Är det fult at (!) stava fel?

Man lär sig så länge man lever, så sant så. Men ibland blir jag riktigt paff. Som skrivande och föreläsande i yrket fick det inte bli fel. Som gymnasist lärde jag mig dyrt att kommitté stavas med två t och inte med ett. I mitt specialarbete hade jag rätt igenom den digra uppsatsen stavat med ett t. Min noggranne historielärare, som tillika var min svensklärare, korrigerade med röd penna flera tiotal gånger. Jag skämdes. Trösten var att arbetets innehåll dög till högsta betyg. Puh - klassresenären kunde slappna av.

Jag har nog aldrig suttit i någon vettig kommitté

En dag satt jag och tittade på ett klipp om hur man renoverar fasaden på Stockholms slott. Plötsligt dyker de kvinnostoder upp som ibland smyckar väggar eller bär upp balkonger och dylikt på våningen ovanför. Denna arkitektoniska detalj har jag trott kallades kariatyder. Så har jag alltså sagt hela mitt liv. Men ujuj så fel jag haft. De kallas karyatider! 

Jag gillar arkitektur, så jag tyckte det var lite pinigt att dittills sagt fel. Inte för att jag använt ordet särskilt många gånger, men känslan var ändå lite generande, eftersom jag i det tysta uttalat ordet fler gånger - och då på fel sätt.

Här syns karyatiderna tydligt på Stockholms slott!

Då är det väl värre med felaktiga uttal på utländska språk. Det har förstås hänt, i olika sammanhang. Jag kommer t.ex. ihåg hur vår manskör i Sundsvall på sjuttiotalet övade in och sjöng på finska i Wasa. Utan skyddsnät. När jag väl började studera finska 40 år senare begrep jag hur vi hade misshandlat språket. Men ingen blev arg för det.

Värre var det då jag vid ett symposium på tidigt åttiotal sade fel i ett latinskt citat; Utanför kyrkan inget salt (salis) - i stället för frälsning (salus). Jag hörde felet, men tidspressen var så hård att jag inte korrigerade mig. Minns att jag uppfattade några fniss i församlingen. Jag var den yngste talaren - kan sägas till klen tröst. Skammen fick jag bita i inombords. Salt i såren.

Det gäller att sitta stilla i båten när man gör bort sig,
låtsas som ingenting.
Bild på Kristus som för de felfria (?) till frälsning

Idag har språket utvecklats så långt att det man lärde sig i rättstavning knappt gäller längre. Säger man i dag eller idag? Jag säger då idag! Hur avstavar man ord idag? Ja, inte på det sätt vi lärde oss i den gamla skolan. Inget ska anses vara rätt eller fel - bara variationer. Jojo. jag tycker visst att denna utveckling mestadels är vettig och välgörande. Fast jag gillar inte när accenterna hamnar fel. Eller när getosten (chèvre) förvandlas till chevré. Men vill man kan man ju ursäkta med att greven blivit till grevé, och inte gått i strejk (grève)! Ost som ost.

Ett kul fel jag gjort, och många med mig, är att säga hårddra i stället för hårdra. Hår och hård har  blandats ihop. Hårlöss ska man nog inte dra alltför hårt, då kanske de inte kommer med på luskammen. Tja, vad vet jag - mer än att det aldrig är för sent att ändra sig. Och att man inte ska mästra. 

Mitt dilemma bakåt i livet har varit klassresenärens osäkerhet och nitiska vilja att kompensera mitt bildningsglapp hemifrån med en överkompensation i vuxenlivet. Håhå jaja. Nu är det bortslipat!

Att byta klass medför lätt en social osäkerhet. Inget är gratis!
Allt måste läras in. Tur man haft humor och slagfärdighet!

Det som tydligast märks idag i mitt språkbruk, och som innebär ett brott mot det inövade, är att jag lätt stryker att. Detta är ju populärt nu, och ofta rätt praktiskt. Språk ska ju vara praktiskt. Men jag kommer fortsätta gilla (!) språkets utmaningar och labyrinbtigheter. Språk ska vara kul!

För kort tid sedan kom jag på mig att uttala en arkitekts efternamn fel: Jag har uttalat Scholander som Skolander i stället för Sjolander. Ingen stor sak kanske, men rätt ska vara rätt. Men jag hade aldrig hört namnet uttalas, så jag fick skapa mig en egen uppfattning. Först denna månad hörde jag hur hans namn skulle uttalas. Månadens åhå!

Fredrik Wilhelm Scholander ritade bl.a. Katedralskolan i
Uppsala, och den vackra synagogan i Stockholm.
Bild från internet.