggnad håller på att färdigställas, tidstypiskt nog i trä. Därefter tar omstruktureringen av Boländerna vid.

En omsusad byggnad; Juvelen.
I dagsljus lyser den guldgult.
Corona har gjort att detta kontorskomplex inte riktigt
blivit del av stadens puls, men det kommer
Bild från instagramflödet

Mitt i detta nya kommunikationscentrum har det nyligen uppförts ett konstverk för att synliggöra kopplingen mellan Sverige och Finland; Tyst vatten. En finsk konstnär, Laura Könönen, fick i uppdrag av kommunen att skapa ett konstverk till minne av Finlands självständighet 100 år, 2017. Det bor över 13000 personer med finsk anknytning i Uppsala, som även är ett finskt förvaltningsområde, med särskild plikt att gynna sverigefinsk kultur och språk.

Laura Könönens verk är en koloss på 6x2,5 meter, och väger cirka 40 ton. Det transporterades per båt från Finland - som så många sverigefinnar. Finlandsbåten över Östersjön är en identitetsmarkör. Båtens gungningar har blivit en metafor för den skakiga identitetsresan genom livet.

Som en vattenmassa mellan Juvelen och järnvägen.
Konstnären ville frammana känslan av lugn och ro,
samtidigt som det kokar i djupet.
Tystnad är kanske det enda språk som finns för något
 så omfattande som identitet

Jag tycker om att ta mig förbi denna massiva blå skapelse, nära det guldgula megahuset. Visserligen har jag hört att byggherren ville använda ett än mer glänsande material till ytterväggarna, för att riktigt skapa känslan av en glimmande juvel. Men det blev för dyrt. Nåja, färgerna är som en tanke; blått och gult. Sverigefinnarnas flagga har även vitt, liksom den finska. Molnen får utgöra detta luftiga vita, ett himmelskt längtansmål att en gång bli hel - i alla fall fullt ut erkänd i sitt myller.

Mitt i Helsingfors har man alldeles nyss invigt ett konstverk
tillägnat de flerhundraåriga banden mellan Sverige och Finland.
Det heter Tro, hopp och kärlek.
En manifestation av hopp - den mänskliga identitetens adelsmärke.
Bild från Hufvudstadsbladet

En dag hoppas jag att man ska kunna klättra upp på en piedestal eller något, för att få närkontakt med den dramatiska vattenytan. Som det nu är sköljer de enorma måtten lätt över de mer subtila existentiella och etiska budskapen. 

Vattnet blir mer dubbeltydigt på finska, då hiljaa kan betyda 
både lugnt och tyst.
När vilar man i identiteten? När stormar allt upp till ytan?
Hur får man ihop alla stränder runt ett vågigt hav?
Youtube-film, slutvinjett