Böneutrop i Sverige?

Det är skymning. Först hör man det strax under den rodnande horisonten. Sedan kommer det ett nytt bakifrån. Det tredje utropet, från kvarteret bakom torget, lägger sig ovanpå de två tidigare. Ett fjärde bönerop dyker upp i högra synfältet. Det femte slingrar in sig i de fyra tidigare. Allt bildar en vacker kanon, en böljerörelse ovan hustaken, mellan gränderna, genom stadsbildens få trädkronor. Ett harmoniskt ackord över staden. 

Kairo, Marrakesh, Teheran... Jag glömmer inte dessa kaskader av böneutrop, tävlandes med varandra när och fjärran. I vissa städer har den muslimska kallelsen till bön blandats med de kristna klockorna. Fler städer än vi anar. Skönheten slog mig alla gånger. Glädjen väcktes och sinnesron fördjupades. Den ljuvliga tillförsikten spred sig i mitt inre.

Håller vi på att bli buddhister
i det här landet?
Vem ifrågasätter detta inslag i stadsbilden?

Aldrig har det slagit mig att dessa bönekanonader på något sätt skulle hota min värdegrund.  Eller att muslimsk kallelse till bön och de kristna klockornas kallelse att följa en helig rytm skulle vara i kollision med varandra. Jag har själv inget emot böneutrop i Sverige, och blev glad när detta skedde i Botkyrka/ Fittja den 26 april 2013. Då, och idag, säger många att Sverige inte passar för dessa utrop - nu i samband med att en muslimsk stiftelse i Växjö ansökt om tillstånd att ha böneuturop sex minuter varje fredag. Inte är väl svenska värden så spröda att de inte skulle tåla dessa futtiga minuter?

Minaret (här medborgarplatsen i Stockholm) och böneutrop hör sällan ihop.
Men ibland vill organisationer testa det svenska kulturklimatet.
Då brukar det utbryta ramaskri.
De flesta muslimer skulle nog inte vilja riskera detta.

Det har varit mycket känslor i svang kring denna ansökan - se denna länk för mer information Växjö. Kommunens Miljö- och Hälsoskyddsförvaltning har fått "ärendet" från polisen, och ska fatta ett beslut den 27 mars. Tidigt gick stiftets biskop, Fredrik Moréus, ut och stödde stiftelsens ansökan. Men han fick så mycket hatreaktioner emot sig, att han till slut drog in sitt uttalande från sociala media (jag hittar inte originalet). För SvT efterlyser han "kloka samtal", för att reda ut saker och ting.

Här kommer några resonemang.

Låt oss skaffa lite proportioner åt saken.

Lagen om religionsfrihet handlar om både frihet från och till religion. I Växjö säger myndigheterna att den kanske inte går att hänvisa till religionsfrihetslagen för att neka böneutrop. Flera debattörer har just åberopat religionsfrihetslagen som grund till ett nekande. Så gör t.ex. Anne Heberlein  i SvD den första mars. I mitt tycke är detta befängt. Lagen - som stadfäster en absolut frihet, ingen relativ! - är tydlig i sitt bejakande av offentligt utövande. Ett nekande verkar vila på andra grunder än att måna om religionsfrihet. En väg är att hävda miljöskäl. Så har man gjort i Sverige som skäl att neka moskébyggen. Generande, tycker jag. 

Vi ska inte tro att alla går emot en fördjupad positiv religionsfrihet och mångfald i Sverige. Mycket uppmuntrande händer - ofta i det fördolda. Media älskar tyvärr smaskigheter och konfrontationer. Ett av de häftigaste projekten i dagens Sverige är att uppföra en byggnad för både moské och kyrka. I Fisksätra pågår detta experiment - läs mer här Guds Hus i Fisksätra. Jag har varit där flera gånger. Måtte experimentet nå framgång.

Tvilling i Fisksätra.
Muslimer och kristna delar på lokaler och verksamheter.
Symbol för fred och framtid?

Ofta säger man att religion är en privatsak. Det är endast en aggressiv sekularism som hävdar att religion inte ska höras i det offentliga rummet, även om denna åsikt nu spritt sig. Ofta hänvisar man till Frankrike och dess historia av laicité, alltså åtskiljande mellan stat och religion. Jag kan bara säga att 1905 års överenskommelse mellan franska staten och katolska kyrkan aldrig innehöll ett förbud mot religion i det offentliga rummet. Detta är en feltolkning. Man kom överens om att staten skulle vara religiöst neutral mot att kyrkan som institution skulle låta bli att blanda sig i statspolitiken. Kyrkans ritualer, organisationer och offentliga former - t.ex klädsel och processioner - var aldrig ifrågasatta. 

Sekularisering handlar just om att stat och religion skiljs åt - men inte att religion ska försvinna från gator och torg. I Sverige har stat och religion ännu inte åtskilts, inte ens efter statskyrkosystemets avskaffande år 2000. Sekularism är en tankefåra, med vitt skilda innebörder. En är den som t.ex. Heberlein med flera representerar. Den vägen är ingen bra strategi för ett sammanhängande Sverige.

