En nyfiken människa är en ung människa!

En nyfiken människa är en ung människa!

I mitt yrkesliv talade jag gärna om det värdefulla i att förhålla sig nyfiken till livets händelser och överraskningar. Genom livet har jag odlat min egen nyfikenhet, inte minst som en kompensation till det svåra. En nyfiken människa är en ung människa; en ung människa är en möjlig människa! - sade jag ofta. Nu när jag blivit pensionär tror jag fortfarande på detta. Även om allt nu går i makligare takt, och jag inte lika ambitiöst driver mig till att hinna allt längre, så glimmar nyfikenheten till tätt som oftast. Som tur är.

Nyfikenhet är ett existentiellt tillstånd, inte ett handlingsmönster.
Själv är jag mer nyfiken än vad jag översätter till handling.
Men jag har ofta fastnat i min ambition, vilket är väsensskilt från nyfikenhet.
Bilden illustrerar ambitionen inför tiden i Helsingfors 2018. Jag hann med
vansinnigt mycket, men gjorde inte allt jag var nyfiken på.
Dock var det nyfikenheten som lockade mig att göra annat än att byta
snören på vinterkängorna :). Bra så!

Min tid med tre morgontidningar väcker ofta nyfikenheten i mig - artiklar, bilder, evenemangstips. Tyvärr kan jag inte kvista över till Helsingfors, för att njuta av något som Hufvudstadsbladet frestar med. Samma är det med allt som lockar i Stockholm. Men även min lokaltidning bjuder på piggheter. Sidan med dagens tips ögnar jag med god aptit. I början av mars kom tipset att lyssna till Staffan Westerberg på Uppsala Konstmuseum. Oemotståndligt! Så jag och min fru gick dit. Han skulle samtala, under ledning, med Katarina Kieri. 

Här sitter två som hade sin barndom i Luleå.
Plats Uppsala konstmuseum.
Mars 2019

Westerberg hade en utställning på museet, och som helt kort hette Bilder. Den var helt fantastisk. Herr Westerberg förkroppsligar nyfikenheten - även om jag tycker det är lite onödigt att kalla hans nyfikenhet för barnslig. Nyfikenhet är en livsinställning, som kan väljas och odlas. Westerberg odlar nyfikenhet. Det är en annan sak att nyfikenhet håller en ung.

Det var ett trevligt samtal, om barndomen, uppväxtens drömmar och längtan, och om vägen till den egna identiteten och det vuxna konstnärskapet.

Det var nog inte alltid så lätt i föräldrahemmet, men Staffan hade tidigt fantasier om teater. Livet präglades av livstycken och strumpeband. Haderian, hadera, inte hade jag så bra - utbrast han plötsligt. Och publiken skrattade ömsint. Hugaligen, så jag identifierade mig med dessa j:a livstycken. Mina var rosa, och det var 50-tal.

I samtalet uppskattade jag mycket deras tal om själva skapandet. I mitt eget liv har ju skapandet varit oundgängligt, inte minst en slags musikalisk lek med språk, tanke och associationer. Det som handlade om en strävan efter vidgning ut mot de kosmiska frågorna. Därför kunde jag sjunka in i Staffan Westerberg tanke att själva skapandet bär på en hemlighet man inte vill veta - det är ett livsmysterium att lämna åt sitt eget varande. Inga ord kan väl egentligen klä vad skapande handlar om. Skapandet är något som äger en egen existens, som man blir benådad med. Man får tacka och ta emot - värmd och fördjupad. Konst handlar om att uppgå i skapandet. Överlämna sig. Ge sig hän åt nyfikenheten. Ibland har man även lyckan att själva ens liv uppgår däri. Men inte lika ofta, i alla fall inte i mitt fall.

En annan flaga i samtalet som jag snappade upp var att Westerberg berättade att just nu funderar jag på att vara ingenting - den hårda skolan. Det där känner jag också igen. Dels från religionshistorien, dels från mitt liv i övergången till pensionärslivet. Friheten i att släppa. Rikedomen i att lägga ifrån sig. Skönheten i att inte göra. Jag skulle kunna säga att de stunder jag varit som mest levande varit då jag klivit ut ur mig själv. Sluppit mig själv.

Nyfikenhet och prestigelöshet hör samman. Man störs inte av en själv. Man kan ställa sig till förfogande. Min arbetarhistoria och mitt funktionshinder har visserligen utmanat min prestige - på gott och ont. Jag hoppas ändå kunna ha fortsatt glädje av nyfikenheten framöver. Paradoxen är att inte behöva förstå, inte kräva att ha klart för sig. Staffan sade det så här: Att vi föds och dör förstår jag inte. Däremot förstår jag myggbett och myggsurr.  Vad mer behöver sägas?!??

Tänk vilken effekt "Vilse i pannkakan" haft.
Men varför har så många förfasat sig?
Jag är för gammal för att själv sett dessa program
- men allt stoj gör mig nyfiken. Så en dag... 

Staffan Westerberg är ju över 80 år, så han orkar inte spela teater längre. Men han kallade sin utställning för stillastående teater, teater i bild.  Genom åren har han samlat på träbitar och bemålat dem med allsköns motiv. Konstmuseets utställning var verkligen charmant. Det var en större utställning tidigare i Eskilstuna, och i Luleå kommer det att anordnas något stort. Men det som visades på Uppsala slott, där konstmuseet ligger, var piggt och spänstigt - för att associera till museichefens tacktal. Här kommer några träjuveler:

Jag bor i ett hus. Jag har just gått ut.
Trottoaren lyser av blå längtan.
(Text av S. Westerberg)

Klurgubbe!

Vad vore livet utan amaryllis.
Jag håller med!

Vi köpte Staffans bok "Hoppla" från 2014, där han samlat dikter och tankar. Så här skriver han om blomman:
          Jag förstår inte att jag är
          så rädd för att dö,
          när jag ändå inte vill leva.
          Jag är inte längre nyfiken
          på hur det går.
          Jag bryr mig inte om
          morgondagen,
          den kom fort nog ändå.
          Ändå gläds jag åt min amaryllis
          som översvämmar rummet
          med sin rödaste glöd.

Fågel blå?
Undrar vilken resa träflisan gjort, innan den hittades av Lillstrumpas pappa

Så här lyder sista citatet ur Staffans ystra - odystra - mun (utställningsbladet):
Jag kommer inte ens in på krogen för jag har ett sånt skevt leende.
Därför passar akvarellen mig bäst.
Ett regnstänk kan göra mig ogjord.