Sekularisering ses idag som förutsättning för
religiös pluralism. Rent historiskt har dock
mångfald ofta funnits utan sekularism
- med blandade ljudkaskader i staden

Det har alltid förvånat mig att man så lätt idealiserar det offentliga rummets religiösa neutralitet - som skulle brytas av böneutrop, burka och studieförbund på religiös grund. Svensk offentlighet är icke religiöst neutralt, och jag har personligen knappt något bekymmer med detta. Om böneutrop provocerar det sekulariserade sinnet, varför ska vi då ha kristna symboler och klockljud? Då får även marknaden sluta med att ge sina butiker Buddhanamn. Kyrkklockornas uppgift är ju att "vi" ska påminnas om att det finns både en högre verklighet och en heligare ordning än den världsliga. Hur ska vi göra med svenska flaggan? Nej, detta bär ju bestämt iväg åt ett helt galet håll...

Statens uppgift är inte att förbjuda viss religionsutövning, utan att se till att alla religioner behandlas jämbördigt och likvärdigt. I detta perspektiv har vi långt kvar i Sverige. Svenska staten har av tradition ansett sig ha rätt att begränsa religionsfriheten. Man har däremot inte lagt ned särskilt mycket energi på att bejaka den. Tyvärr. Just därför har t.ex. frågan om böneutrop - och även slakt och gosseomskärelse - blivit till stridsfrågor i Sverige. Vi har faktiskt inte råd med ett förbud till, när vi inte ens säkrat de grundläggande rättigheterna. Varför ska böneutrop reduceras till en sanitets- och miljöfråga?!?

Efter sekler av assimilation pågår idag en revitalisering hos bl.a. samerna,
dvs kamp för sin identitet och sitt arv - och rätten att synas och höras
i det offentliga rummet.
Att erkännas tar tid. Efter flera års förberedelser inom svenska kyrkan
har man nu firat en gemensam nordisk samisk gudstjänst 2017.
Bild: Gävle konstmuseums utställning 2018 över Britta
Marakat Labbas broderikonst; Begravning.
Se mer i mitt inlägg Historia i broderi

Det är rätt vanligt bland konvertiter och flyktingar att hänvisa att man flytt från (muslimskt) förtryck. Men dessa historier kan inte rå på en internationellt förankrad religionsfrihet. Där behövs andra strategier än förbud. Det är snudd på nesligt att åberopa dessa traumatiserade öden när man diskuterar Växjö.

Många menar att böneutrop utmanar de värden som den svenska kulturen skapat åt sig. Jag kan bara hänvisa till mitt inlägg om svenskhet. Förresten ska vi vara jäkligt på det klara med att det varit just religiösa grupper som ivrigast kämpat för yttrande-, samlings- och religionsfrihet i Sverige. Minoriteter!

Om det offentliga rummet bara ska ge plats åt det kristna arvet så är detta lika med assimilation. Inte särskilt snyggt i dagens globaliserade värld.

Frågan om böneutrop är för mig en pseudofråga. Det finns mycket viktigare att ta itu med. Jag tycker att det offentliga rummet besudlas av helt andra saker. Kommersialismens groteska budskap är nog värst. Där reduceras människans mål och mening till konsumtion, livsstilsval och omedelbar impulstillfredsställelse. Knappast hållbart, humanistiskt eller särskilt demokratiskt. Den massiva orkester som basunerar ut konsumtion, tillväxt och konkurrens - längre än sex minuter i veckan - hotar jordklotet.

Jag längtar efter de stilla klockorna - inte minst de ortodoxa. Min själ lyfts av den utropskanon jag vårdar i mina minnen - och saknar i tid och rum.

Det enda jag vill att offentliga böneutrop ska uppfylla är teknisk kvalitet och estetisk höjd. Usch för alla gånger böneutropen förstörts av uttjänt teknik och förenklad ritualism. I Sverige bor en recitatör som vunnit nationellt mästarprov i Tunisien! Jag har genom åren haft stor glädje åt honom. Senast jag hörde hans ljuvliga prestation var i Jakobs kyrka, tillsammans med judisk, kristen och annan skönklang.  Läs här om konserten 2016, och om Folkets och Fredens röst.

Den moderna nationalstaten och tron på en homogen svenskhet är ett gissel.
Vi behöver lämna modernismen, med sin rationalism och religionsrädsla.
Post-modernism heter detta. Men man kan lika gärna se hur det var
före modernismen. Då var aldrig språk eller religion det som skilde.
Här en bild på 1600-talets Sverige som visar hur otroligt beroende
"vårt land", och bygget av Skokloster slott, var av import
och influenser från allsköns kulturer

Ett demokratiskt Sverige skulle må bra av lite främjande av religionsfrihet. Att jag säger så är inte naivt, och utesluter inte svåra avvägningar.

Idag blåser vindar som är ovärdiga vårt kulturarv. 2016 firade "vi" att landet haft världens första mer rediga yttrande- och tryckfrihetslag. Min personliga ståndpunkt är att utrop av bön i det offentliga rummet skulle vara en nyttig test på att vi klarar av att fortsätta att fördjupa demokratin.

Men jag är klart medveten att många muslimer även i framtiden klart skulle nöja sig med en app.